[060319] Av Joanna Nordenskiöld
Premiär på Angereds Teater 10/3 2006
Regi: Lars Melin
Scenografi och kostym: Karin Dahlström
I rollerna: Eric Ericson, Kave Foladi, Sofia Pekkari
Sofia Pekkari spelar en flicka som bor med sin pappa, som ger henne tio kronor för att få sova i tio minuter. Det tyckte barnen om, mest gillade de när pappa, Kave Fouladi, snarkade, och när flickan tappade alla sina tiokronorsmynt på golvet reste sig halva publiken som på ett tecken för att kolla vad som hände.
Pojken som kom på besök med sin fotboll blev hörbart uppskattad, särskilt spännande blev det när fickan ville krama honom. Då fnissades det på parketten. Det blev ju inget av den kramen, så klart. Det blev ingen kram alls. Istället vaknade pappan och fick för sig att pojken var hans son och började jaga honom ut i publiken. Mycket kul!
Flickan kände att hon levde instängd som en fisk i ett akvarium. Nu förvandlades hon till en sjöjungfru i en dröm där pappa simmade omkring och höll på att drunkna i det stora akvariet som omger Sveriges kuster.
Så var pjäsen slut. I senare delen av pjäsen förekom en del filosoferande som hade sövt den unga publiken, som blev överraskad av det plötsliga slutet och såg förvånad ut. Så länge man håller sig till de enkla handlingarna och orden hänger barnen mer än gärna med, men så fort man börjar klättra i tanketrappan försvinner intresset
Det säjs i reklamen att pjäsen gjorde stor lycka när den spelades i Stockholm. Av detta skulle man frestas tro att det är ett bra manus som förfuskas i Göteborg. När man sitter där i salongen upplever man att det är tvärtom. Angereds Teater har bra skådespelare och brukar inte vara tappade bakom en vagn när det gäller barnteater. Var såg vi den oförlikneliga Fantomen? Jag bara frågar?
/Åke S Pettersson
Tiokronorsflickan handlar om en liten flicka som lärt sig att små flickor skall vara snälla och stillsamma, och le och vänta på sin tur. För annars kommer ingen att tycka om dem. Därför sitter hon stilla på en stol och väntar på att hennes pappa skall vakna.
Den lille pojken som kommer på besök förstår inte alls vad hon håller på med. Han frågar varför hon ler så fånigt. Och då förklarar flickan precis som det är: att hon måste le för att vara söt. Men pojken tycker bara att hon är dum.
Att flickan väcker sin pappa var tionde minut för att få en tiokrona – en muta för att han skall få sova i tio minuter till – väcker inte heller pojkens beundran. För egentligen får det ju bara flickan att framstå som ännu dummare: en tjej som både är lydig och säljer sig för pengar! (Fast pojken säger det inte)
När pappans pengar är slut vaknar han till och får syn på pojken. Han blir väldigt glad – för han tror att det är han som är far till en son. Han glömmer genast sin dotter, och börjar jaga pojken för att få sparka fotboll med honom. Men pojken blir livrädd. Och flickan blir förstås mycket ledsen att pappan glömt henne helt. Och pappan får syn på henne och blir mycket ledsen när han kommer ihåg att hon finns. För han har svårt att förstå sig på kvinnor.
Och obehagligt nog är det nästan så att man vill hålla med honom!!
För antagligen är detta ett försök att göra en feministisk barnpjäs. Men resultatet blir tvärtom: Tiokronorsflickan är en obehaglig knäppskalle!!! En lillgammal gnällfia som till råga på eländet förstör pjäsen med sina absurda funderingar om vad ”dygd” är för någonting: Har det månne med dy eller dynga att göra???
När pjäsen hunnit så långt har de små gossarna i publiken börjat sparka på varandras ryggstöd och dra varandra i håret, och skolfröknarna i publiken tappar genast intresset för pjäsen och börjar istället hyssja på pojkarna. Och flickorna på första raden vrider och vänder sig och viskar och fnissar.
Tråkigt nog är detta en ganska trist och misslyckad pjäs. Trots Sofia Pekkari som spelar huvudrollen och alltid annars brukar vara så rolig att titta på. Och pappan, som spelas av den underbart livfulle Kave Foladi, sover verkligen alldeles för mycket. För så snart han är vaken blir allt mycket roligare. Rent av så roligt att man önskar huvudpersonen och hela hennes problematik dit pepparn växer. Och det var väl inte riktigt meningen, antar jag.
Efteråt, när skådespelarna mottar de matta applåderna och säger ”Tack för att ni kom!” ropar en av de små sparkande pojkarna i publiken bara till de två manliga skådisarna: ”Tack för att ni sparkade boll!”
Så kan det gå när man försöker göra krystade små feministpjäser för barn!
/Kajsa Öberg Lindsten
