[060315] En bondgård i 2000-talets Sverige, närmare bestämt i Bofara, Hälsingland, en far och hans tonårsdotter utgör grunden i Pär Östlings debutbygge Vi faller. Men här finns också ensamheten och utsattheten, sorgen och svårigheterna att nå fram till varandra; pappan, Carl, kämpar med sitt och dottern, Carina, med sitt. Men genom arbetet på gården kan de två ändå mötas någon gång ibland, möten som beskrivs utan särskilt mycket känsloyttringar och –tolkningar men likväl är de fyllda av just känslor.
Vi faller griper tag i en först en bit in i boken, då de olika personerna fått konturer och de olika dramerna blivit tydligare. Till en början känns det en smula tomt, som om djupet saknas, men kapitel för kapitel sugs man in i historien och inte minst i miljön.
Arbetet på gården med de villkor som råder för dagens bönder skildras på ett intressant sätt – Karl försöker att hänga med i utvecklingen istället för att bli en bakåtsträvare. Han har nya projekt och idéer på gång, som han även senare realiserar. Carina däremot tycks sakna den drivkraften och beskriver sig själv som lat.
Karls många olika arbetssysslor beskrivs ypperligt bra vilket skapar en känsla av att verkligen vara där, i romanen, och samma sak gäller miljöbeskrivningarna. Skridskofärder, vargjakt och scooterturer bjuder på naturupplevelser och den självklara närheten till skog och sjö lockar mig som storstadsbo. På de punkterna lyckas Östling mer än väl med gestaltning och beskrivning, något som tyvärr inte går riktigt lika bra när det gäller personporträtten. Jag saknar en fördjupning av romanfigurernas känsloliv och tankevärldar mitt upp i allt som sker runtomkring, inte minst då sorgen och förlusten drabbar dem. Kanske beror detta på perspektivet i romanen, som är den allvetande berättarens, där personer och händelser beskrivs utifrån, men det blir just lite väl mycket utifrån; jag vill komma dem närmre, framförallt Carina och Karl, men även brodern, mamman som lämnat familjen och Carinas vän Ayshan.
En del av den här bristen tas dock igen genom de faktiska händelser som vittnar om hur både Carina och Karl tar sig igenom svårigheter – eller inte tar sig igenom dem – och på något sätt helas genom mer eller mindre praktiska åtaganden. Just de partier där den utvecklingen skildras är de allra starkaste, de visar på en öppning i det som tycktes vara ett slutet rum av sorg och smärta. Det är en öppning som ingjuter hopp och livsmod; det är i vardagen och genom mötena som sorgen bearbetas och nya vägar öppnas.
Vi faller är helt klart en läsvärd roman och de få brister den har tror jag att Östling kan ta igen i kommande böcker, om det blir några sådana, men jag har svårt att tro annat med en så pass välskriven debut.
