[060313] Som barn fick jag av min storsvenskt och karolinskt sinnade far lära mig att betrakta drottning Kristina som näst intill förrädare. Hon, den store Gustavs Adolfs dotter, som övergav sin tron och konverterade till katolicismen kunde bara betraktas som en tragisk och ärelös figur, som dessutom inte drog sig för att kräva ständigt mer pengar till sitt underhåll av den nation hon svikit.
Ja, så småningom får man ju överge de lärdomar man så förtroendefullt tagit till sig medan man tillväxer i ålder och kanske i någon liten mån också i vetande. Och vetande när det gäller Kristina finns det mycket av, hon är väl en av de mest omskrivna och beforskade gestalterna i svensk historia, och genom den roll hon spelade på sin tids internationella scen föremål för forskning också i andra länder. Hennes levnadsöde har ju dessutom ägnats skönlitterär och dramatisk gestaltning. Nu har historikern och akademiledamoten Peter Englund skrivit ”en kort biografi” över henne, och utan att egentligen bidra med någon ny kunskap, vilket Englund klart och redbart deklarerar, inrymmer boken ändå en intressant resa genom en märklig människas liv, signifikant nog inledd med en skildring av hur en teaterföreställning om Kristina blir inställd av politiska skäl.
Englund uppträder som konferencier och kommentator och följer Kristina tätt i spåren, ivrigt diskuterande hennes livsval och vilka omständigheter som påverkade dessa. Hennes oerhörda studieflit och uppenbara begåvning gör henne till en lärd bland lärda, och det är ingen slump att framstående intellektuella dras till hovet i Stockholm. Ett gott självförtroende och uppdriven känsla för den egen betydelsen gör henne kompromisslös när hon väl fattat beslut, även om hon tvekar något inför abdikationen och övergivandet av den lutheranska varianten av kristendomen så är det mer av formella och ekonomiska skäl än för att hon upplever att hon sviker några förpliktelser.
I själva verket, vilket också Englund visar, är hennes situation som regent inte så stabil som Sveriges stormaktsställning kunde motivera. Det gnisslar mer och mer mellan en alltmer gynnad och privilegierad adel och bondeståndet, och den unga drottningen har inte förmågan och kraften, och kanske inte heller viljan, att göra indragningar av adelns rättigheter och egendomar. Hon vill inte heller gifta sig, och med det tvingas leva upp till kraven på att föda arvingar till tronen.
Hur det egentligen var med Kristinas kärleksliv går trots all nedlagd forskarmöda och all tillgänglig dokumentation, t ex hennes egen skriftställning, inte att säga med säkerhet. Visst är det uppenbart att hon i ungdomen är förälskad i Magnus Gabriel de la Gardie, och hon bekänner sin kärlek till kardinal Azzolino. Det är också fullt rimligt att tänka sig att hon hade en kärlekshistoria med Ebba Sparre, men säkra bevis för detta saknas, de ömma lekar som finns belagda behöver ju inte ha varit mer än just detta. Till bilden hör givetvis Kristinas ”manligt” aktiva livsstil, som man kan dra för stora växlar på när det gäller erotisk böjelse. Peter Englund konstaterar att det är fullt möjligt, kanske t.o.m troligt, att Kristina inte haft något fysiskt fullbordat kärleksförhållande alls.
Boken är essäistiskt skriven, rörlig och infallsrik, texten är uppdelad i korta stycken snarare än kapitel, och trots ett begränsat omfång ger den en bild av Kristina som känns fulltonig och komplett, inte minst för att tänkbara motiv till hennes mest kontroversiella beslut ges stort utrymme, och därmed bidrar boken till historieskrivningens centrala uppgifter, förklaring och förståelse. Därmed inte sagt att det är en glädje att läsa den. Som andra kritiker också påpekat är Englunds stilistiska kapacitet inte i nivå med hans berättarglädje. Här finns direkta fel, det kan t.ex stå att något kommer i omsvang i stället för kommer i omlopp eller i svang. Det kan stå övermåttligt i stället för övermåttan, överseende i stället för förbiseende och en värkande skärv i stället för en värkande skärva (vilket ju också låter konstigt). Man kan hitta en ful anglicism som sitt långa stopp i stället för sin långa vistelse. Englund har också ett favoritord som han envisas med att använda varje gång han publicerar sig, transmogrifiera, som betyder förändras, utvecklas omvandlas. Det finns ju ingen som helst anledning att slå läsaren i huvudet med detta egendomliga ord när det finns normalspråkliga alternativ. Uttryck som i och med skrivs ihop till iochmed, fult och ett brott mot svenska skrivregler. I en not står det konveriteten i stället för konvertiten och en charader i stället för en charad (eller bara charader).
Ett nästan patetiskt försök att visa hur en viktig vändpunkt förändrar bilden av Kristina är formuleringen … när blir Kristina KRISTINA? Frågan kunde ju ställas på ett mer nyanserat sätt. I synnerhet som just omvandlingar, nya rolltaganden, är viktiga inslag i bokens uppbyggnad, det är ur dessa metamorfoser som Englund ibland också kallar dem, som bilden av Kristina växer fram, och genom att med inlevelse blicka in i de motiv och drivkrafter som kan ha varit verksamma i Kristinas sinne ges förvandlingarna plausibilitet, och den förrädiska drottning jag lärde känna en gång visar sig ärlig och stark nog att vara trogen mot sig själv och de ideal hon ställde upp för sig. Inte illa.
Boken är skriven på uppdrag av Svenska Akademien. Jag kommer att tänka på en annan bok som skrevs på uppdrag av Akademien år 1986, vid tvåhundraårsjubileet. Englunds företrädare på historikerstolen, Erik Lönnroth, skrev då om ett annat statsöverhuvud, Gustaf III, i Den stora rollen. Den boken är med avseende på stil och stringens vida överlägsen Silvermasken. Både Akademien och Bonniers borde ha kunnat bistå Englund med korrekturläsning och råd som kunde gjort texten mer smidig och mindre pratig.
