[060305] Han har kallats för mannen som skriver hellre än bra.
Hur som helst, cirka 215 böcker har han i alla fall gett ut.
Och nu även sina memoarer.
Kjell Erling Genberg föddes den 16 januari 1940 i trakterna av Hudiksvall i norra Hälsingland. Han erkänner i förordet att hans berättelser genom åren har varit av mycket skiftande slag. Och att det finns många som har skrivit mycket – som exempel Barbara Cartland i England som hann publicera 720 romaner och Mary Faulkner som kom ut med 904 – och han tror inte att han har rekordet i Sverige ens.
Men skillnaden mot många andra är att nästan allt han fäst på papper blivit utgivet.
Men han står för det.
Och det tycker jag är storsint.
Kjell E. Genbergs berättelseom sitt eget liv är på många sätt en folkhemssaga. Född som kärleksbarn i början av andra världskriget. En styvfar fick han – som han älskade – och en mormor och en morfar som stod för tryggheten. Det var landsortssverige i en tid som för oss nu verkar så fjärran.
Hästar och höskrindor och slåttertider. Dass i lagården. Snö och kalla vintrar.
Strävsamt och inte alltför fett med pengar. Men han minns att solen nästan alltid sken, som för de flesta i barndomen.
Han flyttade runt en del i bygderna under uppväxtåren på grund av att pappan bytte jobb och tog familjen med.
Fantasin fick dock näring genom Allers familjejournal, Lektyr och En Rolig halvtimma men också äventyrsböcker som ”De tre musketörerna”. Men hans mormor och morfar hade också Dante i bokhyllan och det väckte hans nyfikenhet. Han började låna böcker på bibliotek.
Bio var ett annat intresse som fick fäste i honom och med tiden blev han en mycket ung filmrecensent åt lokaltidningarna i Hudik. Driftigheten tog sig även andra uttryck: unge herr Genberg visade runt sjömännen som kom till stan och fick en del utländska småmynt för besväret samtidigt som han kunde praktisera sina nyförvärvade språkkunskaper. Så småningom började han smuggla sprit och cigarretter från båtarna. Ja, han befann sig sannerligen i ett gränsland emellanåt.
När Kjell Genberg var 14 år dog hans mamma. En händelse som satte djupa spår i honom, vad jag förstår, och som kanske gjorde honom vuxen i förtid.
Han liftade ner till Tyskland samma sommar – efter att ha tjatat sig till det – för att träffa tyska ungdomar som liftat i Hudiktrakten sommaren innan. När han kom fram ville de knappt veta av honom så färden gick vidare via Paris tillbaka till Sverige.
Att lifta var vanligt på den tiden. Men knappast ändå för 14-åringar. Han har i efterhand förstått att de därhemma var livrädda. Men kanske lät de honom göra det, för att komma över mammans död.
Vid denna tid började han också hamra fram hemska berättelser på en skrivmaskin hos morföräldrarna, också det för att begrava sorgen.
Att det inte var rektorn som styrde läroverket, utan hans ragata till fru – stod i den hektograferade tidning Kjell Genberg gav ut. Rektorn ställde ultimatum: antingen slutar du eller så blir du relegerad!
Samma dag klockan tretton fick han löfte om att börja som radskrivande volontär på Hälsinge-Kuriren.
Sjömannens jobb provade han på, som många andra kustpojkar i den generationen, vid 15 års ålder. Han var mässgrabb och fick se stora världen. I USA trodde han att han sett Elvis Presley i Radio City Music Hall, men det måste ha varit en skicklig kopia – kanske Bosse Parnevik, som han skriver.
Det blev lumpen i flottan och sedan jobb bland annat på mudderverk och som truckförare. Ett tag även i en zoologisk affär.
Via jazzen upptäckte han rocken och popen och när han var lokalredaktör för en tidning i Ljusdal mötte han den långhåriga gruppen The Panthers från trakten och blev deras manager.
Det var hårda tider, tio procent av ett bands gager som inte hade så mycket spelningar var inte alltid kul att leva på. Det räckte till en rå lök och kranvatten ibland. Men det blev skivinspelningar i Stockholm. Låtar var han med och skrev också. I sena tonåren hade han varit med i skifflegrupper därhemma.
Vid 60-talets mitt hamnade Genberg i huvudstan och blev PR-man åt Lee Kings som hade Lenne Broberg som sångare.
Det var förresten där – efter en sjöblöt fest i en villa – när han vaknade upp bland alla popmusikerna och brudarna som han spontant kläckte ur sig:
– Man skulle skriva en bok om det här!
– Det duger du inte till! sa någon men det var som tändvätska, menar han.
Av sin morfar hade han lärt sig envisheten: att aldrig ge upp och att om man åtar sig något skall man göra det fullt och fast.
När så popåren ebbade ut samtidigt med poperan var han arbetslös. En krönika i nykteristtidningen Accent var fjortonde dag gick inte att leva på. Det gav 80 spänn i månaden. Han bodde med en kvinna och hennes två barn.
Han träffade en man på gatan som bjöd honom på öl och undrade om han kunde skriva erotiska texter åt Curt H:son.
Och så blev det.
Heder åt Genberg för att han vågar vara ärlig och berätta som det var. Visst kan man ha moraliska aspekter på det, men å andra sidan: det var andra tider då i början av 70-talet. Pornografin hade släppts fri i Sverige.
Sedermera blev det westernböcker, så kallad kiosklitteratur. Det var så Ben Hogan uppfanns, cowboyen från Hälsingland som blev aktad hårding i 1800-talets USA.
Och så blev det sexy westerns. Och deckare och biografier och en serie om rallare och om Hudiks alla kaféer….
Och Gud vet allt.
Det var egentligen först på 90-talet som Kjell E. Genberg började nämnas med något som kan liknas vid respekt i litteraturvärlden. Nu fick han till och med vara med i TV-program. Han hade dessförinnan alltid blivit fnyst åt av de ”fina” kulturkritikerna. En av många ironiska lustigheter är att han fick mycket god kritik när han gav ut deckare under pseudonymen Christian Aage av kritiker som fördömt honom under eget namn.
Men, tro inte att han ”bara” har gett ut 215 böcker. Nej då, han har översatt videofilmer också, varit redaktör för helgtidningar, haft ansvaret för DAST-Magazine, varit med och bildat litterära sällskap varav FKIS:arna nog är det mest kända.
Däri har ingått bland annat Olov Svedelid, Carl Östen Nordmark och Ulla Trenter.
Gift sig en andra gång och bildat familj har han också gjort. Och rest mycket.
Jag vet att Genberg är mycket noga med research och rekognosceringar innan han skriver. Och han ser alltid till att läsa in sig mycket noggrant på ämnet. Han berättar att han fick ett gott råd av Jan Myrdal en gång: ”Gå till läggen!”
Det tillsammans med den norrländska tjurskalligheten och morfaderns ord om att aldrig ge upp har nog gjort Kjell E. Genberg till Sveriges meste författare. Självlärd och utan akademisk examen.
Det bästa av allt med Genberg är nog att han inte tar sig själv på för stort allvar. Glimten i ögat finns hela tiden i dessa ord om hans liv. Allvarlig är han dock emellanåt, som när han berättar om många av vännerna som dött runt omkring honom på senare år:
”Men jag är fatalist – antagligen dör jag också, men kanske inte ändå.”
Fotnot: Cirka 215 böcker utgivna, som han själv skriver – beror på att han själv tappat räkningen, vet jag.
