[060227] En bitsk kabaré på Folkteatern. Premiär 2006-02-25
Av Thomas Tidholm, Carsten Palmaer, Maria Blom, Gertrud Larsson, Petra Revenue, Christina Herrström, Mats Kjelbye, Åsa Asptjärn, Malin Lindroth & Sara Kadefors m.fl.
Regi Niklas Hjulström
Scenografi/kostym Lisa Hjertén
Koreograf Peter Svenzon
Musik Niklas Román, Sebastian Ring & Frida Rolfsdotter Thurfjell
I rollerna: Anders Granell, Elisabeth Göransson, Lars Magnus Larsson, Lena B Nilsson, Erik Ståhlberg & Sara Wikström
Vinst varje gång, det är väl vad teatern hoppas inför varje ny uppsättning. Till den ändan hade man valt att satsa på ett kabaréprogram. Redan i höstas frågade man ett trettiotal dramatiker, poeter, ståuppkomiker, professorer och författare vad de skulle vilja berätta från scenen. Resultatet blev en nummerrevy: Vinst varje gång.
Jag har förvisso ett för revyn varmt klappande hjärta, men ännu varmare klappar det faktiskt för teatern och därför känns det nästan som slöseri med resurser när en teater satsar på den här sortens spektakel. Jag vet att det finns något som heter ekonomi. Att det inte alltid är så lönsamt att spela dramatik. Men just av den anledningen får Folkteatern anslag av allmänna medel.
Detta om principer. Annars hade ett tiotal av de inbjudna författarna åstadkommit flera goda texter som förädlats vidare av de skickliga skådespelarna. Lena B Nilsson är juvelen i kronan. Hon sätter sina repliker smack i väggen. Elisabet Göransson har jag inte sett så här bra på länge. Det är nästan så att jag måste tänka tillbaka till Hjulström seniors tid för att hitta något lika bra. Hon har ett nummer i första akten tillsammans med Lars Magnus Lindgren som heter Recitativ för man och kvinna med text av Thomas Tidholm som är en höjdare, om kärlek och om längtan som en pärla.
Annars var det bästa numret i hela kabarén finalen i första akten, sången till Göran Johansson av signaturen ”Evig vår”, country och coboyhattar, the lonely rider, farväl gamle Svarten, fast här är det ju snarare en liten grön kanin.
I andra akten fanns ett utmärkt nummer med hela ensemblen inklämd i en telefonkiosk, där de föreställde Mänskligheten i ytterligare en text av Thomas Tidholm. Ett sånt absurt stuk skulle man ha önskat över hela föreställningen. Nu blev det blandat, för det mesta roligt, trevligt och välspelat. Särskilt bitskt blev det inte. Det är ju inte lätt att ironisera över borgarna när Partiet har regerat de senaste tolv åren.
Den gamla damen, Fru Thalia, sitter övergiven med trygghetslarm och hemtjänst, och längtar, föreställer jag mig, efter besök.
/Åke S Pettersson
