[060227] Av Josefin Peterson & Gustaf Hansson
Angeredsteatern premiär 2006-02-24
I rollerna: Josefin Peterson
Regi, scenografi och film Gustaf Hansson
Ljud & Musik Alexander Hall
Ljusdesign Viktor Wendin
Josefin Peterson är en mångsidig skådespelerska som jag sett i flera välspelade roller på Angeredsteatern, bl.a. i Hej då, Fantomen och Ett öga rött. Det är väl därför som teaterchefen
vågat släppa henne lös helt på egen hand i ett program som detta där hon ensam spelar alla Turister & Parasiter.
Hennes figurer har det gemensamt att de befinner sig långt ute i marginalen, är mobbade av ödet, människor under förolämpande förtryck: flyktingen utan uppehållstillstånd som måste gömma sig, den palestinska kvinnan som ska ta sig över gränsen från Israel, turisten som råkat ut för tsunamin. På några minuter har hon blivit en skyddslös flykting.
Angeredsteaterns salong var ombyggd till en vänthall dit vi släpptes in förbi säkerhetsvakter och till ljudet av högtalarröster som berättar om avgångar och ankommande turer, som vi också kan läsa om på anslagstavlor. I denna hall framställer Josefin Peterson sina olika öden. Detta sker i samverkan mellan henne själv på golvet och hennes filmade bild i tre projektioner på skärmar på väggarna. Enkelt och smidigt glider hon över från den ena inkarnationen till den andra, och hon förbluffar mig gång på gång genom att vara någon annanstans än där jag förväntar mig.
Hon är offer för omständigheterna, javisst, men på botten finns andra människors godtycke. Gränspolisen i Israel, migrationstjänstemannen i Sverige, utrikesdepartementsrepresentanten i Phuket. Ingen av dem kan skylla ifrån sig, bakom det abstrakta finns något reellt, något påtagligt av kött och blod: en människa.
Glädjen blir stor när uppehållstillståndet äntligen kommer efter fyra och ett halvt år av nervös väntan och fylld av denna positiva känsla lämnar jag Josefin Petersons och Gustaf Hanssons föreställning i Angered, men redan medan jag går till spårvagnen drabbas jag av tanken att vi alla måste öppna våra hjärtan. Vi behöver ständiga påminnelser som den här pjäsen om att vårt ansvar för varandra. Vi kan inte heller svära oss fria.
/Åke S Pettersson
Turister och parasiter liknar den typ av dokumentärfilmer som visas på konstbiennaler. En hudlös framställning som ändå är en konstnärlig bearbetning av verkligheten genom att framställa den som ett flöde av fragment: en ändlös räcka av klipp och upprepningar. Man blir insnärjd, estetiskt och moraliskt berörd, men också förvirrad. Det handlar om påverkan utan argument. Eller om ett nytt slags politisk konst: utan ideologiska förklaringsmodeller. Och där trosvissheten ersatts av en stor och drabbande pessimism. Vart är vi på väg? Finns det något att göra?
Huvudpersonen är en ung kvinna som hela tiden skiftar gestalt: gömd flyktingflicka, palestinsk studentska vid vägspärr, traumatiserad f d turist som drabbats av tsunamin. Och var och en av dessa figurer demonstrerar en egen överlevnadsstrategi av ganska hjärtskärande slag. Den tuffa flyktingflickan hasar omkring i dunsockor, för att omvärlden inte skall höra henne eller ana hennes existens. Den palestinska studentskan beskriver sin ohyggliga, nervpåfrestande vardag med ett stelt ironiskt leende och en krampartad glättighet som gör ont att se. Och tsunamikvinnan framstår både som ömkansvärd och som oaptitligt bortskämd och självupptagen. Hon har mage att vara förorättad över att just hon har drabbats av katastrofen! Som om hon trodde att svenska medborgare hade ett slags överlevnadsgaranti…
Turister och parasiter är en ovanlig och obekväm teaterupplevelse. Man sitter på hårda bänkar i en sällsynt oinsmickrande flygplatsterminal och väntar på att den riktiga föreställningen skall börja, medan man i smyg kikar på de andra i publiken som liksom man själv vänder och vrider sig för att hålla koll på den ytterst rörliga soloaktrisen, som hela tiden byter skepnad. Och när föreställningen plötsligt är slut inser man att man inte haft långtråkigt en enda sekund!
/Kajsa Öberg Lindsten
