[060224] Av Petra Revenue & Tomas Larsson
Teater Trixter, premiär 2006-02-22
Regi: Petra Revenue
Scenografi: Ger Olde Monikhof
I rollerna: Ingvar Örner, Lars Andersson, Peter Parkrud, Karin Blixt och Evalena Ljung-Kjellberg
Det är inte bara på dockteatern som sagor berättas. I onsdags var det premiär på en annan saga: en saga av Petra Revenue på gamla hemscenen Trixter, där Ole Ger Monnikhof hade förvandlat den till teater omvandlade bilverkstaden till en bilverkstad med bil och allt.
Med den mekade Ingvar Örner som såg ut som han var på rymmen från Macken. Men Petra Revenue tar inte upp konkurrensen med Galenskaparna. Det här är ett seriöst skådespel som handlar om manligt motstånd mot mognad. Lars Andersson dyker upp liksom Peter Parkrud och tillsammans drömmer de snart halvsekelgamla männen om nya stordåd som att ta bilen och att sticka ner till Italien och rocka loss.
Petra berättade att pjäsen är självbiografisk. Hon känner de där herrarna och har avlyssnat dem genom åren. Hon har varit gift med minst en av dem. En gång var de fyra killar men den fjärde dödades av något som föll från himlen ute på myren (vi är i Norrland). Det tycks ha varit en meteor, som haft formen av ett ord hugget i sten, en mångtydig metafor i bästa Revenuestil. Den döde var gift och Lars Anderssons Sam gifte sig med hans änka och blev styvfar till Nelly som spelas av Karin Blixt. Hon har följt efter Sam och får symbolisera den ungdom som männen tror sig bemästra medan Evalena Ljung-Kjellberg å det spattisgaste representerar deras verkliga ålder.
Tomas Larsson är musiker och poet och hade skrivit några låtar i nostalgisk countrystil som väl fyllde sin plats i sammanhanget.
Det var en rolig föreställning och man kände igen sig från ett antal filmer och pjäser och revynummer men också från den genomlidna verkligheten. Ingen höjdare kanske, men vänligt hoppingivande när de tre yngre äldre och den ännu unga damen till sist klämde ihop sig i bilen och startade sin resa.
/Åke S Pettersson
Jo, visst är Cuba Cola en saga! En saga av exotiskt slag – från den svenskaste av glesbygder.
Där det är långt mellan människorna och myren ligger närmare än mataffären.
Hela teatern är ett väldigt scenrum, med åskådarplatserna i bortre ändan. Så vi tar oss fram genom scenografin på vägen till våra platser. Det är en hel bilverkstad, som sagt. Och förutom den fina gamla volvon finns där nedsuttna möbler, reservdäck, en huggkubbe med yxa och ett pentry där man kan steka bacon och ägg.
Men all denna realism är bara skenbar: för i själva verket är detta en supersymbolisk installation. Och i denna installation rör sig en samling arketyper. Eller seriefigurer.
Sådana där ur en modern satirisk serie: män med ständigt ouppackade väskor, som är påväg någonstans, fastän de inte vet vart, och som är så förvirrade att de inte ens vet vad de sörjer över eller längtar efter. Och kvinnor av olika åldrar som vill ta hela världen i famn, fastän de i själva verket givit upp för längesedan.
Det är en lurig pjäs. Först är den rolig. Och sedan blir den lite tröttsam och tjatig: just för att alla är sådana hopplösa seriefigurer, som i varje scen och varje replik bara verifierar sin typiska typ. Tillslut blir den gåtfull och nattsvart. Vem är det som har tagit livet av vem? Vad är det för ett konstigt diskotek med matservering? Och vad är det för medelålders kvinna som hasar runt med onda ben och kvider som ett djur, och tillslut ligger på rygg på verkstadsbrädan, och bjuder ut sig eller bara visar sina fula underbyxor?
/Kajsa Öberg Lindsten
