[060218] Premiär på Stadsteatern, Stora Scenen 2006-02-17
Roman av Umberto Eco
Översättning till svenska: Eva Alexandersson
Dramatisering: Erik Norberg
Regi: Jasenko Selimovic
Scenografi: Lars Östberg
Kostym: Lili Riksén
Ljus: Hans-Åke Sjöqvist
Musik: Jonas Franke-Blom
Sång: Freddie Wadling
I rollerna: Freddie Wadling, Henric Holmberg, Mirja Burlin, Sven-Åke Gustavsson, Stefan Sauk, Daniel Larsson, Guje Palm, Robin Stegmar, Johans Karlberg, Eivin Dahlgren, Fredrik Evers.
Umberto Ecos myllrande roman har blivit teater, ”reducerats” till teater skulle man kunna skriva med tanke på hur mycket av det rika innehållet som försvunnit. ”Rosen finns blott som namn”, säjer franciskanermunken William av Baskerville, i måttfull och trovärdig gestaltning av Stefan Sauk. Det är ändå inte tillräckligt sensuellt för att vi ska engagera oss i denna kriminella historia.
Lars Östberg har skapat en gotisk interiör med trappor och bryggor och i den finns en doft av tolvhundratal liksom i kostymernas tyngd och en del nattliga handlingar. Det är sådant som jag bäst kommer ihåg från boken tillsammans med snön, kylan och smutsen; allt det primitiva som är så omöjligt att föreställa sig på så här långt håll. Särskilt om man som vi svenskar i min ålder fått vår bild av katolicismen från Fältskärns berättelser.
För en gångs skull är jag inte överens med Jonas Franke-Blom om musiken. Jag tycker att den blir för mäktig som om den ville övertala oss, där den borde suggerera oss.
Men om jag ska ha en huvudanmärkning är det att handlingen blir otydlig. Det är den i och för sig redan i romanen: många trådar att nysta på: liken från biblioteket, kejsaren contra påven, franciskansk fattigdom contra påvlig rikedom, kätterier i olika skepnad, på Stadsteatern använder man ordet ”heresi”, vilket för tanken till kristendomslektioner på gymnasienivå.
Till detta finns också en romantisk kärlekshistoria mellan Williams elev Adso, Daniel Larsson, som för en natt hamna i lära hos Mirja Burlins lättfotade flicka.
Professor Eco har berättat, säjs det i programmet, att han skrev romanen för att han ville förgifta en munk. Det är en önskan som han tillfredsställer med råge. Annars har nog böckerna i klosterbiblioteket i samma mån inspirerat honom. William av Baskerville talar om världen som vore den ”en bok skriven med Guds eget finger”. Den förbjudna dödsbringande boken i klostrets bibliotek är dock en handledning av Aristoteles i konsten av skriva komedi. Skrattet är ett allvarligt hot mot fanatiker och allvarsmän.
Pjäsen samlar sig till en kamp mellan William av Baskerville och Bernardo Gui, den nye inkvisitorn som representerar den giriga påvemakten och inte är intresserad av franciskansk fattigdom och dessutom har ett antal legoknektar till sitt förfogande.
Det ropas och skriks i övermått i föreställningen, inte minst av Fredrik Evers som den ovan nämnde Bernhard av Gui. Jag får för mig att det beror på att regissören Selimovic – helt ursäktligt – inte har känsla för svenska språkets nyanser. Dessutom blir jag alls inte övertygad av Guje Palm och Mirja Burlin som munkar, hur bra jag än tycker att de är, så är de inte trovärdiga. Det blir skolteater. (Vi hade inte tillräckligt många pojkar i klassen.)
Därmed är inte pjäsen slut. Biblioteket brinner och därmed försvinner Aristoteles bok om komedin och har aldrig återfunnits. På trettonhundratalet var alla böcker handskrifter. Dekoren snurrar ett halvt varv och skådespelarna återkommer i moderna kläder, alla utom Freddie Wadling som spelat en av munkarna och som nu rullas in i sin primitiva rullstol och sjunger psalmen Blott en dag, ett ögonblick i sänder som bara han kan. Inför en sådan sällan skådad fräckhet på teatern måste man bara ge sig. Rörd och varm i själen går jag ut i snöfallet på Götaplatsen.
(Innan dess hyllas avgående chefen som har gjort sin sista arbetsdag på teatern. Johan Gry äntrar scenen och läser en drapa om hur Stadsteatern hamnat i ett prekärt läge och räddats av Jasenko Selimovic, på karamellvers där man rimmar halkan på Balkan. På samma bänkrad som jag satt förste röraren i den historien, Göran Johansson. Han nämndes inte i Grys poem. Det borde han kanske ha gjorts. Utan hans hårda nypor hade förvandlingsnumret nog aldrig lyckats.)
/Åke S Pettersson
Vilken maffig scenografi! tänker jag när klostret med alla dess trappor och irrgångar uppenbarar sig på scenen. Och där härskar ett mystiskt dunkel, rökelsedimmor, hymnsjungande figurer med fladdrande ljus och långa kåpor skrider omkring. Det är inte småpotatis!
Och sen blir det både spänning, dramatik, lik, våldshumor och blodäckelhumor.
Men var finns allvaret? Och varför blir jag inte gripen? (utom i den humoristiska obducentscenen med slafsande inälvor – där jag automatiskt sätter handen som ett galler för ansiktet.)
Kanske för att allt är så dunkelt och rörigt och mest liknar ett slags rollspel dit jag aldrig blir inbjuden att delta. Det är inte så kul att bara få se på när andra leker.
Men visst fanns det generösa rolltolkare, som fick mig att spritta till, till exempel :
Stefan Sauk, som seriöst och vackert spelade William av Baskerville, den upplyste hjälten och mordutredaren, som brinner för sanning och rättvisa och faderligt ömsint tar hand om sin troskyldigt barnslige adept – novisen Adso (spelad av Daniel Larsson), som ibland låter precis som dockan Televinken i barnteveprogrammet från sjuttiotalet.
Eivin Dahlgren – som är en mästare på att spela djävulskt skruvade typer.
Robin Stegmar – som visade sin komiska talang som kräkfärdigt obducentbiträde.
Och så tillslut Freddie Wadling – vars scennärvaro är så intensiv att man nästan vill tro att han har gått fel, och egentligen inte hör hemma i denna otydliga föreställning. Att titta på honom känns i bröstet. Trots att hans sånger på ett onödigt sätt dämpas av ett alltför bullrigt ackompanjemang. Utom i sista scenen. Den är genial och den gör att jag blir redo att förlåta allt:
Freddie Wadling sitter i en rullstol, blek och alldeles autentisk. Han sjunger nära mikrofonen och bara för oss: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder.” Alla verserna.
Det har väl ingenting med katolicism eller förnuft att göra. Men hjärtat ömmar och tårarna rinner.
/Kajsa Öberg Lindsten
