[060213] En dansteaterföreställning för barn från 4 år
Manus och koreografi: Ami Skånberg Dahlstedt
Urpremiär på Folkteatern, Lilla Scenen 9/2 2006 (spelas t o m 25/2, sedan på turné)
Musik: Palle Dahlstedt
Kostym: Anna Kraft
Scenografi: Gerd Karlsson
Ljus: Artur Sjöstrand
Dansare: Ami Skånberg Dahlstedt, Janni Groenwold och Harri Heikkinen
Målgrupp: från 4 år
Denna dansteaterföreställning för barn spelas för omväxlings skull INTE En trappa ner, utan på Lilla Scenen, i gatuplanet. Men det är lika trevligt och barnvänligt där – med kuddar att sitta på.
Utanför, där man får hänga av sig jackor och overaller, står en speldosa på ett bord – en sån där med en snurrande tåspetsdansös i mitten. Och sedan kommer de tre riktiga ballerinorna ut till oss: En som slitit sig loss från sin speldosa, en som har nyckel i ryggen och en som har rymt från cirkusen där han dansade på lina. Jodå, han är faktiskt en gubbe, fastän han har lika fin och fluffig tyllkjol som de båda andra. Om vi vill höra mer om hur de träffades får vi följa med in i salongen. Så då gör vi det.
Det är roligt att se hur speldoseballerinan sliter sig loss ur slalomkängerna som håller henne kvar på speldosans lilla karusell. Och det är roligt att se hur den uppdragbara ballerinan som gått sönder plötsligt kan röra sig fritt, och hur den lindansande gubb-ballerinan från cirkusen dansar med sina nya kamrater och med hjälp av dansen berättar om sin rädsla och varför han har rymt. Men ändå finns det några barn som tycker att berättelsen är otydlig. En liten flicka vänder sig gång på gång sökande mot min vuxna gestalt på bänken bakom och viskar:
”Varför säger dom ingenting?” och ”Vad handlar det om nu?” och ”Vad var det som hände?”
Och jag, som inte heller är så hemma i dans, tyckte nog också att jag skulle behövt lite mer tydlighet: Vad var det till exempel som hände på slutet, egentligen, när de alla tre klättrade upp på speldosan?
Jag tänker att berättelsen nog inte var huvudsaken, utan mest ett slags krok att hänga upp dansandet på. Men att den också skapade en viss förvirring. För man är ju van vid att en berättelse skall ha en riktig början, och en dramatisk höjdpunkt och ett slut. Och egentligen hade det nog räckt med att få koncentrera sig på att njuta av hur tre skickliga ballerinor använde sina kroppar för att kommunicera med varandra och publiken, till speldosemusik.
/Kajsa Öberg Lindsten
