[060202] Det finns vissa element som ständigt återkommer i Paul Austers författarskap. Som läsare känner man lätt igen sig i hans värld. Det brukar finnas en udda huvudperson som inte riktigt är huvudperson. Om jag inte minns helt fel är det alltid en man. Slumpen spelar alltid en stor roll och det finns alltid böcker med på ett hörn. Hans historier brukar också, som kinesiska askar alltid innehålla fler berättelser. Så även denna roman. Den är dock lättsammare än vanligt. Nästan trallvänlig i sin lättlästhet om metaforen tillåts.
I stora drag handlar den om en den nyligen frånskild försäkringstjänsteman, Nathan Glass, som drabbats av lungcancer och flyttar till Brooklyn för att dö. Hans dotter vill av olika skäl inte ha med honom att göra och den frånskilda hustrun är inte heller särskilt vänligt inställd.
När han kommer till Brooklyn har hans sjukdom dragit sig tillbaka. Kanske för gott, kanske bara ett tag. Nathan finner dock att han har en massa tid att spendera och bestämmer sig för att skriva ner berättelserna om både små och stora pinsamheter och fadäser som hänt honom själv och andra genom åren. Han kallar det blivande verket De mänskliga dårskapernas bok.
Vi får lära känna ett antal andra människor som finns runt Nathan i det liv han sakrta men säkert skapar sig i den nya omgivningen. Där finns Tom, en brorson som Nathan återser av en slump. De har inte haft kontakt på många år, men nu möts de och blir åter viktiga för varandra. Tom svärmar för en perfekt mamma han ser på håll dag efter dag. Hon kommer också att få en betydelse för den fortsatta berättelsen. Liksom Toms arbetsgivare. En märklig man med ett antikvariat. Så småningom dyker också en flicka upp. Toms systers dotter. Hon vänder upp och ner på det mesta.
När dessa människors öden vävs ihop så ställs mängder av frågor om vad som är viktigt i livet. Lögner och sanning och slump och plan.
Som alltid är det en nästan väl välkomponerad berättelse vi får oss serverad. Vävar av olika trådar möts och skiljs i ett ibland kanske för tydligt mönster. Men det är en vänlig och lite sentimental skröna och den innehåller nästan ett lyckligt slut. Men Auster vore inte Auster om han lät det vara så enkelt. Precis när boken tar slut så har vi kommit till den elfte september. Ja, just det DEN elfte september. Och alla de här människorna bor ju i New York. Ni vet. Ingenting blev sig likt för någon där, även om just Brooklyn ligger en bit ifrån de värsta katastrofområdena. Askan regnade ner även över dem.
Och var befann sig egentligen alla berättelsens personer när denna den yttersta dårskapen inträffade?
