[060202] Lille Kalle hade i hela sitt unga liv velat bli något stort. Blev han inte lokförare eller generaldirektör så skulle han åtminstone bli forskare. Inom det gebitet fanns det ju så oändligt mycket att välja på. Något borde väl passa Kalles begränsade intellekt.
Efter avslutad skolgång – som det brukar stå i nekrologerna när någon blivit relegerad eller skolkat – prövade vår yngling sin lycka inom järnvägen. Men han hamnade på ett stickspår. Även planerna på att bli generaldirektör övergavs eftersom han (via massmedia) blivit upplyst om att ett sådant ämbete inte garanterade någon juridisk immunitet. Nu återstod endast forskarkarriären.
För att nå sitt mål måste Kalle först ta studenten och därefter komma in på någon högskola. Han återinträdde därför i skolvärlden. Det första delmålet klarade han av med mutor och en stor portion tur. Det andra vållade honom emellertid större besvär. Egentligen hade han inte velat bli läkare – men vad skulle han göra? Det var den enda linjen han kunde komma in på eftersom antagningspoängen på den tiden hade samma lågvattensmärke som Kalles studentbetyg. Massmedia hade nämligen skrämt ungdomarna genom att utförligt berätta om doktorernas eländiga arbetsförhållanden och löner. Resultat blev att intagningspoängen rasat. Tidigare hade studenter med de högsta poängen och lägsta empatin varit ensamma att konkurrera om utbildningsplatserna. Nu hade vägen öppnats för en ny kategori ungdomar: De med medelmåttiga betyg men med hygglig empati. Var Kalle befann sig på den emotionella skalan var oklart. Men dåliga betyg – det hade han.
Åren rusade iväg och snart stod vår vän som en mogen man framför sina ödmjuka patienter med stetoskopet dinglande om halsen och den vita rockkragen käckt uppvikt i nacken.
När Kalle hade utfört ett tillräckligt stort antal felbehandlingar ansåg de vårdansvariga att den nyblivne läkarens allmänfarliga verksamhet borde begränsas. Det fanns bara en reträttplats för honom: Att bli forskare. På ett utomordentligt skickligt sätt hade Kalle därmed manövrerat sig i position för att nå åtminstone ett av sitt livs mål. Försöksdjuren på forskningslaboratorierna skulle inte kunna stämma honom för hans felbehandlingar. Trodde han. Kalle hade tämligen ytliga kunskaper om samhällets regelverk.
Eftersom det inte var någon trängsel på laboratoriegolven var det fritt fram för Kalle att själv välja vilket område han skulle frälsa. Det som hägrade mest var genetiken och dess oändliga möjligheter att kontrollera människans arvsmassa. Det var hans bittra erfarenheter från patientvården som eggade honom mot alternativa, djärva mål.
– Tänk om man med lite genmanipulation kunde göra alla sura käringar och gubbar i väntrummen lite mer medgörliga, brukade han säga.
Men innan Kalle fick experimentera på människor måste han testa sina hypoteser på djur. Många oskyldiga varelser fick släppa livet till på Kalles väg mot forskningens parnasser. Han lärde sig skapa biologiska företeelser som människor aldrig tidigare skådat eller kunnat drömma om. Han kände sig som en verklig förkämpe för arternas mångfald på jorden. Helt i Agenda 21:s anda. Den lokala forskningsetiska kommittén hann dock stoppa Kalles verksamhet i tid innan alltför stor skada hade skett. Genforskaren blev tvungen att växla in på ett lugnare och ofarligare spår.
Kalle hade en kvinnlig forskningshandledare som stod längst ner på den vetenskapliga karriärtrappan. Just därför hade hon beordrats av sin professor att ta ansvaret för avdelningens nya brushuvud. Chefen förväntade sig att Kalle skulle stå med en avhandling i handen inom fyra år. I annat fall skulle de båda tvingas se sig om efter andra sysselsättningar. Institutionens goda anseende stod på spel. Det gällde att producera så många avhandlingar som möjligt och få så många vetenskapliga artiklar som möjligt tryckta i tidskrifter med högt internationellt anseende. Ju fler skrifter, som producerades per tidsenhet, desto större anslag fick institutionen. Därför gick ordbehandlarna varma på tjänsterummen. Ibland hann man inte ens slutföra experimenten innan resultaten kom i tryck.
Det var alltså produktionen av vetenskapliga publikationer som var viktigast – om inte till mänsklighetens fromma så väl till forskarnas. Bäst gick det för smarta vetenskapsmän som tillämpade en och samma teknik i många olika sammanhang och skrev en artikel om varje försök. Då blev det verkligen fart på printrarna. Och ju mer svårförståeliga metoderna och resultaten var desto större blev forskningsanslagen. De sakkunniga, som skulle värdera ansökningarna, vågade ju inte avslöja att de ingenting förstod. Därför bifölls de mest obegripliga projektansökningar. För säkerhets skull. De lättbegripliga avslogs konsekvent.
Kalle hade noggrant studerat etablissemangets reaktionsmönster och blev en mästare i att behärska dem för egen vinnings skull. Han hade en medfödd talang att dupera sin omvärld. Det gav honom stora forskningsanslag. Åtminstone till en början. Vår nyblivne forskare var emellertid en man som gärna ville synas och höras. Han var betydligt mer frispråkig än sina medarbetare och sin handledare. Han visste att det ingick i en forskares uppgifter att informera om sina projekt för en intresserad allmänhet.
– Här skall baskemej informeras! jublade den lojale forskaren.
Journalister är ett släkte som sällan bedåras av forskningens fikonspråk. Däremot älskar de frispråkiga personligheter med originella idéer och synpunkter. Kalles första presskonferens gick därför som på räls. En stjärna hade fötts på forskningsinformationens himmel. Rusiga murvlar försökte överträffa varandra i sina beskrivningar av Kalles forskningsinsatser. Braskande rubriker satte fart på kvällstidningarnas lösnummerförsäljningar. Cancerns gåta och många andra ockulta medicinska fenomen stod inför sin omedelbara lösning. Alla var hänryckta. Utom Kalles närmast sörjande forskarkolleger och hans handledare.
Forskningsråden ströp anslagen till Kalles forskning i takt med tidningsskriverierna. Vissa områden i näringslivet såg emellertid den utåtriktade forskaren som en källa till nya spännande produkter och tjänster – och därmed nya inkomster. De gav honom ekonomiskt stöd som kompensation för de uteblivna forskningsanslagen. Så småningom visade det sig att även näringslivets förväntningar kom på skam. Men dessförinnan hann Kalle bli färdig med sin avhandling.
De mest heroiska insatserna i Kalles vetenskapliga karriär utfördes tveklöst av hans handledare. Länge hade denna, hårt prövade kvinna, förgäves försökt bli befriad från sitt omöjliga uppdrag. Men det fanns ingen annan som kunde eller ville ta över. Med nerverna fortfarande under någorlunda kontroll med hjälp av psykofarmaka hade hon slutligen lyckats baxa fram sin adept till en doktorsexamen. Efter disputationen, som inte var någon lysande tillställning, sjukskrev hon sig för en längre tid. Hon var totalt utbränd. Men Kalle hade blivit doktor på riktigt.
Eftersom samhället inte hade någon omedelbar användning för Kalles vetenskapliga framsteg blev vår vän tvungen att fortsätta sin livsgärning inom den skyddade verkstad som institutionen utgjorde. Medarbetarnas förtjusning var behärskad. Men ledningen vågade inte kasta ut honom. Hur skulle då de massmediala stödtrupperna reagera? Vilka rubriker skulle inte ett avskedande kunna få i dagspressen? Och var det överhuvudtaget möjligt att bli av med Kalle inom ramen för gällande regelverk?
Institutionens anseende fick inte svärtas ner mer än vad som redan skett. På något sätt måste man dock stoppa Kalles vådliga framfart på laboratoriet. Då kom studierektorn för grundutbildningen på en lösning: Under en propedeutisk kurs för blivande amatörbyråkrater i universitetsvärlden hade han suttit och förstrött bläddrat i högskoleförordningen och till sin överraskning upptäckt att en forskare fick kalla sig lärare när man väl hade forskat färdigt. Logiken var visserligen dold i dunkel – men det fanns ju så mycket annat som han inte heller begrep i lagtexterna. Så varför bry sig?
Det stod alltså klart att Kalle hade meriterat sig till en roll som professionell universitetslärare. Visserligen hade han inga kunskaper i pedagogik men den bristen kunde nog kompenseras med några dagars intensivutbildning. Kunde man lära nyblivna läkare att bli lite mer mänskliga via snabbkurser i empati så kunde man väl lära lärare att ta hand om besvärliga studenter via snabbkurser i pedagogik …
Personalen på institutionen gnuggade händerna av förtjusning. Nu skulle minsann Kalle bussas på studenterna. Eller vice versa – med stöd av högskoleförordningen. Gengångaren skulle äntligen få möta sina övermän och hans kolleger skulle ostört kunna ägna sig åt mer karriärdrivande verksamheter.
Vår nypromoverade högskolelärare hade aldrig tidigare stått framför någon studentgrupp i en föreläsningssal. Däremot hade han slumrat sig igenom ett otal tråkiga föreställningar under sin studietid. Men Kalle gillade att visa upp sig offentligt. Han ville gärna bli titulerad chefsöverlärare.
Nu var han inte bara vetenskapsman utan även magister. Med läkarlatinets hjälp förstod han att magister betydde ”den som är störst” medan minister betydde ”den som är minst”. Närmare samhällets toppar kunde han alltså knappast komma. Åtminstone inte med förnuftet i behåll.
Kalles första föreläsning artade sig till en ren katastrof. Alla smarta knep, som han lärt sig på den pedagogiska introduktionskursen, hade han glömt bort. Bristen på föreläsningsteknik förstärktes av den dåliga utrustningen i demonstrationssalen. Diaprojektorn var, som vanligt, delvis uppbrunnen och overheadprojektorn var så dammig och repig att den närmast liknade en ”ombudsmannarespirator” på Folkets Hus. Projektionsduken var skrynklig och hade stora revor efter årtiondens kollisioner med ivriga föreläsare. Den svarta tavlan gick inte att skriva läslig text på. Inte ens om det hade funnits kritor till hands. Blädderblocket var stulet.
Vår högskolelärare visste att alla stora pedagoger talade utan manus. Detta försökte sig också Kalle på. För att ge ett sakligt intryck hade han kopierat ett antal sidor ur kursplanens läroböcker. Overheadkopiorna med den småstilta texten blev fullständigt oläsliga på den plisserade tygskärmen. Inte ens studenterna på första raden kunde läsa den. Även Kalle fick lässvårigheter och det var pinsamt. Det var ju han som skulle förmedla kunskaperna men nu kunde han inte ens själv tyda vad som stod på ”fusklappen” på skärmen.
Vid ett otal tidigare tillfällen hade Kalle sett hur föreläsare hade täckt över stora delar av sina fullmatade textsidor med ett papper så att åskådarna bara kunde läsa enstaka rader. Det gav ett proffsigt intryck, tyckte han. Och på så sätt behövde han ju bara ha ett fåtal overheadbilder. Det gällde alltså att få plats med så mycket text som möjligt på stordiat. Otåliga åhörare kallade förfarandet för ”gottepåseteknik”: Föreläsaren dolde sina godsaker i papper och serverade dem bit för bit! Kalle kopierade denna pedagogiska finess med ryggen vänd mot auditoriet för att själv kunna läsa vad som stod på skärmen. Endast ett fåtal studenter kunde därför uppfatta vad han sa. Än färre kunde kontrollera att han läste rätt innantill
Ett sus av irritation gick genom salen. Reaktionerna övergick emellertid i en viss munterhet när Kalle började peka med sin kulspetspenna på projektionsduken och omedvetet skapade den ena krumeluren efter den andra med permanent skrift. När han sedan började rita med vattenfasta färgpennor på en tillfälligt inlånad whiteboard hördes ett ljudligt fnissande hos auditoriet.
Kalle förstod inte riktigt vad som stod på. Varför log och skrattade man? Han var ju en seriös forskare och hade ju inte sagt ett enda roligt ord. Föreläsaren kliade sig i huvudet med spritpennan utan att sätta på huven först. Detta utlöste ytterligare spontana glädjeyttringar hos studenterna. När föreställningen slutligen avslutades med att projektorns glödlampa exploderade visste jublet inga gränser.
Kalles kolleger, som tjuvlyssnat vid dörren, undrade förvånat vad som hade hänt. Hade institutionen närt en pedagogisk naturbegåvning vid sitt bröst? Studenter var ju ett erkänt besvärligt släkte att hantera. Oftast var de bråkiga och kunde lämna föreläsningarna i protest. Nu satt alla kvar till sista minuten och lämnade lokalen som till synes lyckliga människor. Av deras kommentarer att döma hade de inte haft så roligt på länge. Visserligen hade de inte lärt sig särskilt mycket – men vad betydde det?
Ryktet om Kalles roande föreläsningar spred sig som en löpeld. Snart var föreläsningssalarna överfulla varhelst han framträdde. Genom att analysera vad som utlöst positiva reaktioner hos åhörarna satte han sina pedagogiska felgrepp i system. Den oförutsedde pedagogen förfinade dem med ytterligare poänger. Han smög in mer och mer av vetenskaplig substans i sina framställningar och gick slutligen ut som uppskattad underhållare ur varje evenemang. Ingen blev särskilt förvånad när Kalle fick studenternas pris som bästa lärare. Han hade inte bara visat att undervisning ej blott var visning av under utan även kunde vara underhållande.
Allt gick som på räls. Och Kalle var äntligen lokförare.
