[060129] Teater PanJál på AktÖr på Masthuggsterassen
Musik: David Sperling, Jorge Alcaide och Mauricio Garay
Ord: Mauritz Tistelö och Gunnar Källström
+ extra ord: Ola Henricsson och Lars O. Månsson
Film: Anders Thorén
Regi: David Sperling, Michael Norlind och ensemblen
Ljus: Johan Forsman
Den sanna historien om Bengt-Erik Olssons avskedskonsert avlöstes i fredags den 27 januari av det kanske något mera skruvade eftermälet efter Bernt Johansson, den före detta kyrkvaktmästaren i Bankeryd på Teater PanJál. Efterklang heter den EU-stöttade kulturprodukten som också denna gång har David Sperling som kraftcentrum.
Men nu är han omgiven av flera goda medarbetare som musikerna Jorge Alcaide och Mauricio Garay. Tillsammans med dessa åstadkommer Sperling betagande och rolig musik som bara den gör Efterklang till en av årets mera njutbara föreställningar. En skald från Umeå som lystrar till det poetiska namnet Mauritz Tistelö medverkar med tilltalande enkla dikter som jag tyckte om. Västerbotten kallas ju (av goda skäl) för berättarnas län. (Jag är själv därifrån.)
Men nu till själva efterklangen, som alltså inte härrör från den av Olsson malträterade flygeln utan är ”en människas efterklang”, den äntligen avlidne kyrkvaktmästarens. Föreställning inleddes nämligen med hans redogörelse hur han under hundra år kämpade med att få avlida och äntligen lyckades. Gunnar Källström berättade intensivt och livligt i en lång monolog inför oss, publiken som troget väntade utanför den stängda dörren till teatern.
När vi släpptes in möttes vi av försök att i Sören Larssons anda utforska uttrycksformernas gränser. Vad menar David Sperling när han uppenbarar sig på scenen med famnen full av stråkinstrument? Akta er för den mannen, vill jag viska till de vackra föremålen som innehåller så mycket hänförande musik. Jag har inte glömt förra årets avskedskonsert. Han placerar ut dem på olika platser i scenrummet, prövar, flyttar om dem. Inte en ton spelas. Till slut kan han inte behärska sin förstörelselusta. Han hänger en gitarr i en lina i taket och snurrar runt den ovanför våra huvuden för att sluta med att hissa upp den i taket medan strängarna springer av.
Låter det skrynkligt? Tolka själv då! Om vi inte får noggrannare bruksanvisningar är vi ju fria att tolka som vi vill. Hur fria tyglar vågar egentligen en teater ge sin publik? Kanske är svaret på den frågan ett mått på teaterns radikalitet? Enligt talesättet att kakor söker makor. (Då säjer genast någon att motsatserna dras till varandra. Livet är fullt av ordspråk som ingen blir glad av; människan är avgrundsdjup tänker jag på teatern denna dag som inte bara är Mozarts födelsedag utan också minnesdagen för Förintelsen.)
Tro för all del inte att jag vill betsla David Sperling och Teater PanJál. I full frihet, oförutsägbara och överraskande är barfotabröderna obetalbara. Vad säjs om en visa om Gud hos psykologen?
/Åke S Pettersson
