[060206] Av Harold Pinter
Översättning Magnus Hedlund
Premiär på Stadsteatern, Studion 3 februai 2006
Regi: Björn Runge
Scenografi och kostym: Lili Riksén
I rollerna: Anna Takanen och Johan Gry
”Hon lever med en hemlighet. Han vill veta. En maktkamp präglad av svartsjuka tar vid.” Så skriver man i programmet om den här femtio minuter långa pjäsen, och naturligtvis är det möjligt att beskriva den så. Ändå stämmer det inte riktigt med min upplevelse av Björn Runges uppsättning som hade premiär i fredags på Studion.
Jag upplevde inte pjäsen varken som ett svartsjukedrama eller maktkamp, snarare som ett gemensamt försök från mannen och kvinnan att hitta fram till en förlösning från det trauma som plågar den nästan katatoniskt orörliga Rebecca, Anna Takanen, där Devlin, Johan Gry, med varsamhet försöker agera majevtiker, förlossare.
Den tolkningen ligger närmare det som man kan läsa på en brasklapp som man bladat in i programfoldern där man citerar Pinters Nobelföreläsning.. Där säjer han att pjäsens Rebecca är ”en drunknande kvinna med ena handen uppstickande …sträcker sig efter andra utan att finna någon, vare sig ovan eller under vattenytan.”
Pinter har ju tolkningsföreträde när det gäller den egna pjäsen. Men jag tycker att Rebecca har funnit någon i Devlin. Eller är det så att ingen förlossning är möjligt för den som lever i Förintelsens skugga?
Föreställningen är statisk, stillastående och skulle ha varit outhärdlig utan texten. Det är svårt att tro att pjäsen skulle locka en filmregissör som Björn Runge. (Om inte som en utmaning, förstås.) Scenografen, Lili Riksén, har skapat en lugn interiör, ett par fåtöljer och ett litet bord vid sidan av för de i nutida engelsk dramatik obligatoriska flaskorna och glasen.
Det kändes lite snopet när de femtio minuterna var över. Kejsaren är inte direkt naken , men mycket tunnklädd.
/Åke S Pettersson
Jag sitter med öronen på helspänn och njuter av en fantastisk text – som i själva verket är en fantastisk översättning (gjord av författaren Magnus Hedlund). Personerna på scenen säger saker som låter alldeles rätt – och samtidigt är det ständigt något som inte stämmer. Orden är exakta, men samtidigt liksom slirar och skaver dom. Varje ord är utvalt med kuslig skicklighet. Och i varje replik finns avgrunder av mångtydighet.
Men uppsättningen blir jag faktiskt lite tveksam till. Det heter ju visserligen att man kan bli stel av skräck. Men måste skådespelarna demonstrera en sådan stelhet precis HELA tiden?
Vore det inte bättre om de förmedlade textens hemskheter på ett sådant sätt att åskådarna istället blev stela av skräck??
Nu fick vi i nästan hela femtio minuter se Anna Takanens stela ansikte rakt framifrån, och Johan Grys stela ansikte i profil. Men jag skall inte gnälla för mycket: för visst var det ändå bra att de framförde den fantastiska texten så tydligt och klart att inte en bokstav gick förlorad!
/Kajsa Öberg Lindsten
