[060202] Idag fick jag frågan från en journalist om jag anser att feminismen har fått en backlash genom det senaste årets händelser med ”könskrig” och kritik… Jag tänkte först svara spontant, som jag gjort vid samma fråga flera gånger tidigare:
– Å nej, men visst! Feminismen har aldrig varit mera välmående. Medvetenheten har aldrig varit större om att man måste göra något åt ojämställdheten och att man måste satsa på genusforskning…
Men den här gången hejdade jag mig. Den som frågade var en person som jag visste kunde uppfatta nyanser. Jag svarade i stället ungefär så här:
Det beror på vad man menar med ”feminismen”. Man bör nog skilja på feminism, jämställdhet och genusforskning. Feminismen som politisk idé har säkert fått sig en kraftig törn genom Svenska Dagbladets och Timbros många angrepp mot ”extremfeminism” och/eller ”elitfeminism”. Tillmälena ”extrem” och ”elitistisk” har använts mer eller mindre synonymt och har syftat på ungefär samma personer och idéer.
Jag känner en viss förståelse för att den forskning och politik som ingriper i ojämställdheten inom näringslivet retar upp högern. Men jag håller inte med om att man därför ska lämna näringslivet ifred. Det är ett samhällsintresse att även dessa maktstrukturer blottläggs. Denna forskning är inte mer ”extrem” eller ideologisk än forskning som inriktas på andra maktsfärer. Det är heller inte maktintressens reaktioner som avgör den feministiska forskningens trovärdighet
Då känner jag betydligt större och uppriktig oro för den utbredning den mest radikala feminismen inom våldsforskningen tillåtits få, också i statliga utredningar som grund för samhällsbeslut. Här finns en deterministisk teoriförståelse. Den s k könsmaktförståelsen utgår från mäns konstitutionella våldsbenägenhet, och mäns våldsamhet mot kvinnor förstoras upp till något som drabbar var och varannan kvinna.
Inom denna forskning försvaras uppfattningen att män inte får delta i arbetet med stöd till våldsutsatta kvinnor, just därför att de är män. Denna extrema form av feminism känns väldigt avlägsen från den feminism som den breda politiska jämställdhetskampen bekände sig till för ett tiotal år sen, då Bengt Westerberg som förste manlige politiker förklarade sig som feminist. Avståndet till den breda rörelsen för jämställdhet har lett till att många undviker beteckningen feminism. Men slutsatsen att denna distansering också skulle innebära en försvagning av rörelsen för jämställdhet kan knappast dras.
Jag har också svårt att tro att jämställdhetspolitiken med alla satsade pengar på projekt för att ”mainstreama” jämställdhet skulle befinna sig i kris. Här stretar projekten på i oförtrutlig lunk och ser ut att vinna långsiktiga effekter för jämställdheten.
Däremot är det nog tuffare för den statligt uppbackade genusforskningen. Den följer jag på nära håll och kan förstå följderna för när feminismen ifrågasätts. Genusforskningen har ju dragits in i en mediesåpa där en mediehändelse (som jag delvis själv varit inblandad i) med avslöjanden av konstigheter i Eva Lundgrens forskning, och efterföljande granskning inom vetenskapssamhället som bekräftat farhågorna om allvarliga brister, rivit med sig en kritik som fått genusforskning att framstå som heltossig. Och genusforskningen har inte framstått mindre tossig av att en rad av de mer namnkunniga genusforskarna i DN skred ut till Lundgrens försvar med argumentet att genusforskningen har en egen teori och metod och inte kan granskas med samma vetenskapliga måttstockar som annan vetenskap, och absolut inte av statsvetare och vetenskapsteoretiker!
Alla som följer händelseutvecklingen borde väl häpna vid denna argumenterig. Men argumentet är inte nytt. Det känns igen från kvinnoforskningen genombrottsdiskussion i mitten av 1970-talet då man hävdade att kvinnoforskningen utgör ett eget paradigm som inte kan förstås om man inte sätter sig in i dess utgångspunkter, angreppssätt och tolkningar samt om man inte delar objektets egenskap av att vara kvinna…
Men vilken relevans har detta idag när genusforskningen bedrivs av både kvinnor och män och har folkmajoritetens stöd i riksdag och regering? Det gäller väl också i det omgivande vetenskapssamhället. Men en del genusforskare lever nog kvar av bara farten i den kampstämning som kvinnoforskningen befann sig i när den bröt fram. Det kan nog vara som Nina Björk säger i ”Under det rosa täcket”, att dessa kvinnor ”älskar kvinnoförtrycket” och utvinner trygghet i underordningen. För några hör motspänstigheten till rörelsens identitet; kampen måste hållas levande… (Jämför med Frälsningsarmén som i sitt symbolspråk puttrar på i grytorna…)
Men angreppen mot feminismen kan störa den politiska uppbackningen av genusforskningen. Ett enda beslut i riksdagen kan ändra den hittills förda politiken och bromsa upp kunskapsutvecklingen om könsförhållanden. Dock är farhågan för att uteblivet politiskt stöd skulle skada genusforskningen i grunden nog överdriven. I princip existerar ju denna forskning på samma villkor som annan vetenskap. Den torde finnas till så länge den kan hävda sin kvalitet och betydelse för samhället. Det är alltså upp till genusforskningen att på bred front skaka av sig barlasten av gerillarörelse och ta sin vetenskapliga uppgift på djupaste allvar. Däri ligger dess framgångsrörelse, kanske också för feminismen som helhet!
