[060202] Jag tror att utvecklingen i och av den kulturpolitiska diskursen går att sammanfatta i tre huvudsakliga slutsatser. Den ena rör kulturbegreppets omvandlingar. Den andra berör skälen till att den kulturpolitiska diskursen fick det förlopp och innehåll den fick. Den tredje slutsatsen har att göra med kulturpolitikens relation till folkhemmets uppbyggnad och utveckling. Medan den första kan klaras av i några stycken kräver de två andra mer omfattande utrymme.
Kulturbegreppets omvandlingar
I frågan om hur kulturbegreppet ändras kan man konstatera att det går från att ha ett ganska omfattande innehåll till att snävas in för att därefter ”öppnas” eller vidgas något igen. Under kulturpolitikens förhistoria var omfånget i kulturbegreppet lite skiftande, beroende på vilket sammanhanget var. Särskilt i bildningsrörelsen fokuserades olika aspekter och ideal av bildningsbegreppet på ett sätt som hade kulturpolitiska implikationer. I den statliga politiken, å andra sidan, innefattade kulturfrågorna såväl kyrko- som utbildningspolitiken (på alla nivåer), vid sidan om det rena konststödet. Men i båda sammanhangen gällde att kulturpolitiken (i den mån man explicit talade i sådana termer) omfattade konstpolitiken, plus något eller några andra områden.
Efter andra världskriget kan vi iaktta en dubbel rörelse. Dels introducerades ett brett antropologiskt begrepp, där kulturpolitik tenderade att smälta samman med politik över huvud taget. Vi erinrar oss att somliga debattörer ville diskutera arbets- och bostadsmiljö som aspekter av kulturpolitiken. Denna tanke kom ju att formuleras i termen ”social miljöpolitik”. Men vi minns också att denna inte fick något större inflytande i den diskurs som kom att bestämma innehållet i den statliga kulturpolitiken.
Dels spjälkades, i denna ”statliga” diskurs, de delar av den gamla politiken som gällde kyrka och skola och utbildning av. Kvar blev vad som närmast kunde beskrivas som konstpolitik, kompletterat med kulturarvsfrågorna. Man kan till och med säga att det under en period var ett renodlat arnoldskt kulturbegrepp som var basen för kulturpolitiken. Efterhand, från cirka 1970 och framåt, öppnas detta kulturbegrepp för nya konstformer och vidgas så att säga på höjden. Gränsen mellan högt och lågt tenderade att suddas ut och det som på trettiotalet hade betraktats som populärkultur och lågt (kanske särskilt jazzen) integrerades och blev föremål för kulturpolitiskt engagemang. Sannolikt var denna tendens tydligare i praktiken (det vill säga vilka typer av verksamhet som fick ta del av det statliga stödet) än på den övergripande diskursiva nivå som undersökts i den här boken.
Diskursens förlopp och innehåll
Angående den andra slutsatsen fördes i kapitel 1 ett resonemang om att det utan allt för stor generalisering eller förenkling går att påstå att det i början av förra seklet i Sverige fanns tre socialt förankrade och relativt avgränsade kulturformer i antropologisk mening: borgerlig kultur, bondekultur och arbetarkultur (även om man naturligtvis måste hålla deras respektive öppenhet och komplexitet i minnet). Dessa bildade utgångspunkter för olika positioner i den kulturpolitiska diskursen, där de artikulerades med ojämna mellanrum. Naturligtvis existerade inga vattentäta skott mellan kulturformerna, lika lite som det var omöjligt att i diskursen samartikulera inslag från de olika positionerna. Men innehållet i den diskurs vi undersökt visar ändå att dessa tre kulturformer bildade ett slags gravitationspunkter runt vilka olika positioner samlades.
Den borgerliga kulturen bestod i stor utsträckning av den konventionellt uppfattade finkulturen, som hade sina rötter i de kungliga och aristokratiska traditionerna från 1700-talet och i den borgerliga offentlighet som växte fram under 1800-talet. Dessa två tvinnades efterhand allt starkare ihop till den etablerade och traditionella finkulturen.
Bondekulturen hade naturligtvis sina sociala rötter i det förindustriella jordbrukarsamhälle, som åtminstone vad gäller befolkningsstatistisk numerär dominerade Sverige långt in på 1900-talet.
Arbetarkulturen, slutligen, växte fram i takt med arbetarklassens tillväxt och hämtade sin näring i de komplexa och motsägelsefulla miljöer och traditioner som omgav arbetarnas tillvaro för bortåt hundra år sedan. Att det inte var fråga om några enhetliga villkor eller självskrivna gemenskaper har mycket insiktsfullt skildrats av Per Forsman i Arbetets arv. Där framtonar emellertid en potentiellt annorlunda kulturuppfattning, som kunde utgjort grunden för en alternativ kulturpolitik.
I samband med inledningen till socialdemokratins långvariga regeringsinnehav och folkhemmets etablering på 1930-talet upprättades en ideologisk och politisk diskursiv hegemoni som exkluderade somliga positioner. I det kulturpolitiska sammanhanget var det, som vi sett, i synnerhet föreställningar om en separat arbetarkultur som uteslöts. Folkhemsideologins hegemoniska ställning var så stark att ett sådant alternativ ”försvann” – åtminstone i offentlighetens kulturpolitiska diskurs. I viss mån kan man säga att det återkom på sjuttio- och åttiotalen, om än i något förklädd form. Då hade emellertid den underliggande sociala strukturen förändrats så mycket att det alternativet antingen blev nostalgiskt eller uppfattades som konstgjort.
Den politiska och ideologiska kraften i folkhemsprojektet och dess konkreta utformning tog alltså, kanske något paradoxalt, ”död” på arbetarkulturen. Det ska förvisso framhållas att arbetarkulturella verksamheter och uttryck både praktiserades och diskuterades på basplanet inom olika arbetarorganisationer, bland annat i bildningsrörelsen. Men, som vi sett, någon direkt motsvarighet i rörelsens övergripande inriktning eller målsättning hade detta inte. Tvärtom kunde vi konstatera att vad gällde ABF:s bildningssyn blev den alltmer instrumentell och inriktad på nytta. Medborgarbildningen stod i första rummet och i detta koncept fanns inte utrymme för en kultur som hade udden riktad mot det etablerade samhällssystemet.
När så en kulturpolitisk debatt uppkom efter andra världskriget ”fanns” strängt taget bara två kulturbegrepp att diskutera. Det ena var den traditionella borgerliga finkulturen. Det andra var det som grundades i en bortdöende landsbygds- eller bondekultur och som för en tid engagerade en del debattörer omkring 1950. Analysen av förloppet gav vid handen att denna bondekultur i praktiken hade försvunnit redan på 1960-talet. Då fanns med andra ord inga reella alternativ till att ta utgångspunkt i den dominerande finkulturen. Men om föreställningarna om en alternativ arbetarnas kultur i hög grad fick stryka på foten av så att säga diskursiva skäl (dess politiska och ideologiska motståndare vann kampen om definitionsrätten) så berodde bondekulturens nederlag i första hand på den snabba omvandlingen av den underliggande sociala strukturen.
Diskursen kom naturligtvis att formas därefter. De frågor som ställdes i centrum gällde, som vi sett, primärt distributionen av kulturen till nya grupper. Det paternalistiska perspektivet var uppenbart. Ett annat väsentligt drag var det välfärdspolitiska; konstnärerna hade under lång tid halkat efter i inkomsthänseende och borde nu komma i fråga för förbättringar, vilket förutsatte statens engagemang.
Brist på alternativ bäddar för politisk enighet och huvudintrycket av diskursens förlopp från sent 1950-tal till sent 1990-tal var just också att det rått en utbredd konsensus om vilket slags kultur som skulle komma i fråga och hur politiken runt denna skulle ordnas. Som vi såg i förra kapitlet skiljde sig de principiella och ideologiska resonemangen i 1996 års beslut bara marginellt från 1974 års. Detta trots de stora, ja världshistoriska, förändringar som skett under den tiden och som redovisades i kapitel 2. Det tycks som om kulturpolitiken har flutit fram (fortfarande flyter fram?) i en egen fåra i den politiska och samhälleliga debatten och utvecklingen. Bara emellanåt kommer den i riktig kontakt med och blir påverkad av de förändringar som inträffar i den allmänna politiska diskussionen.
Kulturpolitikens inriktning och omfattning tycks bestå. Hur kan det komma sig? Ett led i förklaringen av detta förhållande fick vi ovan. Bondekulturens bortdöende och uteslutningen av arbetarkulturen ur diskursen lämnade så att säga fältet fritt för den enda återstående kulturformen. Men jag menar att det finns ytterligare ett viktigt led i förståelsen. Detta har att göra med kulturpolitikens relation till folkhemsbygget i stort.
Kulturpolitikens relation till folkhemmet
Etableringen av folkhemmet på 1930-talet innebar grundläggandet av en mycket stark politisk och ideologisk hegemoni. Som skisserades i kapitel 2 bands de tre samhällssfärerna – det politiska, det ekonomiska och det civila samhället – efterhand allt närmare varandra. Under en lång period blev systemet allt starkare och effektivare och upplevde sin glansperiod på 1950- och 1960-talen för att sedan successivt förlora sin styrka.
Ett viktigt konstituerande element i folkhemsbygget var den ideologiska diskurs som å ena sidan förenade, kittade samman, de idépositioner och sociala klasser och grupper som ingick i projektet, och å andra sidan tydligt uteslöt dem som inte hade plats i det. I den här diskursen spelade kulturpolitiken, som vi blev varse i kapitel 3, en tämligen undanskymd roll. Man kan alltså säga att redan från början befann sig kulturpolitiken i marginalen av folkhemsprojektet.
Det var när de mer centrala och brännande frågorna i skapandet av folkhemmet fått sina lösningar som de kulturpolitiska spörsmålen började bli aktuella. Då befann vi oss mitt i folkhemmets och välfärdsstatens bästa skede, omkring 1960. Hela systemet framstod som synnerligen framgångsrikt och vad var då naturligare än att ett nytillkommande politikområde ideologiskt och institutionellt skulle utformas efter samma principer? Så skedde också. Det var de välfärdspolitiska argumenten som bildade basen för statens kraftigt utökade engagemang i sektorn. Kulturpolitikens etablerande utgjorde ytterligare en sammanbindande och integrerande länk – i synnerhet mellan staten och det civila samhället. I ett avseende skiljde sig dock kulturpolitiken från till exempel bostadspolitiken eller socialpolitiken. Staten avhöll sig från direkt styrande ingrepp, utan höll sig på ”armlängds avstånd”.
Den svenska kulturpolitiken fick alltså i hög grad sin form efter folkhemmets principer. Det var inget konstigt med det. Men varför ändrades de inte när folkhemmet gradvis försvann på 1980- och 1990-talen? Såvitt jag förstår finns det flera delvis sammanhängande skäl till denna eftersläpning, eller bredvidstående. Ett är ganska enkelt och har att göra med att kulturpolitiken, som redan påpekats flera gånger, har en marginell position i systemet.
Ett annat skäl är att folkhemsdiskursens kraft i detta sammanhang fortfarande är verksam. Efter uteslutningen av arbetarkulturen och bondekulturens bortdöende finns det inte, eller har åtminstone inte hittills funnits, några bärkraftiga alternativ till den borgerliga finkulturen, på vilka man kunnat bygga en ny kulturpolitik. Den politiska enigheten tycks ha fördröjt nytänkande.
Ett tredje skäl, som hänger ihop med de två första, har med hegemonibygge att göra. Det tar tid att etablera en ny samhällelig hegemoni som på ett obestritt sätt tar folkhemsprojektets plats. Hittills tycks något sådant med motsvarande tyngd och kraft inte ha skapats. Hur kopplingarna mellan de tre samhällssfärerna ska utformas i framtiden förefaller ännu inte vara fullt ut avgjort? Med tanke på kulturpolitikens allmänt marginella karaktär och att den var bland de sista politikområden som infogades i det folkhemska välfärdsprojektet kanske det inte är förvånansvärt att den inte heller är centralt placerad i formulerandet av ett nytt samhälleligt projekt? Tills turen har kommit att på allvar ta sig an de kulturpolitiska frågeställningarna får den gamla politiken leva vidare, trots att den alltmer uppenbart befinner sig ur fas med vad som händer i kulturlivet i praktiken.
I kapitel 2 diskuterades olika teoretiska angreppssätt för att förstå historisk förändring och skapande av samhällelig hegemoni. Med inspiration från den brittiske forskaren David Harvey kan man konceptualisera skiften mellan olika mer eller mindre ensartade epoker i termer av historisk ”kontingens” respektive ”permanens”. Vi såg att det svenska folkhemmet kunde betecknas som en historisk permanens i hans mening. Det var emellertid klart att detta inte uppstod ur intet, så att säga över en natt. Att etablera en hegemonisk position i ett samhälle tar sin tid och denna process beskrevs i korthet. Den period när kampen om hegemonin är som mest intensiv och försöken att med olika politiska, ideologiska och organisatoriska initiativ forma mekanismerna som bygger under densamma, kunde vi med hänvisning till den svenske sociologen Mats Benner kalla en ”formativ period”.
Sett i ett sådant teoretiskt perspektiv är det uppenbart att Sverige på 1990-talet inträdde i en sådan formativ period. Vi kunde, i enlighet med många andra samhällsforskare, konstatera att folkhemmet steg för steg nedmonterades under ett par decennier med startpunkten på 1970-talet. Men vad har kommit i stället? Lika lite nu som cirka 150 sidor tillbaka i boken tror jag att det går att säga något riktigt uttömmande om den saken. Vi konstaterade i kapitel 2 att rytmen i växlingarna mellan historisk kontingens och permanens var ojämn. Det innebär att den öppna formativa periodens längd inte går att förutse. Vidare är en hegemonis skepnad alltid svår att på ett sammanhängande sätt analysera och karaktärisera innan den kommit på ett visst historiskt avstånd. Den riktigt klarläggande historiska analysen går egentligen aldrig att göra förrän efteråt. 1800-talsfilosofen Hegel använde en berömd metafor för att åskådliggöra detta förhållande: Minervas uggla flyger inte förrän i skymningen.
Men helt utan ledtrådar behöver vi inte stå. Den brittiske statsvetaren, Bob Jessop, som vi också refererade till i kapitel 2, har lanserat en teori om att nya kopplingar mellan politiken, ekonomin och det civila samhället växer fram i de kapitalistiska samhällsformer som kommer efter välfärdsstaten. Han ville kortfattat karaktärisera denna form som Schumpeterian Workfare Postnational Regime (SWPR). Jessop talar generellt om de europeiska välfärdsstaterna, men hans analys är fullt tillämplig också på svenska förhållanden. Den grundläggande riktning som den här typen av regimer rör sig i är att politikens roll i systemet kraftigt förändras och, framför allt, avsevärt minskas. I gengäld ökar det ekonomiskas makt och inflytande i systemet, både direkt och indirekt. Direkt på så vis att statliga företag privatiseras och konkurrensutsätts, statligt administrerade pensionssystem övergår i privat ägda pensionsfonder och många andra liknande förändringar. Indirekt på så vis att marknadens relationer uppfattas som föredömliga i allt fler verksamheter; ett typiskt exempel är införandet av köp-och-säljrelationer i olika delar av den offentliga sektorn, såsom sjukvården.
I den mån en ny hegemoni håller på att etableras finns det alltså många tecken som tyder på att en annan lämplig beteckning på denna kunde vara ”den nyliberala staten”. Men egentligen behöver vi inte bekymra oss om den terminologin här. Däremot är det intressant för oss att försöka placera in kulturpolitiken i det nya mönster som växer fram. Det var då uppenbart, kunde vi klargöra, att det på den ideologiska, diskursiva nivå som fokuserats i den här framställningen, inte gick att spåra några nämnvärda förändringar i nyliberal riktning. Tvärtom var ju kontinuiteten från sjuttiotalet överraskande stor. Centrum i den nationella kulturpolitiken bestod och utgjordes fortfarande av den estetiska finkulturen. Förankringen i det arnoldska kulturbegreppet fanns kvar, även om kopplingen inte längre var så tät som på 1950- och 60-talen. Vi konstaterade i kapitel sex att en viss uttänjning av begreppet skett på höjden, på så sätt att vissa konstformer, som tidigare betraktats som populärkultur (jazzen, framför allt) nu inkorporerades.
Andra forskare har dock hävdat att det i andra delar av den kulturpolitiska praktiken går att se bestämda förändringar. Geir Vestheim hävdar att kulturpolitiken i liberala samhällen tenderar att legitimeras i fältet mellan humanistisk-social och ekonomisk rationalitet och vi såg att Sara Perleroth och Alina Piekart i Vestheims efterföljd ville göra gällande att en förskjutning gentemot denna typ av legitimering för närvarande håller på att ske i svensk kulturpolitik. Den danska kulturforskaren Dorte Skot-Hansen har diskuterat den aktuella utvecklingen i kulturpolitiken i termer av dess växande instrumentella legitimering, där framför allt dess ekonomiska betydelse understryks. Sven Nilsson, för sin del, menar att nya styrningsformer allt mer breder ut sig i svensk kulturpolitik och att dessa inte längre grundar sig på idéer om kulturens egenvärde och autonoma ställning i samhället. Detta nya ville han kalla ”performativ styrning”, ett politiskt instrument som öppnade möjligheter för större direkt statligt inflytande.
Dessa försök att sätta begrepp på den aktuella utvecklingen uttrycker alla att de gamla legitimeringarna för kulturpolitiken är på väg att spela ut sin roll. Särskilt gäller det de välfärdspolitiska. Detta är inte så konstigt, då den typ av generell, statligt administrerad kollektiv välfärdspolitik, såsom vi nyss konstaterade, på det hela taget är på väg att ersättas av individuellt baserade försäkringslösningar på marknadens villkor. Att den här tendensen i så överraskande liten grad är synlig på den diskursiva nivån bör vi rimligen förstå som ett tydligt utslag av den relativa avskildhet som kännetecknar den kulturpolitiska diskursen. Den tycks flyta fram i en egen fåra!
Kommer denna avskildhet att bestå? Kommer de nyliberala privata lösningarna på välfärdsfrågorna (sjukvård, barnomsorg, skola, pensioner …) att fortsätta att stärka sin ställning och dominera den politiska färdriktningen i början av 2000-talet? Eller kommer de tecken på opposition gentemot denna politik som ändå finns – kom ihåg den svenska folkomröstningen om EMU – att kunna stärkas? Sådana frågor kan naturligtvis få stort inflytande på hur den kulturpolitiska diskursen utvecklas framgent.
