[060118] Det känns litet snopet att Hanne Vibeke Holst censureras redan i bokens titel. På danska heter den Da jeg blev vred, och när jag läser vad hon skrivit känns den titeln mycket bättre. Boken handlar nämligen om vrede, om vredens energi, om viljan att kämpa mot förtryck, orättvisor och allt det kvinnor i världen dagligen blir utsatta för bara för att de råkar vara kvinnor.
Hanne-Vibeke Holst, journalist och författare till bla trilogin om Therese, har rest runt i egenskap av Goodwillambassadör för FN´s befolkningsfond (UNFPA). Boken bygger på ett antal intervjuer av kvinnor i några av världens brännpunkter: Egypten, Uganda, Vietnam, Nicaragua och Ryssland. Kapitlen är korta och kärnfulla, intervjuerna undviker inget, och Hanne Vibeke-Holst visar sin styrka som journalist.
Där många stannar på ytan, i det som synes hända, vågar Vibeke-Holst gå på djupet, lyfta på täckelser, dra fram sånt som finns under mattan, och bemödar sig om att visa bilden av bakomliggande orsaker; faktorer som fattigdom, kolonialism och västerlandets cynism, lika väl som de lokala traditionella förtryck som tillåts blomma i skuggan av kampen om ekonomin. Precis som i sportprogram på TV finns några klargörande faktarader om kvinnans situation i världen längst ner på varje uppslag – tyvärr inte synkroniserade med brödtexten i det aktuella kapitlet.
Bokens fokus är att belysa kvinnors situation och behov i utvecklingsländerna. Denna intressanta dokumentation skildrar starka, kompromisslösa kvinnor, kvinnor som kan fungera som levande förebilder för andra i kraft av sina positioner, kamplust och mod. Ett gott exempel är domare Juana Mendez som vågar anklaga nicaraguanska makteliten för korruption. Ett annat är parlamentarikern Winnie Byanyima som utmanar presidentposten i Uganda.
Särskilt intressanta är de unga kvinnor Vibeke-Holst talat med. Tyvärr har hon inga sådana exempel från Egypten, det skulle ha behövts eftersom slöjbärandet ökat explosivt under de senaste åren – idag kan det vara farligt för unga kvinnor att inte bära huvudduk. Anne och Lilian från Uganda tillhör inte samhällets lägsta skikt, båda studerar och båda känns nästan västerländska. Det Afrikanska handlar om den starka religiositeten och det ständigt närvarande hotet från AIDS. Och om lokalt engagemang, om storfamiljens funktion som gör skolgången möjlig när kärnfamiljen inte har råd. Nu hjälper Anne och Lilian andra unga kvinnor ur patriarkatets förtryck (som när kvinnor får sparken om de inte vill ligga med chefen).
Ibland kommer Vibeke sina intervjuobjekt litet för nära, mister distansen och fastnar just i det uppenbara – i detaljerna – men det är en randanmärkning; helheten är levande, medryckande, entusiasmerande och progressiv. Hon lyckas peka båda framåt och bakåt, uppåt och neråt, och som läsare ser man likheterna; det är samma slags förtryck överallt även om formerna och uttrycken kan skilja sig. Trots sitt förment tunga innehåll och viktiga syfte är boken både lättläst och bitvis mycket rolig – humor är en bristvara i de flesta dokumentärer.
Översättningen verkar inte ha missat några nyanser, och boken känns både ärlig och äkta. Vibeke-Holst vilja behöver man inte tvivla på, och visst når boken sitt syfte. Det är svårt att inte känna sig klokare efter att ha läst om alla dessa kvinnor, känna sig upplyft, känna att visionen om en framtida värld där jämlikhet är normen kan uppnås.
