[060113] Av Kjell Stjernholm
Moomsteatern från Malmö gästspelar på Pusterviksteatern 10 t o m 13/1 2006
Regi: Kjell Stjernholm
Scenografi och rekvisita: Malin Kilhlberg
Mask & kostym: Evalena Jönsson Lunde
Musik & komposition: Oscar Hielm, Per Lindberg
Ljusdesign: Hans C Roupe
Ljus & ljudteknik: Markus Funderud, Ida Andersson
I rollerna: Pierre Björkman, Gunilla Ericsson, Tea Falk/Jonnat Tsubarah (alt.barn), Göte Fyhring, Oscar Hielm, Ronnie Larsson, Niclas Lendemar, Per Lindberg, Klas Malmberg, Nanna Nore, Marianne Wesén
Det nya årets första teaterföreställning på Pustervik är ett gästspel av Moomsteatern från Malmö. De bjuder på en nyskapande och omskakande krönike-kabaré som handlar om Sverige under 1900-talet. Om utvecklingen från ett fattigsverige till ett folkhem med auktoritära tendenser och vidare till en postmodernitet där mindre konkurrenskraftiga grupper puttas ut i marginalen med hjälp av mer eller mindre välvilliga klappar på huvudet. Det är lika roligt, avslöjande, överrumplande och politiskt som Kent Andersson i sina bästa stunder. I Hemmet, till exempel. Just så sentimentalt och vasst på en och samma gång.
Men Moomsteaterns krönika saknar ord. Istället är det musiken som ständigt ackompanjerar skådespelarnas agerande: skolpsalmer, slagdängor, trettiotalsjazz, protestsånger… sjungs, gnolas eller spelas. På gamla och alldeles nya sätt. På allvar och på skämt.
Där finns ett antal oförglömliga scener:
En stumfilmsaktig parodi där en färgad jazzmusikant med väldig mage spelar klarinett med hela kroppen – med benen virvlande som propellrar i en akrobatisk yra som inte är av denna världen, tills han avbryts av en stel svensk nazist i läkarrock som stiger fram och mäter hans skalle.
En scen där outhärdliga grymheter utspelar sig mot försvarslösa patienter på ett svenskt mentalsjukhus, medan samme läkare står bredvid och äter smörgås…
Och en annan scen där vi möter efterkrigstidens hemmafru och hennes fete man som agerar hustyrann och ängsligt kontrollerar att barnen följer de givna könsrollsmönstren – allt till ackompanjemang av en teveapparat där poeten Sonja Åkesson läser sin dikt Vara vit mans slav. Och den minste pojken är ett neurosedynbarn med förkrympta armar.
Tillslut den allra starkaste scenen: där skådespelaren Niclas Lendemar står ensam och tittar rakt ut mot publiken och nynnar, småsjunger och gnolar fram: ”Staten och kapitalet, de sitter i samma båt…” och sången framstår både som djupt allvarsam och som mycket löjlig… för den framförs så milt och ironiskt, och får en att fundera över vart alla de starka röster som en gång ropade på solidaritet och lika rättigheter egentligen tagit vägen. Kan det verkligen vara så att de alla har tystnat??
I Moomsteatern nya föreställning klingar i varje fall deras eko. I ett scenrum fullt av musik, eftertanke och ömhet. Där man spelar upp en kabaré utan ord, men med politisk udd. Jag väntar spänt på nästa gästspel av denna märkliga ensemble, som liknar en otroligt samspelt symfoniorkester med idel unika solister.
/Kajsa Öberg Lindsten
