[060110] ”Myternas historia”, intressant tänkte jag. Eftersom jag inte är speciellt insatt i området så kunde det ju passa mig bra, alltid givande att lära sig något nytt.
Boken tycks vara den första i en lång serie om myter dessutom vilket torde betyda att böcker om myter betraktas som kommersiellt intressanta av förläggarna.
Och vad var det jag fick i min hand? Knappast en bok för den som vill lära sig fundamenta om myternas historia. Jodå, boken handlar om myter och om deras funktion i historien, men den är knappast en bok för den som inte redan är insatt i denna historia. Boktiteln är därför något vilseledande. Snarare borde den ha varit ”Karen Armstrongs personliga tankar kring människornas behov och själsliv för tusentals år sedan, så som de uttryckts i myterna”.
Som icke-initierad får man inte ut så mycket ur boken med andra ord. I varje fall inte om man, som jag, är genuint misstänksam mot alla dem som försöker sig på djupsinniga tolkningar av de människors själsliv, som levde för flera tusen år sedan och jag har alltid haft svårt för den moderna trenden att tillskriva gamla myter den eviga visdomen.
För den som är inne i myttolkning, i de hermeneutiska tänkesätten, i den litteraturvetenskapliga traditionen och i diskussionerna om de stora myterna, är boken troligen något helt annat än den är för mig. För mig var det bara plågsamt att ta sig igenom den, i synnerhet som jag ganska snabbt började betrakta den som en del i den nu så kommersialiserade New Age- rörelse som jag inte har mycket till övers för.
Låt dock inte dessa min åsikter om boken avskräcka. Man ska aldrig lita till andras rent subjektiva upplevelser. Det finns säkert de som uppskattar innehållet i Karen Armstrongs bok, så den som är intresserad av myter och som redan kan en del om området bör inte ta mina åsikter på alltför stort allvar. Den är kanske i själva verket rent epokgörande i sin genre, vad vet jag?
