[051216] Av August Strindberg
Gästspel av Teater Halland på Pustervik 14–17december 2005
Regi: Elisabet Sevholt
Scenografi och kostym: Marta Cicionesi
Mask: Kerstin Olsen
Ljussättning: Joakim Qvarforth
Musiker: Henri Kokka
I rollerna: Malin Svarfvar Karlsson, Petter Heldt och Caroline Harrysson
Nu kan man verkligen fördjupa sig i pjäsförfattaren Strindberg. Från Ett drömspel på Stadsteatern till Fröken Julie på Pustervik är det ju bara en kort promenad eller spårvagnsresa. Och man färdas bakåt i tiden: Från den försonlige drömspelsstrindberg till den unge arge man som skrev Fröken Julie – en superrealistisk teaterpjäs från 1888, om en adelsfröken som uppfostrats till feminist och därför störtar sig själv i fördärvet. Och om betjänten Jean – en begåvad bonnpojk som drömmer om att bli kapitalist.
Teater Halland är förstås mest känd och älskad för sina superroliga clownuppsättningar av Shakespearepjäser. Förra säsongen behöll de absurdismen men försökte göra sig av med clownnäsorna i sin uppsättning av Beckets I väntan på Godot. Petter Heldt spelade där en av luffarna – en kille med nervöst uppmärksam, glänsande blick, som ränner fram och tillbaka som ett djur i en fälla. Nu har han förvandlats till Jean, och han är mycket bra också här. Ödmjuk och grym, uppriktig och lögnaktig och charmfull.
Föreställningen börjar som ett folklustspel. Publiken bjuds in till dragspelsmusik och dans och placeras på fyra sidor runt det kök där Jean och Fröken Julie skall förföra varandra under midsommarnatten medan Jeans fästmö, den uttröttade pigan Kristin, somnar i ett hörn.
Sedan sitter vi där som vittnen till könskamp och klasskamp och darwinistisk ödesbestämdhet – för detta är en kylig och pedagogisk pjäs där man skall lära sig att förstå människorna utan att ömka dem. Och föreställningen lyfter fram Strindbergs text i hela dess komplicerade glans. Men den ger egentligen inte så mycket mer. Kanske är det därför som den har en smak av skolteater – lite för pedagogisk för sitt eget bästa?
Så det blir ingen omvälvande teaterupplevelse. Men det är ändå inte så illa. För skådespelarna från Teater Halland kan sin sak. Och de tvingar som vanligt publiken att vara alert – genom att när de själva vill plötsligt bryta fiktionen och ta kontakt med oss, på ett sätt som både är vänligt och lite hotfullt. Det enda som är synd är att de inte vill göra det OFTARE i denna uppsättning.
/Kajsa Öberg Lindsten
