[051208] Står de svenska barnboksförfattarna inför sitt stora kommersiella genombrott? Deras status är i alla fall på uppgång, tror förläggaren Catharina Wrååk. Agneta Edwards, litteraturpedagog och medlem av ALMA-juryn, konstaterar att lärare inte längre vet hur de ska förmedla litteraturen till barnen. Moni Nilsson Brännström hävdar att svensk barnkultur har samma höga marknadspotential som svensk popmusik. Men okunskap och ointresse hindrar de flesta från att se detta.
– Ointresset för barnboksförfattarna finns redan i mötet mellan oss och dem som ska kränga våra böcker, säger Moni Nilsson-Brännström.
Hon upplever att svenska bokhandlare i många fall är okunniga om ny barn- och ungdomslitteratur.
– Att barnböcker recenseras så godtyckligt gör det ännu mer angeläget att bokhandelsfolk läser barnböcker. Men vuxenförfattarna väcker ett mycket större intresse, om det inte finns någon i personalen som är speciellt intresserad av barnböcker. Tyvärr får barnböcker också ofta en trist placering i bokhandeln.
Precis som de flesta andra barnboksförfattare är Moni Nilsson-Brännström kritisk till hur media hanterar barnkulturen. Massgravarna i tidningarna före jul, till exempel – det vill säga ett uppslag med barnbokrecensioner av i huvudsak konsumentupplysande, snarare än litteraturkritisk, karaktär på ett särskilt tema, såsom kärlek eller mobbing. En barnbok kan förbises hela året fram till december. Om en massrecension då lyckats väcka bokköparnas intresse, lär de bli besvikna om de handlar efter nyår, för då är boken i regel inte kvar i utgivningen.
– Varför recenseras barnböcker så sällan på utgivningsdagen? Och om man nu vill göra massgravar, varför görs det inga inför sommarloven?
I likhet med andra barnboksförfattare får Moni Nilsson-Brännström då och då frågan ”när ska du skriva en riktig bok?” Hon tycker att det är dags att alla krafter, inte minst de kommersiella, inser att svensk barnkultur är av lika hög, exportvänlig kvalitet som svensk popmusik.
I motsats till Moni Nilsson-Brännström, tycker Catharina Wrååk, ungdomsbokförläggare på Bonnier Carlsén, att svenska bokhandlare har mycket kunnigt folk hos sig. Hon tycker sig också märka att barnboksförfattarnas status är på väg uppåt. Medan Moni Nilsson-Brännström undrar varför så många vuxenbokförfattare är kända ansikten, medan nästan ingen vet ens hur de mest kända barnboksförfattarna ser ut, talar Catharina Wrååk om en ny typ av marknadsföring.
– Jag tror att vi kommer att se mera av individuella marknadsföringsplaner för varje barnbok och även mer kringprodukter vid lanseringen av nya böcker.
Catharina Wrååk tycker att den ständiga problematiseringen kring barnbokens låga status och barns läsvanor, riskerar att bli en självuppfyllande profetia.
– Det säljs mer barn- och ungdomsböcker än någonsin och förlagen blir allt mer medvetna om vilken marknadspotential barn och ungdomsboken faktiskt har. När det gäller barns läsning är sanningen att vissa barn läser väldigt mycket, men vi ser tyvärr en segregering i samhället, som också avspeglar sig i våra läsvanor. Å andra sidan – är det verkligen sant att pojkar läser mindre än flickor, eller vill pojkarna bara inte berätta att de läser? Om man tittar i SF-bokhandeln i Gamla Stan i Stockholm, är det lätt att få intrycket att pojkar tvärtom läser mycket.
”Hur ska man få barn att sluta läsa fantasy?”, frågade en gång en lärare Agneta Edwards, litteraturpedagog i Helsingborg och en av dem som utser Astrid Lindgren-pristagarna i sin egenskap av medlem i ALMA-juryn. Hennes svar på frågan var ”det ska man inte”.
– Eleverna måste få välja själva vad de ska läsa, men de behöver vuxna som kan lotsa dem vidare till olika slags läsupplevelser. Om de tröttnar på fantasy eller lättlästa bladvändare som till exempel Bert- och Sune-böckerna, är risken annars att de slutar läsa helt. Tyvärr är lärare inte längre samma självklara kulturbärare som de var förr, när ett mer klassiskt bildningsideal var rådande. Många nyutbildade lärare upplever att de saknar verktyg och kunskaper för att använda litteraturen i undervisningen, säger Agneta Edwards.
I sin roll som litteraturpedagog tipsar och vägleder hon pedagoger på alla nivåer. Bland lärare och andra vuxna har aktiviteten läsning en hög status, menar hon. Men barnboken betraktas ofta som en leksak bland andra.
– Den ses också som en väg till den ”riktiga” litteraturen, det vill säga vuxenböckerna, och saknar därmed ett egenvärde.
Samtidigt som Agneta Edwards efterlyser ett ökat fokus på barnboken som litterärt verk, efterlyser hon också bättre marknadsföring av barnboken och barnboksförfattarna av både förlagen, bokhandeln och biblioteken.
– Jag skulle också önska en ökad samverkan mellan dessa parter. De böcker som blir marknadsförda säljer bra. Men vi behöver en större bredd. Det räcker inte med Bert och Sune och Pettson och Findus. Ta en figur som Pia Lindenbaums Gittan – nog hade hon varit värd lite mer kringprodukter och reklam? Och Philip Pullman har inte marknadsförts något särskilt, trots Astrid Lindgren-priset.
Påståenden om att barnboken och barnboksförfattarna är på väg att få en högre status i Sverige förhåller hon sig ganska kallsinnig till.
– Debatten har sett likadan ut i snart tio år och det pågår många läsfrämjande aktiviteteter. Men jag är tveksam till att detta höjer själva barnbokens status, även om det ökar medvetandet om att det är viktigt att barn läser.
