[051207] Av William Shakespeare
Översättning: Lars Huldén
Gästspel av moment:teater på Pustervik 4-5 december 2005
Regi, scenografi och bearbetning: Pontus Stenshäll
Kostym: Aurelia Le Huche
Ljus: Andreas Boonstra
Regiassistent: Jimmie Jonasson
Musik: Simon Steensland
I rollerna: Pontus Stenshäll, Peter Järn och David Mjönes.
Moment:teater hör hemma i den gamla stockholmsförorten Gubbängen. Deras uppsättning av Shakespeares Richard III är publikvänlig och uppfinningsrik. Den hänsynslöse, blodtörstige tronpretendenten leker sig fram mellan morden. Han kör trehjuling, hanterar biskopar och ministrar som dockor och skall bestämma i alla lekar. När han inte uppför sig som en ohängd överårig tonårskille: halsar öl, bankar på elgitarrer, trakasserar förbipasserande kvinnor och män och är allmänt stöddig, hotfull och skrytsam.
Rötägget Rickard har kavaj med inbyggd puckel och haltande cowboyboots. Hans bägge kompisar på scenen har solglasögon och svarta jeans. Men de klär också ut sig: till töntig polis, talman, general, indian och cowboy – för de spelar alla rollerna kring Richard. Och ibland slänger de på sig en negligé eller klänning och spelar kvinnorollerna också. Precis som på Shakespeares tid.
De insprängda dockscenerna med åskådningsexempel på nutida infantil dumhet, självgod uppblåsthet och maktfullkomlighet är underbara: när Kendockorna hänger i baren och snackar nasal fyllestockholmska är det lika roligt som Robert Gustafsson på teve.
Men trots alla spexiga infall med nutidsanknytning överger man aldrig Shakespeares text och berättelse om den nattsvart ondskefulle och cyniske krymplingen Richard och hans väg till kungakronan (i modern och skojfrisk översättning av Lars Huldén). Och kanske blir kvällens största behållning just upptäckten av att Shakespeares gamla figurer faktiskt håller än – att de är minst lika fräcka och slängda i käften som dagens standupkomiker.
Å andra sidan är detta också en svaghet – att man inte vågar flumma ut ordentligt och ge berättelsen en alldeles egen knorr, eller använda den i egna syften.
För slutet kändes trött och oklart – trots de fjompiga små lektälten och skogen av hängande svängande elgitarrer och buller och bång.
Som om man känt sig tvungen att återge slutet av en berättelse som man egentligen redan tröttnat på.
Som om man ändå inte riktigt vågade slutföra sina djärva intentioner: att bita tag i Shakespeare och ruska om honom ordentligt, istället för att ödmjukt buga inför mästaren.
/Kajsa Öberg Lindsten
