[051205] Av August Strindberg
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Stora Scenen, d. 2 december 2005
Regi: Etienne Glaser
Scenografi och kostym: Youlian Tabakov
Ljus: Ellen Ruge
Musik: Jonas Franke-Blom
Övrig musik: Bach, Beethoven, Scott Joplin, svenska snapsvisor
Koreograf: Håkan Mayer
Dramaturg: Per Arne Tjäder
Mask och peruk: Maria Agaton
I rollerna: Siri Hamari, Peter Melin, Iwar Wiklander, Johan Karlberg, Anna Bjelkeryd, Maria Rostotsky, Mariann Rudberg, Lasse Pierrou, Henric Holmberg, Fredrik Evers och Etienne Glaser
Av Strindbergs vemodigt lekfulla Drömspel från 1902 har man på Stadsteatern i Göteborg gjort en robustare fars – ett slags överdådig barnteater för vuxna.
Scenografin är superflott: en jättestor, svängande salongslampa från förra sekelskiftet och en brant svängd trappa som går ända upp i himlen – där skådespelarna ångar upp och ner och försöker baxa pianon, som i en stumfilmsfars.
Och replikerna deklameras, som från en gammal fonografrulle:
”Det är synd om människorna!” suckar den näpna lilla Siri Hamari, som spelar guden Indras dotter. Hon har som vanligt en säregen lyskraft på scenen. Som en förföriskt barnslig figur. Nästan könlös. Ett storögt sagoväsen. Men i Drömspelet lyckas hon inte fullborda rollens förvandlingsnummer: från upphöjd gudadotter till missnöjd jordisk kvinna, kvävd i den gnetiga tillvaron som hemmafru åt en fattig advokat.
Henric Holmberg, som spelar advokaten, väcker förväntan genom att låta alldeles vanlig och vardagsgnällig på rösten. Han försöker fostra sin hustru till ordning och förnöjsamhet, fastän han själv klagar som ett bortskämt barn över att hans gröna sänkhåv inte har den rätta gröna färgen.
Men Iwar Wiklander, som spelar officeren som väntar och väntar på sin älskade med en bukett allt vissnare rosor i handen, är ändå den som gör strindbergspjäsen störst rättvisa. För mig blir han huvudpersonen. För han är komisk och tragisk på en och samma gång och lyckas med sina förvandlingsnummer från vuxen man till liten pojke och tillbaka igen. Det är honom jag blir gripen av och kommer ihåg efteråt.
Dramats egentliga huvudperson – den överkänslige och bittre gamle Diktaren som drömmer ihop hela berättelsen, för att försonas med livet och kunna lämna det – spelas av uppsättningens regissör, Etienne Glaser. Och han både gyttjebadar och ramlar av stolen, som i en riktig fars.
Så visst är det en gladlynt och vacker uppsättning som man har roligt av hela kvällen. Men ändå är det något som saknas. Jag tror att själva pjäsens själ gått vilse i den storslagna scenografin och de skojiga upptågen. För den når inte riktigt fram till hjärteroten.
Och kanske beror det på att Kent Andersson saknas. Det var ju han som skulle spelat Diktaren. Han som kunde växla mellan det nasalt teatrala och det folkligt humoristiska. Med glimten i ögat och en nostalgisk sentimentalitet som var på fullaste allvar, och därför smittade. På djupet.
/Kajsa Öberg Lindsten
