[051201] Rasmusson är intressant och rolig att läsa. Han funderar över begreppet ålderdom och pensionär ur skillnaden mellan normalsynen på äldre och verklighetens friska och pigga gamlingar. På massor av sätt visar han att synen på gamla inte stämmer längre. I Simone de Beauvoirs anda menar han att äldre alltid definieras av de yngre. Det som gammalt är det alltid ur en yngres synvinkel medan den gamle ser sig själv som lika ung som han alltid varit. I stort sett.
Resonemangets – han öser på med bevis från alla upptänkliga håll – kontenta är att äldre gärna kan jobba längre, är friskare och rikare än nånsin, och visst kan sköta samhällsviktiga befattningar långt upp i åldrarna.
Franska politiker t.ex. Friska, ungdomliga och folkliga. Värdiga, helt enkelt. Som om åldern i sig faktiskt innebär erfarenhet och klokhet. Helt i linje med afrikaners syn på äldre; de är per automatik naturliga auktoriteter – dem man frågar om råd. Men även i Afrika vittrar den traditionella kulturen.
Själv är Rasmusson både glad och pigg, orkar det mesta. En renlevnadsman i mångt och mycket. Det blir därför extra intressant när han beskriver klassiska gamlingar som förändrat världen; han väljer Churchill som exempel. Denne engelske bulldogg skulle aldrig få plats i en svensk riksdag. För gammal och för ful. Dessutom tyckte han om champagne och konjak. Rökte gjorde han också.
Ändå räddade han England. Ändå var det han, Konrad Adenauer och Charles de Gaulle som kom att betyda mest för Europas utveckling under 50-talet.
Politiken är ett område som kräver erfarenhet. Hur stämmer det med de unga ungdomsförbundsbroilers som ingår i Perssons ministerkabinett? Man bör ha levat en vanligt och innehållsrikt liv för att kunna fatta politiska beslut.
Det är slående, djupa och lärorika inblickar i åldrandets problematik som Ludvig Rasmussion bjuder på. Ofta roligt, ibland tankeväckande, och nästan alltid så mitt i prick att man nästan glömmer att det finns ett aber, något som inte stämmer. Resonemanget håller, men inte förutsättningarna.
Om pensionsåldern ska höjas borde detta enligt Rasmusson bero på att samhället behöver de äldres engagemang och kunnande. Det inte rättvist att en ökande del av befolkningen får en minskande respresentation i alla beslutande organ, i förtag och samhällsliv. Men det räcker inte. I verkligheten handlar budskapet om att pensionärer ska jobba mer krasst om ekonomi. Pensionärer är för dyra. Rasmusson riskerar därför att bli en megafon för den ultraliberala tankesmedjan Timbro.
Jag förstår författaren. Många pensionärer lever gott, är pigga, friska och starka.
Å andra sidan gäller det inte alla. Ingen jag frågat vill jobba efter 65. Och de är alla intellektuella. De vill förverkliga sig själva, göra allt det som arbetet hindrat dem från. De vill leva utan lönebojor. Kanske vill de precis som Rasmusson skriva böcker och artiklar. Eller bli reseledare till Prag. Eller Timbuktu? De vill i varje fall inte arbeta längre. Inte ständigt leverera vad andra bestämt.
Än mer gäller det alla som arbetat fysiskt hårt. Många är utslitna redan innan 65, men de som lycktas hålla ut vill ha sin vila, sitt lugn, njuta sitt otium. De vill inte bli slavar under den dåliga politik som innebär att pensioner betalas på löpande räkning. De har avsatt en del av sin lön till pension under ett långt liv, och den delen vill de kunna njuta av. Det är inte deras fel att någon schabblat bort pengarna.
Därför uppstår paradoxen: Rasmusson har rätt och fel. Ska hans ambition bära frukt bör den slippa att bli argument i Timbros arsenal. Ska samhället ta de äldres enorma erfarenhetsreserv tillvara måste det ske på annat sätt än höjd pensionsålder; måste baseras på frivilliga – men lönsamma – åtaganden. Rasmusson kan själv vara någon att börja med, men megafonerna måste få tillhöra fler. Internet kan vara en väg – bloggar – och virtuella nätverk för Samling och organisering. Ludvig Rasmusson har lagt en plattform för fortsatta diskussioner. Den får inte vittra sönder under Timbrohögerns tankesmedjas släggor.
