[051201] Det finns saker som får mej att sova lite dåligt om nätterna. När jag inser vidden av att vara ett fan blir jag rädd. Besatthet är ett otäckt fenomen. Det finns alltså människor som är beredda att göra vad som helst för att få vara nära sina idoler. Och då menar jag verkligen vad som helst.
Musikjournalisten Fredrik Strage har skrivit en bok om fans. Han erkänner redan i förordet att han själv började som journalist bara för att få komma i närheten av sina idoler. Att en bra skribent kunnat utvecklas ur en sådan utgångspunkt visar bara hur skruvad världen är.
Strage har alltså en mycket förstående ton när han skriver om de fans han träffat, intervjuat och studerat för sin bok. På något vis är det just den tonen som räddar texten och gör den läsvärd. Det hade blivit outhärdligt att läsa om dessa rent ut sagt galna människor om skribenten raljerat och sett ner på dem. Fredrik Strage ställer sig på samma nivå och skriver om dem med respekt. Men det är också det som gör mej lite rädd.
Fans är närmast ett skolexempel på god research. Den är påläst och grundligt genomjobbad. Strage stoppar in fakta om stalkers och deras sjukdomsbild mellan långa berättelser om fans som han följt med när de stått och väntat på sina idoler. Han har talat med dem som ser sig som personliga vänner eller till och med partners till sin idol. Det måste ha gått åt eoner av tid.
En del av hans metoder kan dock ifrågasättas. Han har själv närmast stalkat den stalker som brände ner Evert Taubes Sjösala. Han gjorde sig till vän med mannen som faktisk på riktigt haft ett förhållande med Agnetha Fältskog, men som sedan inte förstår att det verkligen är slut. Hela den historien är fö en stor del av behållningen av boken. Hade någon hittat på den och skrivit den som roman hade man tyckt att den var för mycket. Att åka till Sverige i bil och på måfå leta efter sin idol – och verkligen hitta henne. Nä. Det går inte. Men det gjorde det ju.
Men är det rätt att utnyttja dessa människor? Jag får en fadd bismak i munnen när jag läser. Strage skrämmer mej nästan lika mycket som de människor han skildrar. Men en förbannat bra bok blev det ändå. Fast om det är journalistik? Nja. Jag är tveksam. Det hela räddas på mållinjen av att Strage försöker hitta ett varför. Även om jag måste säga att jag inte förstår ändå.
Jag blir också lite rädd för mej själv när jag märker att jag villigt lapar i mej berättelserna om tjejerna som till varje pris försvarar sin idol Michael Jackson, om Lena som tror sig vara Evert Taubes verkliga kärlek, tonårsbrudarna som hänger i kylan utanför krogen för att få en skymt av Westlife och Star Wars-fantasterna som ägnar hur mycket tid som helst åt att diskutera filmer som jag själv har svårt att orka ägna ens en lördagkväll.
Det är lite sorgligt. Och sorgligast av alla är Gert som verkligen älskar Agnetha och inte kan förstå varför hon inte vill träffa honom. Nästan lika sorglig är mannen som ägnat sitt liv åt att samla på skivor och saker som har med Lill Babs att göra.
Och ändå finner jag någon sorts perverst nöje i att läsa om dem. Jag blir fascinerad och vill veta mer. Kanske för att jag själv kan få känna mej riktigt normal i jämförelse.
