[051201] Den svenska ansvarskommitténs huvudsekreterare Mats Svegfors avslutade för en tid en konferens kring framtidens regioner med ett slutanförande som etsade sig fast i mitt minne. Budskapet var att regionfrågorna i en mening kan upplevas som oerhört angelägen bland de närmast sörjande. Men utifrån medborgarnas horisont så räknas ändå till sist slutresultatet.
För egen del upplevde jag att hans poäng hade samma giltighet för medias bevakning som för politikernas och tjänstemännens vardagliga verksamhet; Fungerande kommunikationer och en närliggande hälso- och sjukvård är mer påtagliga och tacksamma att skapa engagemang kring än ”principdiskussioner”, ”politiska ställningstaganden” och ”förändrade strukturer”.
Regionfrågorna är i den meningen nära besläktade med EU frågorna. Inget av dessa två områden är ”anpassade till media”, vilket skulle kunna skapa intresse. Än mindre tacksamma objekt för en ny folkrörelse, vilket skulle kunna skapa politisk legitimitet.
Därför sitter också politiker, tjänstemän och media delvis i samma båt. De har alla svårt att med lokalplanet och de nationella strukturerna som enda referens göra händelseutvecklingen på orten begriplig. Den hänger ju i allt högre grad samman med den finansiella, tekniska och politiska utvecklingen globalt.
Skulle någon frångå dessa på förhand givna ”spelregler” så inträder nästa bekymmer. Hur ska en nyhet kunna väcka intresse eller få medborgarens förtroende om den lokala frågan har sin förklaring bortom den vanlige kommuninvånarens referensramar? Journalisten kan möjligtvis vinkla artikeln till att bli spektakulär men är hans syfte att öka läsarens förståelse så blir hans inslag knappast någon ”kioskvältare”.
Det är också därför de alla mer eller mindre är delaktiga i det ”stora sveket”. Var och en; media liksom de offentliga aktörerna fortsätter i många fall att agera som om inget hade hänt. Skådespelet har bara en rolluppsättning bestående av de lokala aktörerna på orten samt statsmakten i ”Stockholm”. Det är också här vi hittar alla skurkar och hjältar som vi ömsom älskar, ömsom hatar men sällan begriper eller genomskådar. Vem berättar med någon större hängivenhet vad som långsamt håller på att hända i kulisserna?
För att inte hamna i gnällträsket så vill jag ändå peka på att politiker och tjänstemän på många håll i landet börjar vakna upp. Kommuner och landsting har till exempel i nio regioner runt om i landet valt att skapa så kallade regionala samverkansorgan.
Men här uppenbarar sig nästa fallgrop nämligen de offentliga aktörernas förmåga att tappa bort medborgarna på vägen. Skäl är detsamma som Mats Svegfors antydde i sitt slutanförande nämligen att frågorna är komplexa och det är svårt att få tillstånd en lättillgänglig debatt som alla kan delta i.
Lokala media bidrar också många gånger till förvirringen. I sin iver torpederas ”nymodigheterna” genom att man på sedvanligt maner kritiskt granskar kommunernas och landstingens nya vanor. Detta utan att förstå bakgrunden eller omständigheterna. Rubrikerna anspelar allt som ofta på teman så som ”extravaganta utsvävningar” snarare än ”framtida investeringar”. Det kan hända att kritiken kan vara befogad. Men med exemplet vill jag framförallt lyfta ett förhållningssätt och den makt som ligger i gamla hjulspår.
Jag är därför övertygad om att det vore en välgörande hälsokur om man från alla håll lade mer vikt på att göra både regionfrågorna liksom EU frågorna mer angelägna och begripliga för allmänheten.
Som redaktör för tidskriften Gränsbrytning så är jag väl medveten om mitt eget ansvar på det här området. Jag skulle ljuga om jag påstod att vägen är röjd och vardagen består av utförslöpor. Många gånger är det en lång väg att övertyga nya läsare om nyttan av att läsa Gränsbrytning. Få tycker sig ha tid att tränga djupare i en frågeställning än vad en mindre notis kan erbjuda.
I den andra vågskålen skulle jag vilja lägga detta annorlunda sätt att skriva som en ständig källa till inspiration. Det är en förmån att få upptäcka att samhället och dess omvandling inte är ett ogenomträngligt kaos utan högst begriplig. Jag tror därför tillsist att det är hög tid att framförallt media börjar återupptäcka sitt samhällsansvar. Man måste söka nya sätt att inte bli fången i ögonblickets händelser. Nyskapande efterlyses!
