[051201] Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Arrigo Boito
Dirigent: Anthony Bramall/Finn Rosengren/Pietro Rizzo
Regi: Adrian Noble
Scenografi och kostym: Christopher Oram
Rörelse och koreografi: Sue Lefton
Medverkande på scen:
Sir John Falstaff: Anders Lorentzson
Ford: Åke Zetterström
Fenton: Peter Lodahl
Dr Cajus: Iwar Bergkwist
Bardolfo: Ingemar Anderson
Pistola: Peter Loguin
Mrs Alice Ford: Carolina Sandgren
Nannetta: Henriikka Gröndahl
Mrs Quickly: Susanne Resmark
Mrs Meg Page: Pia Svorono
Premiär på Göteborgsoperan den 26 november 2005.
— Alla narras! utbrister sir John Falstaff i sista scenen i Verdis komiska opera Falstaff. Alla blir lurade, livet är ett skämt, och det enda man kan göra är att skratta åt alltsammans — det är hans slutsats efter att ha blivit förnedrad och förlöjligad för sina högmodiga planer på ära, pengar och sköna damer. För att komma i besittning av allt detta har han inte dragit sig ett ögonblick för att själv narras och bedra och tyrannisera sin omgivning.
Karaktären Falstaff förekommer i två Shakespearedramer, nämligen Muntra fruarna i Windsor och Henry IV. Han var populär med sin skrytsamhet, sitt högmod och sin omfångsrika kroppshydda — och han tilltalar fortfarande publiken eftersom han är så mänsklig med sina drömmar, sin ynkedom och alla dumheter han hittar på. Visst är han löjlig, men ändå förlåter man honom, kanske för att vi alla känner igen en del av hans karaktärsbrister hos oss själva.
Det handlar alltså om hur penning- och kvinnojägaren Falstaff straffas av de muntra fruar som han försöker få lägra. Samtidigt ser de till att ge en känga åt den ena fruns make, för att han kunde tro att hon skulle kunna bedra honom med Falstaff. Och samtidigt fixar de så att samma muntra frus dotter får gifta sig med sin älskade och inte med den äldre man som fadern valt ut. För en gångs skull är det alltså bingo för damerna, medan herrarna står med lång näsa.
Visst är det ett muntert stycke, fjäderlätt i handlingen, men faktiskt inte i livssyn och moral. Det går naturligtvis för fort: på bara några dagar förvandlas den liderlige frossaren Falstaff till en man som fattat livets väsentligheter och blivit en klok karl — och det bara för att han gömts i en tvättkorg och kastats i floden, samt därefter skrämts från vett och sans i en spökskog vid midnatt. Nja, tillåt mig tvivla. Man skulle ha velat att mognaden tog lite mer tid på sig. Men så är det i komedins värld, man får acceptera snabba resultat och märkliga karaktärsförändringar. Regissören Adrian Noble, som tidigare var konstnärlig chef för The Royal Shakespeare Company och alltså kan sin Bill utan och innan, har haft god hand med komeditempot och rollinstruktionen — detta är en opera som tar vara på alla tillfällen till skratt men som ändå låter det sorgsna konstaterandet att man inte kan lita på någon dröja sig kvar hos åskådaren.
Fast hade det gjort det utan Verdis musik? Det är i den komplexiteten ligger, alla känslorna, ironin, munterheten och, som sagt, sorgen. Hade en regissör med mer utvecklat sinne för musikens budskap kunnat göra mer av Verdi? Jag frågar mig detta eftersom Noble i en intervju påpekat att opera inte är hans favoritdramatik. Det är inte utan att det märks.
Scenografin är spännande! Första scenen utspelar sig i Falstaffs sovrum på värdshuset, och scenografen Christopher Oram har krympt den stora scenen till ett tittskåp, vilket är mycket effektivt. Jag gillade också hans stiliserade grepp om trädgård, gatubild och skog i senare scenbilder, stramt och vackert, spännande med rätta ljussättningen.
Falstaff sjungs av basbarytonen Anders Lorentzon, som väl här gör sin största roll hittills. Han har en underbar röst, som jag alltid velat höra mer av, den är fyllig och kraftfull, ändå ljuvligt nyanserad. Han är därtill en utmärkt skådespelare, så på många sätt kan man säga att kvällen är hans, vilket inte hindrar att sångarlaget är härligt samsjunget och –spelt. Bland andra Susanne Resmark som mrs Quickly övertygar både med sång och gestaltning, i synnerhet i den scen där hon med ironisk värdighet lägger fram de muntra fruarnas förslag, det som alltså ska bli Falstaffs undergång. Som vanligt gladde jag mig åt Carolina Sandgrens vackra röst, här i rollen som mrs Ford. Nya bekantskaper var Henriikka Gröndahl och Peter Lodahl som det ljuva kärleksparet.
Små barn på scen är förstås alltid hjärteknipande, och här har detta engelska lag (regissör, scenograf och koreograf samt även dirigenten Anthony Bramall kommer alla från Storbritannien) förstått att utnyttja ett myller av späda kroppar och lätta, spensliga fötter till en älvdans i skogen under slutscenen som faktiskt blir rent magisk. Koreografen Sue Lefton ska ha en särskild applåd för det.
/Boel Unnerstad
