[051118] Att skriva enkelt men ändå göra det genialt. Det är Stig Claessons kännemärke och storhet.
Fast det gäller att läsa mellan raderna också, annars kan det emellanåt uppfattas som platt och banalt. Och lite tråkigt.
Slas fortsätter i samma stil som han alltid haft. Knapphändigt och minimalistiskt. Med tydliga subjekt och predikat mejslar han ut en berättelse om en boxningsgala i Finland i början av 90-talet, dit han var skickad av en boxningstidning för att teckna och skriva.
Det var i Tammerfors och det var världsmästerskap för amatörer och han berättar om alla händelser runtom; inte minst den grekiska journalisten Marilita, med vilken han inledde en veckolång kärlekshistoria, mycket passionerad uppenbarligen, men ändå så där smått absurdistisk som en Slas-historia kan vara.
Det var kärlek vid första ögonkastet, skriver han i inledningskapitlet – vilket han i och för sig inte tror på. För ett ögonkast varar ju bara några sekunder. Kärleken bör få en chans att spåra ur, menar han och utvecklar sedan en massa olika teorier om vad kärlek är, med bottnar som finns i både vardagspsykologi och världsfilosofi.
Han understryker några gånger att han numera är en gammal man som återberättar allt och att han kanske därför inte minns så exakt. En humor av det slaget finns hela tiden just mellan raderna. Också när han återrelaterar till sin barndom i fattiga barnrikehus på söder i Stockholm och deklamerar socialistsånger ur minnet.
Under denna vecka i Tammerfors, där hans son Dodo, fotografen också var med samt en hel del boxningsälskande journalister och vänner från förr, finns också berättelsen om Finland.
Slas menar att Finland är det land som svenskar känner till minst om – det hade han sagt redan till en facktidningsredaktör för längesen då han skulle få ett stipendium och resa till ett okänt europeiskt land och skriva och teckna. Redaktören hade tänkt sig nåt land i sydeuropa men när Slas sa Finland blev det inget stipendium.
Att det är kärlek det handlar om från författarens sida gentemot vårt östra grannland råder det ingen tvekan om. Ett TV-team från Finlands svenskspråkiga kanal filmar honom i olika miljöer under veckan i Tammerfors och han berättar om alla sina resor han gjort där under åren.
Så mycket mer handlar det egentligen inte om. Men det är ändå tillräckligt. Man får sig liksom en lektion i hur det är att vara människa när man läser Slas. Inga onödiga pratminus framför dialogerna, eller frågetecken efter frågorna. Som vore det berättat av honom själv sittande i en stol mitt emot med en pilsner och en tagg, ungefär så känns det.
För öl dracks det en massa på barerna i och kring boxningsgalan. Och Marilita var vacker, med en kropp som av marmor, fast huden var det mjukaste och lenaste han hade känt…och hon var mer än trettio år yngre än han.
Underfundig och stillsam humor har alltid legat för mig. Som Slas skriver: ”Gubben med dragspelet var tveklöst ganska så full. Sett alltså ur svensk synpunkt vilket är en dum synpunkt att ha om man är i Finland.”
Eller:
”…Att berätta om ingenting är jag bra på. Jag tror vi filmade i tjugo minuter, och några meningar jag sagt gick nog att använda.”
Pär Rådström, som var god vän med Slas och gick bort 1963, skrev i samma stil. Stig Claesson har förvaltat det arvet väl, men gjort det till något alldeles säreget, ändå.
