[051108] Av Gabriela Huesca och Maribel Carrasco
Gästspel från Mexico på Pusterviksteatern i Göteborg 7 och 8 november 2005
Regi: Davide Venturini
Koreografi: Cecilia Appelton
På scen : Gabriela Huesca och Maribel Carrasco
Denhär föreställningen är ett proffsigt och poetiskt allkonstverk för barn och vuxna. Den handlar om ekologi. Om att stjärnorna på himlen tynar bort om vi inte värnar om regnskogen.
Två kvinnor i vita kläder dansar sig igenom äventyret – mellan genomskinliga skärmar med svindlande projektioner av stjärnhimlar, gröna blad och förorenat vatten. De berättar sin saga på spanska. Men den som inte förstår spanska kan ändå förstå något. Och njuta av en oerhört vacker, harmonisk och spänstig föreställning som företräder en helt annan barnteaterestetik än vad vi är vana vid: En som snarare bygger på ett harmoniskt flöde av bilder, ljud, ord och rörelser än på psykologisk problematisering och dramatiska urladdningar.
/Kajsa Öberg Lindsten
Det var en av de bildmässigt mest intressanta teaterföresällningar jag sett i år. Om man lyser på en slöja framifrån blir den ogenomskinlig och man ser bilden, om man belyser den bakifrån eller bara tänder ljus bakom, försvinner bilden och men ser rakt igenom. Sådana knep begagnade sig scenografer som Knut och Carl-Johan Ström och Yngve Gamlin flitigt av men nuförtiden skäms man nästan för att skapa illusion på teatern.
Det mexikanska sällskapet brydde sig inte om någon sträng, samhällstillvänd estetik utan matade barnen skamlös med bilder som växte och försvann, från fyrkantiga rutor och stavar till böljande fält och vitklädda kroppar som dansade mellan de rörliga skärmarna där bilderna projicerades.
Den lilla pjäsen med bara två medverkande handlade om en kvinnlig astronom som upptäcker att stjärnorna försvinner och när hon kom till regnskogen finner hon ett samband mellan stjärnornas försvinnande och att man hugger ner träden. Handlingen hade jag inte känt till om den inte hade berättats före föreställningen av en flicka från Masthuggsteatern, gruppen som hade tagit initiativ till att bjuda in kollegorna från Mexiko att gästspela.
Poetiskt var det och djupast sett alldeles sant. Även om stjärnorna inte försvinner när man avverkar regnskogen kommer det inte att finnas någon kvar som kan njuta av dem om vi fortsätter att skövla naturen.
/Åke S Pettersson
