[051107] Av Ljudmila Petrusjevskaja
Teater Uno i Göteborg, premiär 2005-11-06
Översättning Barbara Lönnqvist
Dramatisering &
Iscensättning Lena Dahlén
Hur många romaner är inte monologer? Kanske närmare besett alla, säjer de som betvivlar att författaren med bibehållen trovärdighet kan lyfta på locket och titta in i sina gestalter efter behag. (”Synnöve Solbakken , det er jeg”, sa visserligen Björnsson.)
Tiden är natt är en roman av Ljudmila Petrusjevskaja, en modern rysk författare som i Lena Dahléns förfarna händer – det är inte första gången Lena Dahlén ger sig på en roman – blir till en scenisk monolog, där det teatrala endast i ringa mån känns tvunget. Mest förbryllas jag av att älsklingsbarnbarnet förkroppsligas av en potatis i denna realistiska berättelse som har underrubriken ”Anteckningar från en bordskant”, ord som anger släktskapet med Dostojevskij, inte bara tematiskt utan också stilmässigt.
Tiden är natt handlar om kvinnor, om generationerna som bildar en kedja där varje länk påverkas av den som gick före och de som kommer efter. Vem tar hand om de gamla, vem stödjer barnen och på vem lastas barnbarnen? Män förekommer sparsamt i berättelsen och då mest som extra stenar på bördan.
Man skulle kunna tro att det skulle bli en eländes litania, men så är det inte alls i Lena Dahléns två timmar långa föreställning. Det finns också dråpliga moment och ögonblick av lycka och glädje. Berättaren är skald, fast boken har inte kommit ut än. Hon åker omkring och föreläser. Hon arbetar också med att krossa drömmar, med att skriva refuseringsbrev åt ett förlag, enligt vad Vilhelm Moberg skriver i sina memoarer, nödvändiga välgärningar.
Lena Dahlén arbetar i en rak, nästan kärvt osentimental stil. Uppsättningen är full av små precisa iakttagelser som vittnar om den omsorg om detaljer som närläsningen av texten tvingat henne till. En höjdpunkt därvidlag tyckte jag är när modern ska transporteras från ålderdomshemmet till kronikervården. En dråplig berättelse där alla söker att vända historien till sin fördel, förestånderskan på hemmet, dottern-berättaren, ambulansmännen. Samtidigt är det en isande skildring av vårdsituationen där människor förvandlas till föremål.
De speciella ryska förhållandena, fattigdomen, superiet och byråkratin är inga hinder för förståelsen. Det räcker med att tänka tillbaka på hur vi själva har haft det för inte alltför länge sedan. Det som monologen ger oss är känslorna i berättelsen om kvinnornas tappra kamp för att hålla näsan över vattnet och till varje pris bevara en gnutta värdighet.
/Åke S Pettersson
