[051030] Texter av Pier Paolo Pasolini
Produktion av Institutet för Scenkonst och Teatri del Vento
Visas på Teater Aktör på Masthuggsterassen.
Regi och dramaturgi Magdalena Pietruska e Roger Bolin
Medverkande: Giuseppe Boy, Andrea Calbucci, Giovanni Delfino, Luca Grandella, Antonio Lanera e Marcella Zindato.
Ljus Piertro il Rosso
Pasolini har varit död i trettio år, men är fortfarande aktuell, vissa sanningar åldras långsamt, om än alls. ”Denna vår humana värld där fattiga berövas brödet och poeterna friden.” Hela hans liv formade sig till en ursinnig protest med böcker och filmer som alltid balanserade på våra tabuns gränser. (Där, anser vissa, konsten skapas.)
Vad som visas på Teater Aktör i gästspelet från Italien är konkret teater, teater där själva tavlan är motivet, teaterns verktyg, rörelsen, kropparna, rösterna föreställningens kvintessens. Det känns utmanande, ligger också på gränsen till det begripliga, passerar den ofta med god marginal. Man sitter där och önskar att man hade lärt sig italienska (italienska lär man sig på en eftermiddag, sa min professor i teaterhistoria, Agne Beijer) samtidigt som man inser att orden inte har någon större betydelse.
”Det som är viktigt är innerlighet, passionen som jag lägger i mina verk; inte så mycket nyheten, varken i innehåll eller form”, skriver Pasolini själv. Så blir man istället berusad och berörd av ”innerligheten, passionen” som de sex skådespelarna förmedlar i sitt intensiva, rörliga spel, som avslutas med att ljuset långsamt släcks över en tät klunga av halvnakna människor ur vilken en ensam röst sjungande föredrar slutdikten.
Texten får man när man går ut från teatern. Arrangörerna vill inte att folk ska sitta och prassla med papper och försöka läsa under pågående föreställning. I det lilla häftet hittar man också den långa slutdikten om den vansinniga kärleken.
Det är en stark upplevelse som Teatri del Vento bjuder med drag av både rit och urtid. Det italienska språket med sina klara vokaler och tydliga konsonanter rullar som stenkulor på ett trägolv och jag kommer att tänka på denna gamla civilisation som förmedlas av katolska kyrkans envisa bruk av latinet. Jag tänker också på Peterskyrkan i Rom där de halvruttna påvarna ligger i sina glaskistor. ”Ah, du ogräs så ljuvligt delikat/ Med en doft som väcker längtan”. (ur slutdikten)
/Åke S Pettersson
