[051025] Den engelska barn- och ungdomsförfattaren Philip Pullmans böcker är lika spännande som bråddjupa. De handlar om de stora frågorna – meningen med allt, vilka vi är, varifrån vi kommer och Guds existens. Och är samtidigt makalöst spännande äventyr.
– Jag är verkligen lycklig över att jag skriver historier som barn vill läsa. Vissa saker är för stora för att skriva vuxenböcker om – det passar helt enkelt bättre i en barnbok. Barn har inga svårigheter med att förstå berättelser som Shakespeares dramer. De läser gärna historier om svek och om att sveka, historier om att bli bestulen eller vara en tjuv, historier om att förnekas rättvisa, vara fattig. Barn vill gärna läsa och lära sig om konsekvenserna av att misslyckas och om framgångens pris, säger Philip Pullman.
En ny Eva
När han blev en av årets två Astrid Lindgren-pristagare (han delade priset med den japanske illustratören Ryôji Arai) var det inte minst för trilogin om Den mörka materien. De handlar om Lyra i kastas ut i ett äventyr om kampen mellan det goda och onda. Hon möter pojken Will, som kommer från en annan, parallell, värld.
Tillsammans reser de i olika världar, för att hitta Lord Asriel, Lyras farbror, som vill avsätta Gud. Lyra är själv jagad, eftersom hon är den nya Eva. Berättelsen är fylld av fantastiska gestalter, som pansarbjörnar, goda och onda häxor, änglar, ballongfarare. Miljöerna är lika fantastiska och fantastiskt tecknade.
Trilogin om den mörka materien, som består av Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren, har alla förutsättningar att bli en klassiker och läsas av många kommande generationer av unga, precis som Tolkiens böcker och C S Lewis böcker om Narnia.
En annan sanning
– Historien om Adam och Eva är uråldrig, men upprepar sig ändå ständigt i människors vardagliga liv. Den handlar om sökandet efter kunskap och kärlek, och är på det viset en symbol för vägen från barndom till vuxenliv, säger Philip Pullman.
Som han ser det, kan berättelser ge svar på frågor som naturvetenskapen inte kan. Kanske inte sanning i positivistisk bemärkelse, men ett slags psykologisk sanning. Därför tycker han mycket om de gamla antika berättelserna, som dem om Odysseus och krigen i Troja.
Det var när han som lärare började berätta dessa historier muntligt för sina elever, som han insåg att han är en god berättare.
– Jag kan inte berätta alla slags historier bra, men vissa. Humor är jag till exempel inte bra på. Jag skulle aldrig kunna berätta historierna om Emil, som Astrid Lindgren kunde.
Som ett jazzsolo
Efterhand som han upptäckte hur berättelserna egentligen är formade, började han berätta dem mer och mer med sina egna ord.
– Varje gång blev de lite olika, de växte och förändrades, precis som ett jazzsolo.
Det här blev grunden för hans författarskap. Hans första roman, Rubinen i dimman, kom ut i mitten av åttiotalet. Det är en historisk thriller i viktoriansk miljö om Sally Lockhart, som förlorar sin far och ställs inför den svåra uppgiften att lösa mysteriet om vem som mördade honom. Philip Pullman har skrivit ytterligare tre thrillers om Sally och personerna runt omkring henne.
Han har också bland annat skrivit Råttpojken, Det förtrollade urverket och Fyrverkerimakarens dotter. I höst kom hans senaste roman, Jack och fågelskrämman, ut i Sverige.
– Ett barn glömmer aldrig en bra historia. Jag vet det, för när jag råkar träffa mina gamla elever, pratar de fortfarande om historierna jag berättade för så många år sedan, säger Philip Pullman, vars stora egna litterära förebild är John Miltons Paradise Lost.
