[051020] Av Martin Theorin
Teater Pugilist
Blå Huset, Konstepidemin, premiär 2005-10-16
Regi: författaren
I rollerna: Dan Nerenius, Ines Sebalj, Tony Blom och Gunnar Rytterås.
Martin Theorin har tidigare moderniserat Fröken Julie, Fordringsägare och Linje lusta så varför inte också Lång dags färd mot natt? Nu är det alltså dags för den tidsenliga brutalversionen av ytterligare en klassiker.
Det är en sällsynt trasig familj som vi får lära känna. Fadern är en impotent looser i utkanten av kulturlivet, äldste sonen är ett alkoholiserat författarämne, den yngre en punkare med HIV och modern går på sprit och lugnande tabletter.
Deras samvaro präglas av en återhållen vrede, som tar sig uttryck i ständiga gräl och handgripligheter (som det kanske ska vara i en föreställning av pugilister). Alla lider av sin tillvaro som om de hade nässelfeber i själen. Pappan ger uttryck för Theorins skarpa ironi mot det etablerade kulturlivet, svingar och slag under bältet utdelas som vi känner igen från föregående uppvisningar. De är roligt när elakheterna träffar, men samtidigt känns det monomant med en författare som likt en fluga alltid uppsöker det ömma såret, lockad av blodlukten.
Dag Nerenius spelar Sten nästan för utagerande för den lilla scenen, Tony Blom är mycket säker i rollen som Martin, den äldre av de bröderna. Den yngre, punkaren med indianfrisyr, Gunnar, Gunnar Rytterås, har en fin, mjukare framtoning, som låter oss ana att det sannerligen inte kan vara lätt att växa upp i detta familjehelvete.
Ines Sebalj ser egentligen alldeles för fräsch ut i det här sammanhanget, men hon övertygar ändå långa stunder. Det är hon som har bestämt sig för att bryta sig loss, men när hon ska berätta om sitt beslut, blir hon nedslagen av sin äldste son. Pjäsen slutar med att hon ligger där på golvet. Inget änglalikt tassande med den gamla brudklänningen i famnen som hos O’Neill.
Martin Theorin har inte bara skrivit stycket utan också regisserat och därom kan man säja att det är stökigt och rörligt, ett intensivt fotarbete, och det är väl så en boxare vill ha det. Martin kan tända cigarren med en viss belåtenhet. Han står fortfarande på fötterna efter ännu ett slagsmål mot en stor motståndare.
/Åke S Pettersson
