[051019] Ingenstans har protesterna varit så kraftiga som i Halland, sedan förslaget om en ny regional indelning blev offentligt. Med nio stora regioner istället för 21 län kommer de flesta nuvarande län att försvinna, men varför är kritiken så massiv just i Halland?
Bakgrunden är att konsultföretaget EuroFutures på Ansvarskommitténs uppdrag gjort en utredning och presenterat ett förslag på ny regional indelning utifrån ett tillväxtperspektiv. Den gamla länsindelningen som till största del baseras på gränser från 1600-talet har sedan länge betraktats som otidsenlig. Länen anses vara för små för att fungera som effektiva administrativa enheter eller för att skapa regional tillväxt och klara den globala konkurrensen.
Enligt rapporten hämmar den nuvarande sektorsindelningen av olika politikområden tillväxten, genom att prioriteringar och regional anpassning försvåras. En genomgång av olika myndigheters geografiska indelning visar också att de flesta redan idag använder sig av större regionala områden än länen, men varje myndighet har sin egen indelning efter vad de betraktar som någorlunda funktionellt. Den 120 sidor långa utredningen tar upp tre olika indelningsförslag; med sex, nio eller fjorton nya regioner. Utifrån en avvägning av tre kriterier för regionindelning – storlek, avstånd och identitet – förordas till slut en indelning i nio regioner.
På de flesta håll har förslagen mötts ganska positivt, eller med en axelryckning. Frågan om regional indelning är ingen het potatis som får svensken i gemen att gå man ur huse, och i vissa fall har nackdelar med den nuvarande länsindelningen blivit påtagliga så att en reform uppfattas som nödvändig. Men i Halland har förslaget om nio nya regioner mötts av starka protester, vilket beror på ett par olika saker.
En viktig sak är att Hallands län är det enda län som splittras enligt förslaget. Hallands norra kommuner skulle då sammanfogas med Västra Götalandsregionen, de södra kommunerna med Skåne och Blekinge, och Hylte kommun med ett nytt småländskt storlän. En sådan splittring innebär givetvis en större förändring än en sammanfogning av två eller fler befintliga län. Inte för att inte även sådana sammanslagningar kan väcka protester och missnöje – i samband med bildandet av Västra Götalandsregionen var missnöjet påtagligt, främst i Skaraborg. Skövdeborna skulle plötsligt gå från att bo i centrum i sitt eget län till att bo i periferin av en ny storregion. Men i Västra Götaland fanns det tillträckligt med ledande politiker som ansåg att fördelarna övervägde nackdelarna. I det ursprungliga förslaget skulle inte heller Skaraborg splittras, utan det var befolkningen i två kommuner som valde att hellre tillhöra Jönköpings län.
En annan betydelsefull aspekt i sammanhanget är den historiska utvecklingen. Länsindelningen från 1600-talet var till största delen baserad på ett kontrollbehov av områden som hotade Sveriges nya gränser och makt. Skåne som varit danskt i århundraden var t.ex. ett rikt och stort område som behövde kontrolleras. Ett sätt att göra det var att dela upp Skåne i två län med var sin residensstad. Även på andra håll i landet har länsindelningarna varit på tvärs med befintliga känslor av samhörighet hos befolkningen. När Skånes två län sammanfördes i den nya region Skåne i slutet av 1990-talet var det en anpassning av länsgränser till historiska och kulturella traditioner och hur människors identifikation såg ut, och uppfattades också huvudsakligen positivt.
Även Halland erövrades från danskarna i samma veva, och har genom århundradena behållit en känsla av att vara speciellt. Men Halland var mycket mindre, både befolkningsmässigt och till ytan, än Skåne. Och Halland var inte alls lika rikt. Från svenska statens sida fanns det därför inte samma behov av att splittra upp Hallands gränser. Halland är därmed ett av fåtal län i Sverige, där landskaps- och länsgränser har överrensstämt genom seklerna. Den egna särarten har kanske inte satt väldigt starka avtryck i den svenska historieskrivningen, men den regionala identiteten finns där, intressant nog ofta med en viss internationell prägel. Som kustlän har handel och fiske inneburit att kontakter med människor från andra länder varit vanligare än i många län i inlandet. Kanske följer Carl Bildt en gammal halländsk tradition när har beskriver sig som ”hallänning, svensk, europé”? SOM-institutets undersökningar vid Göteborgs universitet visar också en högre andel personer i Halland som är mycket starkt fästa vid Europa än vad svensken i gemen är. Inställningen till Europa kan faktiskt bli en del av den regionala identiteten. I Skotland finns det sådana tendenser att tycka att man ”inte är lika europanegativa som engelsmännen”.
Slutligen går det också ekonomiskt mycket bra för Halland. Landstinget är välfungerande och erbjuder god service till invånarna. Skatten är låg, och sjukfrånvaron likaså. Och företagsamheten är gynnsam givet förutsättningarna, för tillfället i alla fall. Ledande landstingspolitiker ställer sig därför oförstående och kritiska till förslagen om en splittring av ett i deras tycke osedvanligt välfungerande län (även om de givetvis också har ett eget intresse av att behålla sina jobb).
Mot en sådan bild är det inte så svårt att förstå att protesterna har varit starkare i Halland än på andra ställen. Men det som är bra med rapporten är betoningen av att om systemet ska reformeras så ska det göras ordentligt och långsiktigt. Det var därför förslaget om 14 regioner, med ett bevarat Halland, valdes bort. Kartorna över olika myndigheters regionala indelningar visar verkligen att Halland är problematiskt, ibland sammanfört med väster och ibland med syd. Och de svenska sjukvårdsregionerna (för specialistvård) delar redan idag Halland mitt itu, där de norra delarna hör till Sahlgrenska universitetssjukhusets upptagningsområde, och de södra till Lunds.
Men i diskussionen om den viktiga avvägningen mellan storlek, avstånd och identitet är Hallands län speciellt och hade förtjänat en mer utvecklad diskussion och motiveringar. Möjligheten att hela Halland skulle föras till en region diskuteras inte heller. Det räcker inte att konstatera att förslagen i de flesta fall följer befintliga länsgränser när Halland är det enda länet som splittras. Om förslaget om införandet av storregioner blir verklighet är det orealistiskt att Halland skulle kunna fortsätta vara en egen region, men det finns alternativ till den föreslagna splittringen på tre regioner. Om kriteriet identitet ska tas på allvar är det i så fall en god idé att ta reda på invånarnas preferenser i respektive kommun – innan något beslut fattas.
