[051020] Karin Alvtegen är en av de kvinnliga författare som ständigt nämns när den svenska deckar- eller kriminalromanen skall diskuteras. Men vad är egentligen en deckare? Alvtegens senaste roman ligger definitivt utanför kriminalgåte-genren.
Alvtegen är en av de framgångsrika inom kriminalgenren. Hon säljer bra, både inom och utom landets gränser. I England har man till och med gjort tv-deckare av en av hennes tidigare romaner. Den kommer att sändas i svensk tv om något år.
Men skriver hon deckare?
Kanske kan man kalla hennes genre ”psykologisk thriller?”
Hon har skrivit en serie romaner med namn som börjar på S. Skuld, Saknad, Svek och nu Skam.
De tidigare titlarna har i någon mån platsat inom kriminalgenren. De har haft en kriminalgåta – även om den kanske kunnat ses som underordnad de undersökningar av det mänskliga psyket som man nog kan säga att Alvtegen i första hand sysslar med. Det talar ju om inte annat redan titlarna om.
Den senaste i raden har inga poliser och ingen gåta på det vanliga sättet. Det finns ond bråd död och en dömd brottsling bland ingredienserna. Men döden kommer genom en olycka. Vilket inte hindrar att den skapar känslor av skuld och till och med skam hos de inblandade. Både de direkt inblandade, men kanske ännu mer hos den som av en slump inte var med.
Man brukar ibland skämta om att män skriver romaner om de män de skulle vilja vara. Det är inte minst vanligt bland deckarförfattarna, tror jag. Tänk Edwardsons Winter, Stieg Larssons Blomkvist, etc etc.
De kvinnliga författarna verkar med samma generalisering snare skriva om de kvinnor vi fasar för att vara. I Skam finns den ofantligt feta Maj-Britt som aldrig går ut. Den hemska skuldbeläggande mamman och hennes duktiga flicka, läkaren Monika som trots sina ansträngningar aldrig duger i mammans ögon. Där finns också kvinnan som fick nog och hämnades och några till. Tankar vi alla tänkt, personligheter vi ibland står snubblande nära, men ivrigt hoppas slippa bli.
Den som sätter sig med en filt och en kopp te och hoppas få en mysig stund med en lagom mys rysar-deckare blir alltså besviken. Den som vill fundera ett varv runt varför vi är som vi är och hur vi reagerar i pressade situationer blir nog däremot nöjd. Alvtegen har som vanligt gjort en välformulerad lov runt i det mänskliga psyket.
