[051013] Av Mirja Unge
Gästspel av Riksteatern på Pusterviksteatern 10-11 oktober 2005
Regi: Jenny Andreasson
Scenografi och kostym: Marie Olsson
Ljusdesign: Erik Berglund
Mask: Anna Olofsson
På scen: Maria Sundbom, Julia Högberg, Filip Tallhamn, Gustav Deinoff
Var är alla? är en nyskriven pjäs som handlar om våldtäkt. Men den handlar också om fyra unga människor någonstans i den svenska glesbygden. En av flickorna arbetar på kaféet i byn. Hon är attraktiv och flirtig. En kväll när hon jobbar får hon besök av sin pojkvän och en annan kille från byn. Kvällen slutar med att flickan blir våldtagen och brutalt misshandlad av de båda pojkarna. En annan flicka sitter i kaféet och blir vittne till händelsen utan att ingripa.
Ett år efteråt träffas de båda flickorna på kaféet igen. De börjar tala om händelsen. Luften är full av anklagelser. Vad hände egentligen? Vem har skuld till det som hände? Och varför är det offret och inte förövarna som straffas av byskvallret?
Ämnet är engagerande och skådespelarna spelar med en frenetisk inlevelse som får en att tro att de faktiskt är osäkra sjutton och artonåringar, indragna i det stenhårda spelet om att skaffa sig en acceptabel identitet som vuxen kvinna eller man.
Spelplatsen är en själlös kafémiljö med glasväggar omkring. En disk med godis. Ett ödsligt bord med perstorpsplatta och några hårda stolar. Och den eviga kaffekannan med sitt påvärmda innehåll. Utanför är mörker. Och en och annan billykta sveper förbi.
Dialogen speglar den instängda ensamhet där alla vet allt och ändå inget om varandra. Den kunde utvecklat sig till något slags folklustspel – tänker jag efteråt, när jag vet att det inte blev så. För det blev allt igenom en tragedi.
Vad vi får se på scenen är först flickornas samtal – med all deras osäkerhet gentemot varandra, och sedan hur deras kompakta förakt för varandra ibland bryts ner av medlidande. En utsträckt hand som snabbt dras tillbaka. Och sedan sträcks ut igen. Och sedan åter dras tillbaka. För att sedan, kanske…
I andra akten har vi förflyttat oss ett år tillbaka i tiden. Samma kafé. Våldtäktskvällen. De båda pojkarna spelar mot varandra: den svage lågstatusgrabben speglar sig i den store och biffige högstatuskillen. Hos båda finns stråk av ömhet mot flickan i kaféet. Och så slutar det ändå som det gör. Eller. Det slutar med att de efter övergreppet på ett nästan tårögt sätt förringar det och urskuldar sig inför de båda flickorna.
Publiken är ung. Ett gäng grabbar på bakre bänkarna prasslar och mumlar, och flinar högt när våldtäktsscenen är som hemskast och mest realistisk.
Det är hemskt. Men antagligen ett ganska mänskligt sätt att reagera på om man är osäker tonåring och blir chockad. För jag tror att hela publiken blir det. Vi vet liksom inte vad vi skall göra med pjäsen.
Efteråt blev det en ganska meningslös diskussion med expertpanel (då hade skolkillarna gått)
Alla var förstås ense om att det är hemskt med våldtäkt och att det aldrig är kvinnans fel.
Men hur stor skuld har ett ofrivilligt vittne som inte vågar ingripa?
Det är en fråga som handlar om livet, och inte om teater. Och på något vis blir det väldigt konstigt när man skall diskutera en pjäs som vore den verklighet. Som teaterbesökare har man ju en tendens att känna sig trygg och oförvitlig i sin roll som passiv åskådare. (Om man bara kommer ihåg att stänga av mobiltelefonen, och inte prassla eller hosta)
Men nu: Borde vi kanske stoppat våldtäkten på scenen? Jag önskar nästan att jag vågat göra det.
Jag lämnar Pusterviksteatern lätt illamående.
Var detta teater, agitation eller en scen ur verkliga livet som jag helst velat slippa bevittna??
Mitt bestående intryck är sorg och obehag.
Jag funderar vem som skulle kunna ha nytta av att se denna föreställning.
/Kajsa Öberg Lindsten
Jag tyckte att de här unga skådespelarna nedlagt en hel del möda på att förmedla pjäsens budskap, vilket var en bild av den komplicerade verklighet som människor ställs inför när de ska stiga in i vuxenvärlden. Jag är övertygad om att ungdomar som dessa finns överallt, tjejerna som ligger med alla killar och de framfusiga killar som utnyttjar dessa tjejer, killar som inte ser gränserna.
Det är självklart lätt att förfasa sig när man sitter som vuxen publik på en teater. Man vill ta avstånd, men det är ju faktiskt våra egna barn! Vad är det för värderingar som vi har fört vidare till dem? Alla fräckisar som vi skrattar åt, alla råa sexualskämt, alla strippbrudar och nakenjannar som vi omger oss med. Ska vi fordra av de unga att de ska vara bättre än vi?
Den diskussion som följde efter pjäsen utmärktes av att ingen tog upp det viktigaste: att människan är en biologisk varelse som påverkas mycket häftigt av sina hormoner, av sina anlag och av naturens envisa och listiga fortplantningsdrift, som inte blir lättare att hantera för den drabbade när man skambelägger den och hycklar med den. Har ni sett gubbarna med vidhängande skandalbeauties på lyxkrogarna, har ni sett mogna kvinnor nypa kyparna i röven på restaurangerna på Kanarieöarna?
Benne, gestaltad av Julia Högberg, visade den fascination som drabbar den som står och väntar på att få deltaga i spelet inför den lössläppta sexualiteten.
Den finaste ögonblicket i föreställningen kom när den var slut: skådespelarna tog varandra i hand som för att visa varandra sin ömhet och be om ursäkt. Det kunde inte deras rollfigurer göra och det var pjäsens tragiska konsekvens.
/Åke S Pettersson
