[051010] Gästspel på Masthuggsteatern i Göteborg 8-9 oktober 2005
av Dockteaterverkstan i Osby
Idé, scenografi, dockor, dockspel mm: Anders Lindholm och Cecilia Billing
Originalmusik och pianist: Martin Edin
Regi: Juan Rodriguez i samarbete med gruppen
Från 3 år
Dockteaterverkstan i Osby är ett kringresande sällskap som spelar innovativ dockteater för mindre och större barn.
Madam Cecilias apcirkus
Gästspel på Masthuggsteatern i Göteborg 8-9 oktober 2005
av Dockteaterverkstan i Osby
Idé, scenografi, dockor, dockspel mm: Anders Lindholm och Cecilia Billing
Originalmusik och pianist: Martin Edin
Regi: Juan Rodriguez i samarbete med gruppen
Från 3 år
Dockteaterverkstan i Osby är ett kringresande sällskap som spelar innovativ dockteater för mindre och större barn.
För precis ett år sedan gästspelade de Backateatern med En märklig dag på Larssons lager. En påhittig och poetisk föreställning för yngre skolbarn – med fantastiska små kartonggubbar av wellpapp. Då blev jag djupt imponerad av dockspelarnas otrendiga lågmäldhet och deras ömsinta sätt att behandla dockorna på.
Och detta intryck gäller också helgens gästspel på Masthuggsteatern, med Madame Cecilias apcirkus. Den föreställningen vänder sig i första hand till mindre barn (från tre år och uppåt). Och här är det mer traditionella dockor – små gulliga apmarionetter – som skådespelarna samarbetar med på scenen. Med uppmuntran och bistånd av de båda stora människorna – madam Cecilia och hennes manliga medhjälpare – framför de små apdockorna sina barnsligt fiffiga konster för en entusiastisk publik av småbarn och föräldrar.
Ömsintheten och barnsligheten hjälper till att göra dockorna levande. Men för en såhär ung publik gäller det också att hålla fantasin i schack. Så att det inte blir skrämmande. Därför bryts fiktionen ibland. En varlig gränsdragning mellan fantasi och verklighet skapas när man visar att dockorna inte kan göra allt på egen hand. Och att dockspelarna är de trygga förmedlarna mellan dem och publiken.
Jag är stum av beundran och varm i hjärtat när jag efter en dryg halvtimme lämnar teatersalongen tillsammans med en harmonisk hop av glansögda småttingar och rödkindade föräldrar. Och alla håller vi stadigt den fina apbilden vi fått i vår svettiga näve.
Alldeles innan vi skulle gå in till föreställningen hörde jag en småtting som tvekade i dörren men sedan gaskade upp sig själv och sina kanske ängsliga föräldrar med att morskt deklarera: ”Jag är inte rädd för teatern!”
Och den förhoppningen infriades säkert. För Osbyteaterns originella och lågmälda vuxenhet är nog idealisk för den som behöver övervinna en eventuell teaterskräck.
/Kajsa Öberg Lindsten
