[050926]
Av Lotta Lotass
Premiär på Teater Bhopa, 23 september 2005
Regi: Olof Lindqvist
Musik: Fabian Kallerdahl
Scenografi: Andreas Nilsson
Ljus: Andreas A Björklund
Kostym: Charlotta Nylund
Foajéutställning: Björn Perborg
På scen: Krister Kern och Pär Luttropp
Två män i frack äntrar den höga scenen som står mitt i salongen, och på två sidor omges av höga åskådarläktare. De börjar prata: ”Vi har gjort det!” säger de till varandra. Gång på gång. Triumferande: ”Vi gjorde det!”. Så tar de av sig sina höga hattar och sätter sig på varsin stol, så långt ifrån varandra som möjligt. Så blickarna mellan dem löper diagonalt, tvärs över scenen. Och deras gestalter kastar stora skuggor på salongens vita väggar. Över dem hänger ett tak med starka lampor. Och så pratar och pratar och pratar de med varandra.
Dethär är en ny pjäs, skriven för Teater Bhopa av den unga göteborgsförfattaren Lotta Lotass. På några vis liknar den Samuel Becketts I väntan på Godot. Två män som pratar och pratar. Och man vet inte vilka de är. Men i sin dialog antyder de tidigare händelser som de upplevt tillsammans, och som har svetsat samman dem. För de är nästan otäckt sammansvetsade. Av tragedier, som vi bara anar. Och deras prat handlar om att gemensamt försöka bestämma och kontrollera vad man skall minnas och vad som skall glömmas. Och om att försöka definiera tillvaron, så snävt att den kan rymmas just här och nu. Och inte svämma över kontrollbarhetens bräddar.
Men de där männen är också ena roliga krumelurer. På ett stillsamt och närsynt vis. Om man lyssnar och lyssnar det värsta man kan. Om man är på alerten. Då kan man glädja sig åt alla detaljerna. Om man är trött blir det plågsamt. Då nickar man till och håller hela tiden på att ramla ner från åskådarläktaren.
Plötsligt blir allt kolsvart. Och bröderna – för nu har man förstått att de måste vara bröder – talar om det lönlösa i att söka hjälp och stöd hos någon annan. För det är farligt och otryggt. Och det blir ljusare, och det mörknar. Och så är första akten slut.
Efter paus kommer andra akten. Där är samma rum och samma två män. Men allt är förändrat. Jag skall inte säga hur. Men dialogen fortsätter och fortsätter.
I pausen har man kanske också fått syn den lilla foajéutställningen, som berättar vilka bröderna i själva verket är. För de har funnits i verkligheten. Så pjäsen är i själva verket en fantasi över ett historiskt tema.
Drygt två timmar ganska stillasittande dialog alltså. Det kräver uppmärksamhet. Mycket uppmärksamhet. För detta är i hög grad en ordets teater, ackompanjerad av spröd musik och av ett slags tablåer. Första akten är lite rörelse och nästan ingen rekvisita. Andra akten är nästan ingen rörelse – annan än munnarnas och ögonens – men ett myller av föremål.
Det är en av de intressantaste teaterföreställningar jag sett. Medan den pågick kändes det som om författaren och skådespelarna medvetet utsatte oss för en prövning. Med denna långsamhet, detta prat, dessa outhärdliga minnen och skrämmande antydningar. Jag var ett enda stort, svidande öga och ett enda stort, kliande öra. Men efteråt minns jag ändå hur rolig den var.
/Kajsa Öberg Lindsten
Samlarna, är det inte sådana där som har en passion för en viss sorts föremål: för frimärken, för konst, för tennskedar, för fjärilar; monomana, visserligen, men sällan intresserade av att samla på alla möjliga saker, att omge sig med ting, att aldrig kasta ens en papperslapp, att till slut som bröderna Collyer, på vars tillvaro i 1900-talets New York, pjäsen baseras, svälta ihjäl mitt ibland sina livs oslängda sopor?
De flesta av oss har inom oss en liten släng av den sortens galenskap. Önskar vi inte också då och då att vi kunde hejda tiden, stoppa den obönhörligt pågående entropin, som enligt termodynamikens andra lag föreskriver att ordningen ska upphöra, allt ska falla sönder och bara oordnig finnas?
Med historien om de galna bröderna har Lotta Lotass valt att begå sin debut som dramatiker. Varför? Ämnet är inte dramatiskt till sin karaktär: ett trettioårigt förfall som slutar med att polisen måste hugga sig ner genom taket för att hitta brödernas lik i oredan. Men det är spännande, det är mystifierande. Någonstans i det klaustrofobiska hopandet av skräp ljuder människans röst, finns ett förhållningssätt till världen som vi blir nyfikna på.
Innan pjäsen börjar har något hänt, vad får vi inte veta, bara att bröderna är glada över att det har hänt. Andra akten som utspelas trettio år senare, är mer berättande och därför lättare att ta till sig. Dessutom är språket rikare, berättelsen lugnare efter pausen. Skådespelarna, Krister Kern och Per Luttrop, kan inte klandras för att inte allt som sker är begripligt. De ger skickligt kropp och karaktär åt de två bröderna och får dem att leva. Regissören Olof Lindqvist har beställt och bearbetat pjäsen som är statisk, stillastående på gränsen till radioteater. Ska han lastas för alla obesvarade frågor i pjäsen? Författarinna som aldrig skrivit för teater tidigare, kan ju knappast ställas till svars.
Men ändå känns det ganska behagligt att gå hem från en kväll på teatern utan att ha fått svar på alla frågor.
/Åke S Pettersson
