[050926]
Av Andrea Valean
Översättning: Hasse Carlsson
Premiär på Folkteaterns En Trappa Ner, 23 september 2005
Regi och musik: Lars-Eric Brossner
Scenografi och kostym: Sören Brunes
Mask: Lasse Carlsson
Ljus: Charlotta Halleröd
Medverkande: Cecilia Milocco, Niklas Román och Lars Väringer
Spelas t o m 30/12
För barn från 5 år
Höstens nya barnpjäs på Folkteatern är rumänsk, men känns ändå sällsamt välbekant. Den handlar om en liten flicka som förlorat sin bästa vän och om en gammal farbror som försonar sig med att livet går mot sitt slut.
Det mest häpnadsväckande med hela föreställningen är nog ändå den underbara labyrint av hängande bambukäppar som scenografen Sören Brunes skapat. Den fyller hela scenen, och när någon rör sig genom den kommer käpparna i svängning och klingar svagt. Det är vackert och fantasieggande. Längst fram är en rundad spelplats, där flickan Kiki och gubben Bozo möts.
Kiki är en liten flicka i röd klänning och med lösa mjölktänder, som sprungit hemifrån för att undkomma något hemskt. Alldeles ensam står hon mitt ute i bambun och blundar. Då hörs dragspelsmusik i fjärran, och genom labyrinten kommer den långe gamle Bozo stapplande, och i hälarna på honom travar en liten speleman. Och de är klädda i likadana grå kostymer, och ärtgröna skjortor och mörkgröna slipsar. ( Förresten: här kanske vi också har att göra med något häpnadsväckande: Sympatiska barnteatergubbar har sällan slips. Möjligen kan de ha fluga. För slips har väl bara barnteaterskurkar – är det inte så?)
Bozo är i varje fall en snäll gubbe. Det förstår man på en gång. Han slår sig utmattad ner i samma glänta som Kiki. Han ser henne inte först. Men hon ser honom. Och skrämmer nästan vettet ur honom. Och sen börjar de prata.
Handlingen skall naturligtvis inte avslöjas. Men slutet är lyckligt. Och läkande för båda parter. Kiki får ett slags lyckoarv, att hämta styrka från när hon går vidare i livet.
Det är en vänlig liten föreställning. Men inte sensationell. Att vara vuxen och spela barn måste vara väldigt svårt. Cecilia Milocco gestaltar konsekvent en rörlig och fantasifull men djupt olycklig liten flicka. Ett barn som ena stunden truligt gömmer ansiktet i händerna för att i nästa stund kasta sig i famnen på den främmande gubben. Och visst kan barn vara sådana. Men i själva hoppigheten och impulsiviteten finns också något utstuderat affekterat – en utifrån-bild av gullig infantilitet? – som retar mig lite grann. Lars Väringers Bozo är godheten själv. En riktig humlestör till klok mysgubbe, och inte så mycket mer. För allra gåtfullast och intressantast är ändå hans tigande följeslagare, den lille mannen med dragspelet.
/Kajsa Öberg Lindsten
