[050922] En monolog av Peter Barnes, framförd av Karin Blixt
Och sånger komponerade av Björn Knutson och Salome Kent, framförda av Salome Kent.
Premiär på Teater Trixter 20 september 2005
Regi: Beatrice Berggren
Musik: Björn Knutsson, Salome Kent
Scenografi: Ger Olde Monnikhof / Linn Hilda Lamberg
Kostym: Linn Hilda Lamberg
Ljus: Ger Olde Monnikhof/ Björn Knutsson
Skugga: Kristina Wahlgren
Översättning från engelska: Beatrice Berggren och Karin Blixt
Teater Trixter har sammanställt ett litet program som framförs på en knapp timme i foajén.
Karin Blixt spelar en monolog av den engelske dramatikern Peter Barnes och efter det sjunger Salome Kent några sånger till eget fiolspel.
Magdansösen är en variant på Shirley Valentine-temat, den otillfredsställda hemmafrun som längtar ut ur den gyllene buren och vad kan bättre tolka hennes hemliga drömmar än den så inne varade orientaliska dansen som nu gjorts rumsren som en slags husmodersgymnastik.
Alltså tränar huvudpersonen magdans och det ger en humorfylld bild av hennes kamp med den numera så ifrågasatta kvinnligheten, samtidigt som den också låter oss ana längtan och desperation över det där som pågår medan hon står vid strykbrädan, livet som går och går.
Karin Blixt hade förvärvat en för mina amatöristiska ögon aktningsvärd skicklighet i magdans. Teater Trixter dekoratör Ger Olde Monnikhof hade försett föreställningen med en utmärkt iramning.
Salome Kent, med en ung flicka med ett mjukt, tilltalande yttre, till skillnad från sin benige far, Björn Knutsson, framförde fyra njutbara sånger efter pausen. Den första var persisk, den tre andra hade komponerats av hennes själv och hennes far, som liksom Monnikhof tillhör eternellerna på Trixter. Hon hade gärna fått hålla på längre.
Den här föreställningen kommer att ges ytterligare några gånger, och bland annat på Kulturnatta i ett program som också ska innefatta Fosses Vinter som just nu går inne på själva scenen.
/Åke S Pettersson
Föreställningen Magdansösen består av två kvinnliga soloframträdanden med paus emellan.
Karin Blixt är en engelsk hemmafru som står vid sin strykbräda och inviger oss i magdansens mysterier. Med exempel. Magdansen skall bli hennes väg till frigörelse. Från förtryckande make och ekonomiskt beroende. Hon är klok och galen på en och samma gång. Om man skall vara elak kan man kanske säga att hon spelar just den typ av kvinna som man vant sig vid att få se gestaltad på Teater Trixter. Och hon gör det bra. För det är just så roligt och så tragiskt som man kan förvänta sig. Hon har ett slags stelhet i all sin rörlighet. Och ett slags jovialisk småstadsaktighet i sina gränslösa pretentioner. Man kan nästan känna igen sig.
Andra delen av programmet är ett sångframträdande av Salome Kent. Hon sitter ensam på scenen på en hög pall. Sjunger gåtfulla sånger med fantastisk röst, och spelar då och då en smäktande slinga på fiol. Det känns fullkomligt oförutsägbart och magiskt. Om det beror på rösten, sångerna eller hennes starka scenutstrålning är svårt att säga.
Publiken sitter runt kafébord. Men alla uppmärksamhet är koncentrerad mot scenen. För detta är en kaféunderhållning med substans och djup.
/Kajsa Öberg Lindsten
