[050922] Av och med Lo Kauppi
Ett gästspel av Riksteatern/Jam, på Pusterviksteatern 14, 15 och 16 september 2005
Consiglière: Gustav Deinoff
Ljus och bild: Charlotta Halleröd
Röster: Cecilia Nilsson, Gustav Deinoff, Annika Brunsten, samt autentisk bandinspelning hemma i köket 1984.
Cello: Emma Hammarström
Producent: Emma Kjellander.
Denhär föreställningen gästade Pustervik redan förra året. Och blev så populär och slutsåld att den nu fått komma igen.
Salongen är fullsatt. Publiken är till övervägande delen ung.
Föreställningen har självbiografins form. Eller självbekännelsens.
På scenen står en ung kvinna i vita kläder som berättar om sin barndom och ungdom. Om en pappa som var alkoholist och bergsprängare och tornedalsfinne. Och lyckades skaffa ett hus åt sig och sin familj i ett finare villaområde utanför Stockholm. Och så om sig själv, hans dotter. Som ärvt hans oro, utanförskap och handlingskraft. Och också hon drivs ut på marginalen. I missbruk och självdestruktivitet.
Det börjar med anorexi och hetsätning och slutar med heroinmissbruk. Noggrant beskriver hon sin väg mot undergången, och tillbaka igen. Det tar tre timmar. Stundtals rör den unga publiken oroligt på sig, prasslar med godispåsar och blinkar med mobiltelefoner. Men Lo är inte rädd. Hon fångar snabbt in alla igen. Så föreställningen blir ett slags blandning av teater och pedagogisk talk-show. Och det är inte så dumt som det låter. På slutet, när hon tänt ett ljus vid sin pappas foto och spelat hans sorgsna finska favoritlåt på dragspel, får hon stående ovationer(!) av den unga publiken. Och av mig också. För jag är faktiskt gripen.
Ändå finns det stunder då jag ifrågasätter hennes berättelse. Jag menar: när jag inte odelat slukar den och håller med. Och det känns bra. För även om hon använt sina egna livserfarenheter som material så är det ändå frågan om en föreställning, där hon spelar en tjej som både kan och inte kan förklara hur det kunde gå så snett, och sedan bli så bra igen.
Hennes kritik av Hasselapedagogiken, med dess okänsliga manipulerande och diktatoriska omskolningsförsök av unga människor är oroande. Är den fortfarande aktuell? frågar jag mig. Och tänk om det ändå var den som räddade henne?? – Det är en skrämmande tanke.
Sammanfattningsvis: Det är ett vindlande, plågsamt och långdraget skolexempel på hur snett allt kan gå. De flesta moment känns skrämmande välbekanta, rentav förutsägbara: Familjens skam och förtvivlade ansträngningar att dölja pappans supande. Tonårsflickans revolt, som leder till att hon snabbt som attan söker sig bort från hemmet, och hamnar i sällskap med äldre problemkillar som super, knarkar och utnyttjar henne känslomässigt och sexuellt. Och den välvilligt ointresserade skolan, som inte kan hjälpa henne. Och vården, som alltid kommer lite för sent och släpper iväg henne lite för tidigt. Och sedan hennes allt längre flyktvägar som leder henne in i allt farligare situationer. Så att tillslut de goda krafter som vill hjälpa henne bara hjälper henne att klara av ett fortsatt missbruk
Det enda som man inte får veta är vad det egentligen var som räddade henne tillslut.
Förutom hennes mammas kärlek, hennes pappas tragik och hennes egen begåvning och stenhårda vilja. Tänk om det också var vår förmåga att lyssna till hela hennes långa historia, och bli gripna och rörda av den??
/Kajsa Öberg Lindsten
