[050922] Franz Kafka, dramatiserad av Peter Weiss
Översättning Karin Johannisson
Premiär på Folkteatern i Göteborg 10 september 2005
Regi/Idé Niklas Hjulström
Scenografi/Kostym Lisa Hjertén
Kompositörer Samuel Olsson, Johan Borgström, Niclas Rydh, Christer Olofsson
Sångtexter Hasse Carlsson
Koreograf Peter Svenzon
Musik Bohuslän Big Band
Hjulström d.ä. gjorde den uppsättning av Peter Weiss dramatisering som gick på Stadsteatern 1976. När Hjulström d.y. nu sätter tänderna i pjäsen gör han det till musik av Bohuslän Big Band i ett Kafka-inspirerat faderstrots. Peter Weiss uppfattade Kafkas text som en revolt mot det småborgerliga samhället och Lennart Hjulström drog ut konsekvenserna av detta i en typisk vänsteruppsättning med arbetare och röda fanor på scenen och borgerliga karikatyrer som domare, trots att han bara behövt vrida huvudet ett halvt varv för att se ett Kafka samhälle med Kafkaprocesser i full verklighet.
I Niklas Hjulströms version är det huvudpersonens ambivalenta förhållande till kvinnorna som med inte mindre sannolikhetsanspråk har hamnat i centrum. Det låter sig också förenas med faderstrots och antiborgerlighet men framför allt låter det sig sjungas.
Missförstå mig rätt: Det är fortfarande historien om Josef K. som blir angiven – av vem får han aldrig veta – och häktad – för vad får han aldrig veta – utsatt för en domstol vars lagar och regler han inte känner, som sammanträder på en vind i ett hyreshus i förorten. Jag är oskyldig, protesterar han. Det säjer alla anklagade, svarar rättsbetjänterna innan de avrättar honom.
”Kunde i eftermiddags inte avhålla mig från att läsa det jag skrev i går, ’smutsen från föregående dag’ ”, skriver Kafka i sin dagbok 1915 då han arbetar på romanen. ”Utan att ta skada för övrigt”, tillägger han. Han förbjöd publicerandet av sina romaner efter sin död 1924 med motiveringen att de var ”personliga bevis på min mänskliga svaghet”. Vi är tacksamma mot Max Brod för att han inte följde instruktionen, vi som lever i värld som inte har blivit mindre Kafka-artad sedan 1924.
Vårt behov av vård är omättligt, men vi låter politiska låsningar hindra oss från att erbjuda den bästa boten. Man låter människor dö av princip eller av byråkratiska orsaker. Vårt behov av tröst är oändligt, ändå tvingar vi gamlingar att bo ensamma i sina ödsliga lägenheter. Galningarna sover övergivna i portuppgångarna. Flickor skär sig handlederna med rakblad. Apatiska flyktingbarn ska bäras på bår ut ur landet.
Jag var lite fundersam om inte den bohusländska storbandsjazzen skulle skära sig mot Kafkas text, men det tyckte jag till slut inte. Den utmärkta musiken etablerar en känslobotten redan från första ackordet. Och det finns mycket humor i Processen och mycket groteskeri och expressiviteter som tonerna kan understryka. Den 24 september har Operan premiär på en musikalisk variant av Jan Sandström, K.- Beskrivning av en kamp som ska bli rolig att se och jämföra.
En febrig musikal kallar man föreställningen på Folkteatern och låter jazzen hetsa fram handlingen. Det enda mer stillsamma tillfället är en Celine Dion-ballad i andra akten som sjungs med stor intensitet av Divina Sarkany. Men också den sångdebuterande Jonas Sjökvist som gör en trovärdig Josef K. klarar det musikaliska galant.
Och jag som brukar klaga på att jag inte alltid hör vad som säjs på teatern fick mina önskningar tillfredsställda. Skådespelarna hade utrustats med mikrofoner som såg ut som bollar som hängde på en liten stång framför munnen. Det liknade mundelarna på någon slags insekter och man undrade vad som skulle hända när de kysstes? Tack ifall för att tekniken har kommit så långt att vi kan höra ljudet! Nu ser vi fram emot nästa uppfinning så att vi slipper se det också!
Folkteaterns ensemble verkade vara i form och det var en fröjd att skåda Lena B Nilsson, Anders Granell, Kristian Lima de Faria, Sara Wikström, Elisabeth Göransson, Lars Magnus Larsson och Ulla Svedin och Divina Sarkany i flera olika roller. Det fanns många goda stunder under kvällen, men ibland krängde skutan och det var svårt att hänga med i svängarna och själva slutet fick ingen riktig pregnans. Var fanns skammen, var fanns smutsen? Tänk på romanens slut med den döende Josef K:s sista tanke: ”Som en hund! sade han, det var som om skammen skulle överleva honom.”
Jag erinrar mig några ord ur Max Brods biografi som jag läste för sextio år sedan: Gossen Franz ”pflegte der Penis seines Vaters zu saugen.” Jag äger inte längre boken och kan inte kontrollera citatet, men jag tror att jag har rätt; jag brukar ha ett osvikligt minne för oväsentligheter.
Det finns mycket övrigt att önska, både av livet och av Folkteaterns Kafka-uppsättning. Niklas Hjulström har ändå skapat en intressant föreställning seger och ska dela äran med Lisa Hjertén som hade skapat en praktisk scenografi och kläder som även de bidrog till tanken på det insektslika.
Till slut vill jag bara berätta att ridån är tillbaka liksom den också var det på Stadsteatern stora scen i Hustruskolan. Är det teaterårets nya trend? Back to basics?
/Åke S Pettersson
Folkteaterns uppsättning av Processen är precis så mardrömsaktigt mångtydig och absurt rolig som Kafka kan vara.
Den röda sammetsridån glider åt sidan till ett öronbedövande festligt dån av tromboner, saxofoner och trumpeter. Den kuvade banktjänstemannen Josef K hoppar upp ur sängen i sitt påvra hyresrum och konfronteras omedelbart med ett gäng bistra men slafsigt klädda figurer som trängt ända in i hans sovrum, och påstår sig vara utsända från rättsväsendet, för att kalla honom till domstolen. Han är anklagad för något, men ingen vet vad.
En beskäftig hyresvärdinna kikar ner från trappan till våningen ovanför. Och Josef K försöker intala sig att alltsammans bara är ett lustigt skämt, iscensatt av hans kollegor. För det är ju faktiskt hans födelsedag!!
Så rullar mardrömmen på i allt hotfullare banor. Knäppa bankkollegor i konstiga kalotter, orediga brännvinsadvokater i nerhasade ullstrumpor, djuriska underklasskvinnor med glipande städrockar och fala maskinskriverskor med outgrundliga avsikter kanar uppför och nerför trapporna runt den alltmer förvirrade Josef K. Och på varje trappsteg sitter en medlem från Bohuslän Big Band och spelar av alla krafter på sitt guldglänsande instrument.
Att göra musikal av Peter Weiss dramatisering av Kafkas roman var en rolig idé. Storbandsmusiken är festlig. Särskilt i början – när man överraskas av den. När det gäller sången blir det lite mera problematiskt. Divina Sarkany är nämligen den enda som sjunger riktigt njutbart. Så varje gång hon brister ut i sång bromsas liksom föreställningens absurda helvetesmaskin ett tag. Liknande verkan tycker jag att dansnumren har: Ironiskt nog bromsar de upp föreställningen istället för att göra den fartfylld.
Men det gör inte så mycket. För detta är ändå en riktigt, riktigt rolig föreställning!! Och de allra mest iögonfallande roligheterna är Lisa Hjerténs fantastiska scenkostymer. Och så det faktum att Folkteaterns fasta ensemble har så många komiska begåvningar: sådana som Sara Wikström, Ulla Svedin, Lena B Nilsson och Elisabeth Göransson.
/Kajsa Öberg Lindsten
