[050908] Under våren 2003 deltog det svenska golfproffset Annika Sörenstam i en tävling på den manliga golftouren i USA. Hennes satsning höll förvisso inte förbi kvaltävlingen, men hennes okonventionella beslut att utmana de manliga golfarna, och den debatt som uppstod i kölvattnet av detta, gav ändå en hel del att fundera över när det gäller förhållandet mellan manlig och kvinnlig idrott och synen på manliga och kvinnliga idrottare.
Gjorde Sörenstam rätt eller fel som utmanade den manliga golfeliten? Det är bara en av flera intressanta frågor i detta sammanhang. Som forskare om idrott och genus är jag framför allt intresserad av vilken relationen är mellan idrott och gestaltandet av idrott t ex i media, och människors syn på vad som är att uppfatta som kvinnligt och manligt.
När nu Sörenstam utmanade de manliga golfproffsen, vilka bilder av kvinnor och män, manlighet och kvinnlighet, var det då som sattes på spel? Om Sörenstam fick spela med/mot män, ska vi betrakta detta som ett steg framåt eller bakåt i jämställdhetsprocessen – eller är det en anomali? Kan man säga att Sörenstams företag var queer på så vis att hon i förhållande till idrott utmanade gränserna för vad som ska ses som kvinnligt och manligt?
Dessa frågor har inget att göra med vilka Sörenstams egna personliga avsikter var, de är väldigt svåra att säga något om. Nej, frågan handlar mer om vilken kulturell och social funktion idrotten har i skapandet av vad som är att betrakta som eftersträvansvärt när det gäller män, kvinnor och jämställdhet. Vilka uppfattningar om vad som är manligt och kvinnligt är det då som sätts på spel? Denna fråga om uppfattningar och föreställningar om män och kvinnor, manlighet och kvinnlighet ställs på sin spets också i relation till tankar om rättvisa och jämställdhet inom idrotten.
För några år sedan skrev filosofen Torbjörn Tännsjö en utmanande artikel i Dagens Nyheter om att det borde vara dags att ”tillåta kvinnor att slå män i idrott”. Inte förrän kvinnor får rätt att slå män i idrott kan man betrakta idrotten som jämställd, hävdade Tännsjö. Detta resonemang föll knappast i god jord inom idrottsrörelsen. ”Tännsjö förstår inte idrotten”, menade många. Kritiken gick ut på att Tännsjö saknar egen erfarenhet av idrottskulturen och därför inte begriper sig på vad det handlar om och hur man ska tänka när det gäller idrott. Intressant nog verkade många tycka att det var helt rätt och riktigt när en kvinna några år senare ville tävla mot män ”på riktigt”. Men vad handlar hela denna diskussion om egentligen? Vad är jämställd idrott – eller för att formulera frågan på ett något annorlunda sätt: när är idrotten jämställd? Och hur är synen på jämställd idrott relaterad till synen på kvinnlighet och manlighet? Vilka föreställningar om intimitet och sexualitet, inte minst gestaltade i termer av olika sexuella identiteter, utmanas när konventionella uppfattningar om rättvisa och jämställdhet ifrågasätts?
Med det här kapitlet vill jag påvisa hur idrotten och idrottsrörelsens arbete för att göra idrotten jämställd under 1900-talets senare hälft skapat bilder av vad som är att uppfatta som manligt och kvinnligt – och därmed också skapat könsidentiteter. Jag vill också peka på hur queerteorin kan ge redskap för att analysera idrottens heteronormativitet, det vill säga att egenskaper och beteenden som i vår kultur förknippas med heterosexualitet utgör en av tävlingsidrottens mest grundläggande byggstenar. Jag ska först belysa hur man inom Sveriges Riksidrottsförbund (RF) sett på manlighet och kvinnlighet under 1900-talet. Dessa bilder av manlighet och kvinnlighet bryts sedan mot resultat från några intervjuer med unga manliga och kvinnliga idrottare i nutiden. Avslutningsvis ska jag diskutera var sprickorna finns i idrottens heteronormativitet och hur man kan upptäcka dem. Att identifiera dessa sprickor är av vikt för att de kan ge oss en djupare teoretisk förståelse för hur idrotten fungerar som skapare av könsidentiteter. I förlängningen handlar denna fråga också om att skapa underlag för en mer tillåtande idrott, ett idrottsligt engagemang och en vältränad kropp som inte nödvändigtvis hänger samman med en viss könsidentitet eller sexuell identitet.
Tävlingsidrottens väg mot jämställdhet
När 1900-talet var ungt uppfattades tävlingsidrott som olämpligt för kvinnor att syssla med. Sveriges Riksidrottsförbund (RF), som bildades 1903, ställde sig kallsinnigt till att organisera kvinnlig tävlingsidrott. Skälen handlade i huvudsak om att det var skadligt för kvinnor ur reproduktiv synvinkel att anstränga sig hårt, såväl fysiskt som mentalt. Rädslan för att kvinnor skulle ”förmanligas” var stor. Kring 1900-talets mitt förändrades RF:s inställning till kvinnlig idrott. Under efterkrigstiden kom idrott att förknippas med social fostran av ungdomar i allmänhet, inte bara en karaktärsfostran av unga män. Idrott kom att uppfattas som något bra för alla människor. Mellan åren 1952 och 1977 ökade andelen kvinnliga medlemmar i de föreningar som organiseras av RF från 15 till 35 procent. Numera är andelen kvinnor drygt 40 procent.
Varför ökade då andelen kvinnliga idrottare? Det finns flera tänkbara skäl. Naturligtvis fanns det ett intresse hos många kvinnor för att syssla med idrott. I många andra sammanhang började kvinnor synas i det offentliga samhällslivet (i yrkesvärlden, i politiken, i folkrörelserna med mera). Tillkomsten av lokalt aktivitetsstöd (det ekonomiska stödet till idrotten från stat och kommun) utformades så att det blev ekonomiskt gynnsamt för idrottsföreningarna med många deltagare och många sammankomster. Förutsättningarna för en ökad kvinnoidrott var med andra ord gynnsamma på flera sätt under denna period.
När kvinnligt idrottsdeltagande skulle gestaltas och marknadsföras, var det i idrottsrörelsens offentliga dokument fram till 1970-talets mitt vanligt att betona att flickornas intresse för idrott i stort sett grundade sig i samma erfarenheter av idrott som pojkarnas intresse för idrott. 1976 lät det så här i en text från RF om Kvinnan – vår ledarreserv:
Flickorna tyckte rinkbandy var jättekul […] Speciellt roligt var det att spela mot andra lag. […] Slutligen kan nämnas att bland flickorna framhållits att man fått utveckla teknik och skicklighet i spelet och att seriematcherna varit höjdpunkten. Man uppskattar tävlingsmomenten.
I citatet betonas att det var teknik, skicklighet i spelet och tävlingsmomenten som gjorde idrotten intressant och rolig för flickorna. I idrottspolitiska sammanhang var det alltså på det stora hela samma motiv för idrottsdeltagande som kom att prägla bilden av idrottande flickor och pojkar. Vid den här tiden gestaltades idrotten som något könsneutralt, det vill säga att själva idrottandet inte automatiskt förknippades med något manligt eller kvinnligt. Likheterna i flickors och pojkars idrottsdeltagande betonades. Betraktad som politisk strategi kan detta betecknas som en likhetsstrategi. Inom kort skulle denna strategi emellertid radikalt komma att förändras.
Utvecklingen under efterkrigstiden ledde alltså till ett drastiskt ökat antal kvinnliga idrottare, men detsamma gällde inte för antalet idrottsledare (tränare, styrelseledamöter, funktionärer med flera). Mot denna bakgrund utformades det första handlingsprogrammet för kvinnlig idrott (uttrycket jämställd idrott användes inte vid denna tidpunkt). Programmet kallades Idrott tillsammans – på samma villkor och antogs av RF 1977. Man tänkte sig då att det var felaktiga attityder bland människor, de befintliga manliga idrottsledarna å ena sidan och de potentiella kvinnliga ledarna å den andra, som förklarade varför så få kvinnor ville bli idrottsledare. Med andra ord uppfattades idrotten som en given företeelse, det var människorna som skulle förändras, inte idrotten. Problematiken gestaltades vidare huvudsakligen som ett kvantitativt problem, kort och gott att allt för få kvinnor ”insåg” hur positivt det skulle vara om de vore ledare, dels för idrotten, dels för dem själva. Men vad tänkte man sig inom RF att kvinnor skulle bidra med som idrottsledare? I Idrott tillsammans skrev man så här:
Genom att få in flera kvinnor i föreningsarbetet som utövare och ledare skulle vi också kunna få till stånd en starkare betoning av idrottsföreningens sociala funktion. Vi skulle kunna få i vid bemärkelse ”Idrott tillsammans” inte bara föräldrar-barn som redan startat utan man-hustru, fästman-fästmö, barn-far- och morföräldrar, idrottsutövare-icke idrottsutövande kompis.
För att de åtgärder vi föreslår i detta handlingsprogram ska ge önskade resultat fordras naturligtvis att flickor och kvinnor är beredda att ställa upp på de premisser som bjuds. Glädjen att utöva och leda idrott, identifikationen, gemenskapen och känslan av att uträtta något som är nyttigt för sig själv och sina klubbkamrater kommer för det stora flertalet även i framtiden att vara belöningen för arbetsinsatsen.
Citaten antyder dels, genom bruket av kärnfamiljen som exempel, idrottens heteronormativa ordning, dels att kvinnors orientering mot det sociala blev det som kom att legitimera kvinnligt engagemang som ledare inom idrottsrörelsen. Ingenting i detta handlingsprogram handlar om att stärka kvinnoidrotten sett till tävling och prestation. Mer krasst uttryckt är det vid denna tidpunkt kvinnors relationsorientering som ur idrottspolitisk synvinkel är önskvärd inom idrottsrörelsen när det gäller kvinnliga idrottsledare. Man skulle kunna tänka sig att det var medaljer i internationella mästerskap som idrottsrörelsen hade för ögonen, men eftersom idrottens legitimitet – i synnerhet som mottagare av samhällsbidrag – här i Sverige var knuten till dess roll som ungdomsfostrare, var det istället just kvinnors relationsorientering som sattes på dagordningen.
Denna hastiga förändring från betoningen på tävling, teknik och skicklighet till betoningen på gemenskap och sociala relationer när det gäller synen på kvinnligt deltagande i idrott märks ännu tydligare i RF:s första program för jämställd idrott. Idrottens jämställdhetsplan inför 90-talet antogs 1989. Resonemangen i denna handlingsplan grundar sig i helt andra uttrycksformer jämfört med den förra handlingsplanen. Grundplåten utgörs av den statliga utredningen Varannan damernas, en utredning som citeras friskt:
Besluten om jämställdhetsarbetet grundar sig på insikten om att både kvinnor och män behövs inom alla områden av samhällslivet. […] Så länge mannen betraktas som norm i vårt samhälle kommer kvinnorna att ses som avvikande och annorlunda.
Idrottens jämställdhetsplan grundas, till skillnad från den tidigare Idrott tillsammans, i ett feministiskt synsätt på relationerna mellan män och kvinnor. Där man tidigare använt argument som förutsatte kvinnors och mäns, flickors och pojkars grundläggande likheter i sitt idrottsengagemang (ställt i relation till en idrott som då uppfattades som given och könsneutral), kom nu istället betoningen att läggas på kvinnors och mäns olikheter:
• Kvinnor och män har olika kunskaper och erfarenheter […]
• Kvinnor och män har olika värderingar och olika intressen
I Idrottens jämställdhetsplan betonas alltså det som är olika hos kvinnor och män: kunskaper, erfarenheter, värderingar och intressen. Det uttrycks inte som något som är eftersträvansvärt, utan blott och bart något som man ”har”. Det finns heller ingen antydan om vad som förklarar dessa olikheter. De feministiska uttrycksformerna i Varannan damernas tog sig i jämställdhetsprogrammet uttryck på så vis att hela idrotten kom att uppfattas som något i grunden manligt – och därmed något i grunden orättvist:
Idrottens organisation och regler är formade för att passa män. […] Nuvarande arbetsformer är anpassade till mäns behov och förutsättningar.
Från att ha uppfattats som något neutralt, kom idrotten nu, i jämställdhetssammanhang, att ses som något manligt. Men vad innebar detta? Manlig i vilken bemärkelse? Som något givet (till exempel ”av naturen”) manligt, eller som något socialt och kulturellt sett förknippat med manlighet – skapare av manlighet?
Att jag lägger stor vikt vid denna fråga har att göra med att de praktiska konsekvenserna i jämställdhetsarbetet blir mycket olika beroende på vilken tolkning man väljer. Väljer man tolkningen att idrotten (med dess fokus på prestation och tävling) på ett givet sätt är något manligt, och att kvinnor och män av naturen är olika, så vore en rimlig strategi att försöka kompensera för detta och utveckla en alternativ kvinnlig idrott. Väljer man tolkningen att idrotten socialt och kulturellt sett är förknippad med manlighet, så vore en rimlig strategi att ifrågasätta och utmana denna koppling mellan prestation, tävling och manlighet. Vid den här tidpunkten, i 1980-talets slutskede, valdes den förra tolkningen. I den första feministiska avhandlingen om könsfrågor inom idrotten, skrev idrottspedagogen Eva Olofsson 1989 att ”Idrott är skapad av och för män”. I enlighet med samma tolkningsmönster skriver Olofsson ”att det inte finns någon kvinnlig idrott. Det finns endast kvinnliga utövare i manlig idrott.”
Manligheten och kvinnligheten (männen och kvinnorna) är det givna och idrotten det som kan – och bör – förändras. Prestationsinriktad idrott blev definitionsmässigt inte på ”kvinnors villkor”. Följden av detta resonemang blev ett omfattande arbete inom idrottsrörelsen med att inte bara rekrytera fler kvinnor till idrott, utan också att skapa en idrott på kvinnors villkor, eller en idrott på kvinnors vis. I denna ansats ligger att
Kvinnliga aktiva skall […] ha tillgång till tränare och ledare med kunskap och kompetens om kvinnors speciella behov och förutsättningar.
Dessa rader hänvisar till ett mycket intressant uttryckligt sätt att säga något om vad som är specifikt för kvinnor och idrott och mer indirekt vad som är specifikt för män och idrott. Jag återkommer strax till detta.
Bortom jämställd idrott?
Idrott ”på kvinnors villkor/vis” kan med andra ord inte per definition bli en idrott som liknar den idrott som bedrivs av män. Idrott för kvinnor och män gestaltas som något kvalitativt olika. Följdriktigt har relationen mellan manlig och kvinnlig idrott formulerats på följande vis:
Kvinnlig och manlig idrott ska inte jämföras.
Inom idrottsrörelsen har det uppfattats som mest rättvist att kvinnor och män tävlar åtskilt (i själva verket är uppdelningen i en kvinnlig och en manlig tävlingsklass så given att man knappast kan ens tala om en ”uppfattning” – det är en doxa), och att prestationerna i de olika tävlingsklasserna inte ska jämföras. Den officiella politiken har varit att kvinnor och män kan delta i samma idrotter, även om det knakar i fogarna när man för samman till exempel kvinnor och ishockey eller dans och män. När jag i utbildningssammanhang, för företrädare för riksidrotten eller för studenter i idrottsutbildningar, för fram tanken att kvinnor och män kan tävla tillsammans, blir responsen oftast att kvinnlig och manlig idrott inte ska jämföras eftersom män och kvinnor är olika. Främst är det fysiologiska skäl som anförs för uppdelningen. Det vore med andra ord orättvist att jämföra kvinnor med män eftersom de fysiologiska förutsättningarna är bättre för män. Mitt motargument, att de fysiologiska skillnaderna är statistiska skillnader som inte kan tas för givna i varje enskild situation, biter inte på denna uppfattning. Detta kallar jag i fortsättningen för ”jämförelsetabut”.
Men plötsligt verkar nu, bland annat genom Annika Sörenstams deltagande i herrgolftouren, strävan efter att inte jämföra kvinnlig och manlig idrott kunna luckras upp. Många tycker att Sörenstam gjorde helt rätt, att det hon gjorde var beundransvärt. Följande citat får illustrera den massmediala hysterin kring Sörenstams utspel på The Colonial i den manliga ATG touren i maj 2003:
Ingen säger Sörenstam. Alla säger Annika, precis som det räcker att säga Tiger, Gretzky, Jordan, Borg
eller Tyson. Jag antar att det är det ultimata beviset på berömmelse. Sveriges mest kända Annika torde väl ha varit Pippi Långstrumps kompis innan det kom en golfspelande tjej från Bro-Bålsta och vände upp och ned på begreppen i idrottsvärlden. […] Strax intill finns den stora leaderboard-tavlan som kommer att stå i
idrottsvärldens blickpunkt från och med torsdag. Där kommer de vanliga, manliga storstjärnornas namn att finnas med. Troligen inte Annika Sörenstams. Inte så högt upp. Men blotta insikten om att det finns en tjej nånstans där i fältet som ingen riktigt vet hur bra hon kommer att spela, det är det som är så kittlande.
Annika Sörenstam dominerade i damgolfen – och drog brallorna av herrgolfarna. […] Männen i golfvärlden darrade, Vijay Singh darrade mest och gick rakt in i mediafällan när han inte vågade ställa upp mot Annika. […] Annika förlorade men hennes varumärke stärktes, hon visade känslor och senare på året, när den värsta hysterin lagt sig, visade hon också att hon med viss lätthet slår också skickliga män.
Andra exempel på kvinnors utmaning av män i idrott dyker upp då och då. Under säsongen 2002/2003 deltog en kanadensisk kvinna i ett manligt finskt ishockeylag i en lägre division. Under de två senaste seglingstävlingarna världen runt har det funnits en så kallad ”tjejbåt” med bland de i övrigt manliga tävlande. I samband med VM i fotboll för damer sommaren 2003, fick den svenska landslagsspelaren Hanna Ljungberg en förfrågan om en övergång till det italienska herrelitlaget Perugia, ett erbjudande som Ljungberg gav nobben.
Under vilka förutsättningar kan kvinnor få möjlighet att delta i tävlingar bland män – utmana män? Man kan säga att en förutsättning för att en sådan utmaning i allmänhetens ögon ska betraktas som seriös är att kvinnor är tillräckligt bra. Endast de bästa kvinnorna får utmana de bästa männen. Detta möjliggör andra tolkningar och formuleringar av jämförelsetabut:
Kvinnors och mäns idrottsprestationer ska inte jämföras, såvida inte kvinnorna presterar lika bra som män, då går det bra att jämföra.
Uttrycker man detta på ett något annorlunda vis, får man en väsentligt krassare bild av frågan:
Talet om att kvinnors och mäns idrottsprestationer inte ska jämföras är endast giltigt då kvinnors prestationer är för dåliga för att mäta sig med mäns prestationer.
Dessa reflektioner pekar också det faktum att det är helt förväntat att kvinnor presterar sämre än män i idrott. Eftersom kvinnor och män så sällan tävlar mot varandra är det en ”sanning” som får stå oemotsagd. Vi tar ofta för givet att kvinnor är sämre än män: det är alltså inte oväntat så att Annika Sörenstam blir beundrad för att hon utmanar de manliga golfproffsen, medan det inte ens verkar tänkbart att Tiger Woods skulle vilja utmana de kvinnliga – vad skulle han vinna på det? Det verkar vidare vara viktigt att föreställningen om manlig överlägsenhet inte utmanas. Denna statushierarki mellan manlig och kvinnlig idrott är också något som de flesta heller inte vill kännas vid. Då man påtalar att kvinnor utövar tävlingsidrott till exempel med sämre materiella förutsättningar, får man ofta svaret: ”Ja, men intresset för kvinnlig idrott är ju inte lika stort.” När kvinnor faktiskt utmanar manliga idrottare, kan man alltid hänvisa till enskilda idrottare: ”Annika Sörenstam! Hon ja …”.
Men man kan också säga att kvinnor ändå inte kan vinna, att de manliga idrottarna tar en kalkylerad risk när de uppmuntrar kvinnliga idrottare i manliga tävlingar. Det ter sig helt enkelt som allt för osannolikt att Annika Sörenstam och andra kvinnor verkligen skulle kunna besegra den manliga idrottseliten.
Min avsikt med att gestalta denna problematik på just det här sättet, liksom jag tror att det var Tännsjös avsikt, är att peka på vilken logisk grund som jämställdhetstänkandet inom idrotten vilar på. I de flesta andra sociala sammanhang har jämställdhetsarbete kommit att innebära rättvisa normer på en arena som är gemensam för kvinnor och män. Så är det inom politiken och inom arbetslivet. Jämställdhet har inneburit ökade möjligheter att leva och verka i en gemensam verksamhet. Tävlingsidrotten ställs helt enkelt utanför denna logik. Här har jämställdhet tolkats som så att rättvisa innebär att kvinnor och män är verksamma på var sin arena. Man ska kunna utöva samma idrott, men inte tillsammans. Hur kan man då förklara tävlingsidrottens besatthet av att upprätthålla åtskillnaden mellan kvinnor och män?
Jag tänker mig att könsåtskillnaden och den statushierarki som jag talade om ovan hänger ihop. Så länge könen hålls åtskilda säkerställer man också statushierarkin, men inte bara det. Man säkerställer också att våra ”sanningar” om kvinnor och män bibehålls, sanningar som inte sällan är förknippade med en tanke om att kvinnor ”egentligen” inte borde syssla med ansträngande idrotter, eller att de ”egentligen” håller på med idrott av helt andra skäl än män. Sådana bilder av kvinnliga och manliga idrottare ska jag ägna uppmärksamhet i nästa avsnitt.
Jämställd idrott som skapare av stereotyper av kvinnor och män
För att kvinnor ska kunna idrotta på sina egna villkor måste man, enligt ett tidigare citat, ha ”kunskap och kompetens om kvinnors speciella behov och förutsättningar”. Det är intressant att kritiken mot den manliga normen inom idrotten förekommer parallellt med att kvinnors behov och förutsättningar gestaltas som ”speciella”. En sådan formulering har många bottnar. En är ett outtalat antagande om att tränare och ledare redan har kunskaper och kompetens om mäns speciella behov och förutsättningar. Man kan undra om det inte är schablonmässiga antaganden om manligt idrottsdeltagande som ligger till grund för gestaltningen av de kvinnliga idrottarna. Steget ligger inte långt till att tänka sig att just kvinnor skulle vara lite speciella att ha att göra med i idrottssammanhang och kräva ett speciellt vetande hos tränare och ledare. Ett vetande man kanske ”som man” inte ens kan tillägna sig.
I min analys av idrottsrörelsens läromedel för sina utbildningar, kurser och studiecirklar, framstår det också som om flickor faktiskt i sig själva skulle vara speciella att ha att göra med, så till vida att man måste beakta att det är just flickor man har att göra med och allt vad det kan tänkas innebära. I samband med att Idrottens jämställdhetsplan antogs, publicerades en broschyr med titeln Flickors idrottsvärld. Här får vi några svar på vad man inom idrottsrörelsen uppfattar som det speciella med flickors deltagande i idrott:
Egentligen är det bara naturligt. Att vi är olika. Att vi har olika förutsättningar. Det är när vi inser det som våra villkor verkligen blir lika.
Vänligt men bestämt blir vi ombedda att förstå att flickor och pojkar, kvinnor och män är olika och att det först är när vi har insett detta som villkoren verkligen blir lika. Denna skillnad mellan kvinnor och män gestaltas också som något ”naturligt”, något av naturen givet. En jämställd idrott bygger, mot bakgrund av denna typ av ideologi, på att kvinnor och män är olika och det är just det olika som ska bejakas. Hur är då flickor och pojkar, kvinnor och män olika inom idrotten?
Gemenskap är viktigt för flickor. Närhet och förtrolighet är viktigare än tävling och individualism. Gruppen är viktigare än den egna framgången.
Formuleringarna konstruerar ett antal dualismer, som ter sig omöjliga att överbrygga. Gemenskap i gruppen, närhet och förtrolighet är enligt detta dokument viktiga egenskaper för flickor. Tävling, individualism och egen framgång gestaltas som dess motsats. I förhållande till den särartsstrategi som dominerar idrottsrörelsens jämställdhetstänkande, kan en idrott som karakteriseras av individualism och prestationsinriktning därmed inte betraktas som jämställd om det gäller kvinnlig idrott. Den idrott som i citatet ovan beskrivs som inriktad på tävling, individualism och egen framgång, synes vara synonym med föreställningar om manlig idrott. Det är emellertid just den idrott som under 1960- och 70-talen lockade många flickor till idrottsrörelsen. Kom ihåg citatet från 1976: flickorna ”uppskattar tävlingsmomenten”. I talet om flickors/kvinnors idrott finns här en outtalad bild av män och manlig idrott. Följande citat speglar samma tema, satt i relation till den logik som tävlingsidrotten grundar sig i:
För tjejerna räcker det inte bara med att tävla och bli bäst. Vi är människor först, sen idrottsutövare. Våra kvinnliga spelare vill prestera, och dom är bra, men dom fokuserar på helt andra saker än killarna. För dem handlar det också om att hitta sin egen personlighet, ett djupare motiv för sitt idrottande. Framgångarna får man på köpet så att säga.
För flickorna gäller speciella förutsättningar för idrottsdeltagandet, det ”räcker inte bara med att tävla och bli bäst”. Dessa speciella förutsättningar blir desto lättare att urskilja om vi samtidigt funderar över hur det skulle låta om man talade om pojkars idrott. Låt mig konstruera en alternativ text som på ett tydligt sätt plockar fram det ovan använda citatets outtalade ”baksida”:
För killarna är att tävla och bli bäst det primära. Vi är idrottsutövare först, sen människor. Våra manliga spelare presterar, och dom blir bra, och dom fokuserar helt och hållet på denna uppgift. För dem handlar det inte så mycket om att hitta sin egen personlighet, de har redan en som idrottsutövare.
Medan kvinnligt deltagande i idrott förefaller innefatta speciella förbehåll eller villkor – inte ”bara” tävla och bli bäst, inte ”bara” prestera samt inte ”bara” idrotta för idrottens skull utan hitta ett ”djupare motiv”, framstår manligt deltagande som okomplicerat. Detta är den ena, för kvinnor, problematiska sidan. Den andra sidan gestaltar idrottsmän först och främst som just idrottsmän och först i andra hand som människor. Sociala relationer och en seriös inställning till sitt idrottande framställs i relation till flickor och kvinnor som något problematiskt, i relation till pojkar och män som något oproblematiskt. Idrotten bidrar på detta vis till att skapa normerande bilder av hur flickor/kvinnor och pojkar/män är eller förväntas vara i idrottsliga sammanhang. Man kan säga att idrottandet medverkar till skapandet av identiteter som kan vara problematiska eller oproblematiska för idrottsdeltagarna. I det följande avsnittet ska jag, med hjälp av den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault och den amerikanska litteraturvetaren och filosofen Judith Butler, undersöka dessa identiteters könade karaktär i några läromedel från idrottsrörelsen och därefter i några intervjuer med unga idrottare.
Vad är en könsidentitet?
Det är nu ganska länge sedan som forskare om kön uppmärksammade att ett visst sätt att vara, bete sig, tänka med mera inte automatiskt följer att man är av ett visst kön sett till anatomin. Man började tala om könsroller, det vill säga att det finns ett visst sätt att vara som i ett visst samhälle tillskrivs kvinnor och män och att vissa sysslor ses som vikta för människor av ett visst kön. Med begreppet könsroll som utgångspunkt kritiserades stereotyper om kvinnor och män, men det uppfattades ändå som givet att det ”under” eller ”bakom” könsrollerna fanns ett verkligt kön. Det är i detta sammanhang man har börjat tala om könsidentiteter. Inom idrottsrörelsen har detta tagit sig i uttryck på följande sätt:
När vi diskuterar vilken betydelse ett barns kön har, är det vanligt att vi förväxlar könsidentitet och könsroll. En trygg könsidentitet innebär att jag vet att jag är flicka respektive pojke. Att lära sig könsroller innebär att jag vet vilka förväntningar omgivningen har på flickor respektive pojkar. Ibland uttrycks det oro för att gränserna mellan könen ska suddas ut. Troligtvis blandar man då ihop begreppen könsidentitet och könsroll. Könsidentiteten är konstant medan könsrollen är föränderlig.
Här framställs könsroll som det som ”andra” ser som kön, men som kanske inte stämmer överens med den egna uppfattningen om sin könsmässiga (och sexuella?) identitet, och att denna könsidentitet är knuten till det anatomiska könet. Det brukar också sägas att det är viktigt att man utvecklar en ”trygg” könsidentitet. Jag ska återkomma till denna ”trygghet”.
Michel Foucault pekar emellertid i sina studier om sexualitetens historia på att benägenheten att tänka i termer av könsidentiteter och att se kön som grundat i människans biologi är en ganska ny företeelse, som utvecklades under 1800-talet. Detta har, menar Foucault, inneburit många saker både för vårt sätt att förstå oss själva och för vårt sätt att betrakta omvärlden. Det var framför allt under 1800-talet som benägenheten att förklara människors beteenden, såväl vad gäller kön som mänskligt beteende i vidare bemärkelse, som ett uttryck för biologin (gener, hormoner, instinkter och så vidare). I själva verket bör denna benägenhet att tänka i termer av könsidentiteter, och benägenheten att tillskriva människor med en viss typ av kropp en specifik könsidentitet (och en viss sexuell identitet), ses som en teknologi som syftar till att upprätthålla en social maktordning. Vad jag vill peka på är hur idrotten kan betraktas som just en sådan teknologi som reglerar människors sätt att förstå sig själva och andra människors beteenden som uttryck för könsidentiteter. Dessa könsidentiteter, som till exempel att kvinnor är mera relations- eller omsorgsorienterade, medan män är tävlings- och prestationsorienterade, tolkas som något naturligt, något grundat i kvinnors och mäns gener eller liknande. Man kan tala om en könsidentitetsteknologi.
Judith Butler har vidareutvecklat dessa tankegångar om hur kön skapas och på vilken grund denna skapelseprocess vilar. Butler menar att kön, eller genus, som är det begrepp som används för att markera en förändring av synsättet, inte bör betraktas som ett substantiv, utan som ett verb. Ständigt upprepade handlingar, som har sin härkomst i ett socialt och historiskt sammanhang, knyts till ett visst sätt att tala och tänka. Vi kan ta idrotten och talet om män och kvinnor som exempel. Idrotten, i synnerhet tävlingsidrotten, kom till för att uttryckligen göra karlar av pojkar. Kvinnor fick inte delta eftersom man trodde att det var skadligt för dem, alltså att de skulle förmanligas och att livmodern skulle ta skada. Att det uteslutande var män som idrottade medförde att idrotten började uppfattas som en genuint manlig verksamhet. Efter hand har vi så att säga ”glömt bort” denna historia och nu talas det ofta istället om att kvinnor egentligen inte ”vill” tävla i idrott. Denna kvinnors förmenta ovilja att tävla tolkas utifrån nutidens dominerande sätt att tala och tänka om kvinnor och män gärna som ett uttryck för en naturlig kvinnlighet.
Detta att det finns en sorts social överenskommelse om vad som ska betraktas som flickigt/kvinnligt respektive pojkaktigt/manligt kan problematiseras med hjälp av utsagor från enskilda individer som sysslar med tävlingsidrott. I följande avsnitt ska jag gestalta två tonårsungdomars sätt att se på sig själva och sitt idrottande i relation till hur de uppfattar andra ungdomars idrottande och sätt att vara.
Kerstin och Markus
Ungdomarna, som båda är 17 år, deltog i en intervjustudie som jag genomförde med tjugo tonåringar för några år sedan. De var mellan 16 och 19 år och ägnade en stor del av sin fritid åt friidrottsträning. Först ska jag gestalta Kerstins och Markus sätt att tala om sig själva och sitt idrottande, för att sedan jämföra detta med deras syn på andra ungdomars idrottande. Nedan frågar jag Kerstin: Kan du berätta om dig själv?
Kerstin: Jag är väl ganska ambitiös, eller jag vet vad jag vill och så där. Och har jag bestämt mig för nånting så gör jag det. Och jag har väldigt svårt för att ta det lugnt. Jag måste alltid göra nånting … och då blir jag ofta lite stressad och får ont i huvudet och så där, men det … är ändå när jag har som mest att göra som jag trivs mest.
Håkan: Du sa, du vet vad du vill. Vill du berätta vad du vill?
Kerstin: Jaa, eller … jag vet väl att … jag vill göra nånting speciellt, eller jag vill komma långt …
Håkan: Inom friidrotten då?
Kerstin: Ja, inom friidrotten och allting … Jag vill inte vara vanlig. […]
Håkan: Och sen har du ju fortsatt med friidrotten. Du var ju inne lite på att det gick bra i friidrott. Är det huvudanledningen eller … hur kom det sig att du fortsatte med friidrott?
Kerstin: Ja, men det var ju att det gick bättre och bättre hela tiden. Det var … roligt. Och sen får man så mycket vänner och allting inom friidrotten […]
Håkan: Finns det nåt som skulle kunna få dig att sluta?
Kerstin: Mmja, det är väl … om det skulle börja gå dåligt … och jag inte blir bättre. […]
Håkan: Vad är det bästa med friidrotten?
Kerstin: Jaa, det är väl … framgången … Nej, men jag kan inte säga vad som är bäst … att, ja, att man känner att man är bra på nånting […] att man känner att man kan va bäst … så är det annat också, det sociala, alla vänner och åka på träningsläger och resor och tävlingar och så […]
Håkan: Finns det nånting om dig och friidrottande som jag inte har frågat om?
Kerstin: Mina meriter (fniss).
Om jag här ska lyfta fram det som jag uppfattar som det centrala i det som Kerstin säger om sig själv, så vill jag peka på att hon anger de två motiv som ofta förknippas med idrottsdeltagande: prestation och kompisar. Prestation, uttryckt som ”ambitiös”, ”jag har bestämt mig”, ”vill komma långt”, ”framgång” och ”att man kan vara bäst”, är ett tema som hon återkommer ofta till; kompisar, uttryckt som ”det sociala” och ”vänner”, är något som nämns mer i förbigående. Det bästa med friidrotten är att man är bra, eller kan vara bäst på något, och blir man inte bättre så slutar man. Men det finns också ett drag av osäkerhet, hon känner sig stressad säger hon. Jag vill alltså inte bara rikta uppmärksamheten mot vad hon säger, utan också mot hur hon säger det. Låt oss jämföra med en jämnårig pojke.
Håkan: Vad tycker du är det bästa med friidrotten?
Markus: Kamratskapet. Att man har mer eller mindre bästa kompisar i Malmö och, liksom, överallt. Det är folk man träffar på tävlingar och allt möjligt. […]
Håkan:Tävlingar … vad tycker du om det?
Markus:Det är väldigt olika […] Gurkspelen och Öresundsspelen och dom här stora som man åker till på somrarna, det är det bästa som finns inom friidrotten, det är verkligen kul. Men sen om det är klubbmatch på Kristineberg, det kan va direkt tråkigt. Då tränar man hellre än och köra den tävlingen. Nej, men själva tävlingstillfället … jag har inte problem med nån risk att få stora skälvan. Jag tycker det är kul. […]
Håkan: Skulle nånting kunna få dig att lägga av nu?
Markus: Nej.
Håkan: Okej, finns det ingenting?
Markus: Nej, jag tror inte det … Nej, för det är så, om det går dåligt nånstans, typ om man har problem i skolan, eller med vänner eller nånting vad som helst, hemma eller nånting, men alltid så, jag blir lugn av att träna: liksom jag, dom timmarna jag är där så kopplar jag bort allting. Så jag känner mig trygg på träningen.
Markus betonar först och främst kamratskapet, tävlingsaspekten för jag in i sammanhanget. Markus betonar också att idrottandet ska vara roligt och att han känner sig lugn och trygg i sitt idrottande.
Kerstin och Markus får här utgöra representanter inte bara för sig själva, utan för många av de tonåringar som jag intervjuade – inte alla, men flera av dem. Många flickor betonade sin seriösa inställning till tävlingsidrotten, medan många pojkar pekade på idrottens sociala roll i deras liv. Hur resonerar de då om andra flickor och pojkar inom idrotten? Hur vill de gestalta dessa?
Håkan: Varför tror du att ungdomar håller på med idrott … i allmänhet?
Kerstin: Jag tror, med lagsporter så är det nog mycket att folk vill va tillsammans och göra saker tillsammans och så där. Att det är för att få kompisar och göra nånting meningsfullt tillsammans. Men jag tror mer … som friidrott, som är så individualistisk – friidrott är mer idrott – så i början är det nog för att man vill vara med kompisar och så där och göra nånting tillsammans och så där, men sen blir det nog mer och mer att man tränar för att bli bra och det är dom bra som fortsätter … oftast.
Här använde jag uttrycket ”ungdomar” i frågan till Kerstin. Ungdomar är ett könsneutralt begrepp, det kan hänvisa till såväl flickor som pojkar. Vad händer om jag för in orden ”flickor och pojkar” i frågan?
Håkan: Tror du det gäller för både flickor och pojkar?
Kerstin: Jag vet inte … Killar kanske är mer för att dom vill bli bra och så där … ja, jag tränar ju för att jag vill bli bra. Det har jag väl gjort hela tiden. Sen är ju det sociala nåt man får också – och det är ju jättebra, men jag tränar ju inte för att mina kompisar tränar, utan det är för att jag vill, vill …
Istället för att rätt och slätt svara ”ja”, verkar Kerstin se sig manad att skilja på flickor och pojkar i sin gestaltning av idrottandet. I det att hon gör denna åtskillnad klar, är hon också snabb att påpeka att det hon säger om flickorna inte alls gäller för henne själv, även om det i citatet ovan endast indirekt går att förstå hur hon ser på flickor av vad hon uttryckligen säger om pojkar. Jag frågar henne om benägenheten att sluta med idrott på samma sätt, först en könsneutral fråga och sedan för jag in könsaspekten i samtalet.
Håkan: Varför tror du man slutar?
Kerstin: Jag tror man slutar för att … för att det inte går så bra … tror jag. Eller man kanske bara tröttnar helt enkelt. Hittar nåt nytt som man tycker är roligare.
Håkan: Finns det skillnader där också mellan pojkar och flickor, eller är det samma anledningar?
Kerstin: Jag vet inte … Tjejer kanske ger upp lättare, när dom märker att dom inte kan. Dom vill pröva nåt nytt.
Åter ser sig Kerstin manad att skilja på flickor och pojkar. Pojkarna framställs som de mer karaktärsfasta, medan flickor gestaltas som ryggradslösa, de ”ger upp lättare när dom märker att dom inte kan”.
Hur uttrycker sig Markus om dessa frågor?
Håkan: Varför tror du att ungdomar i din ålder håller på med idrott, generellt sett?
Markus: Kul.
Håkan: Så det är det största motivet?
Markus: Ja.
Markus betonar åter att idrott ska vara roligt helt enkelt, något som också stämmer in på hans tidigare beskrivning av sig själv. När han sätter sig själv i relation till andra pojkar och flickor i citatet nedan, blir emellertid hans sätt att gestalta sig själv ett annat.
Håkan: Tror du det kan variera mellan tjejer och killar?
Markus: Ja, jag tror killar mer … Eller från början så är det för att det är kul […] men sen när man kommer upp … ja, när man börjar utelivet om man säger så, då förstår nog killar bättre än tjejer att man måste börja ta det seriöst, därför tjejer tar det mer på lek längre än killar.
Håkan: Vad menar du med seriöst då?
Markus: Ja, man ser mer som blodigt allvar … Jag menar, jag har spelat hockey sen jag var liten. Det är verkligt allvar när man är ute och lirar … och då, om man är fjorton år och man kör … En kille tänker även som, om man säger, att: ”jag ska bli bäst”, mer så. Det tror jag är den stora skillnaden.
Även Markus ser sig alltså manad att peka på skillnader mellan flickor och pojkar. Här är deras sätt att tala om flickor och pojkar också detsamma: pojkar tävlar och är seriösa, medan flickor inte förstår vad seriös idrott innebär, och dessutom ger de upp lätt. I förhållande till denna beskrivning ser Markus också sig själv som en seriös idrottare. Jag frågar honom vad dessa skillnader mellan pojkar och flickor kan bero på.
Markus: Killar är mer ego.
Håkan: Det är så, så att säga?
Markus: Ja, jag tror det är så … Eller vi är … av naturen så är väl vi lite mer att vi måste bevisa vem som är störst och bäst. Det är bara så … Därför en tjej kan sluta i ett fotbollslag om hennes bästa kompis slutar, lite så där. Det tror jag inte är så vanligt bland killar.
Håkan: Okej, oavsett hur bra man är då?
Markus: Ja.
”Av naturen” är pojkar mer benägna att ”bevisa vem som är störst och bäst”. Det är Markus’ beskrivning, men den passar inte in på hans spontana beskrivning av sig själv. Han betonar för egen del att kompisar är viktiga och att det ska vara roligt att idrotta, men när seriositet förs på tal, placerar han sig själv på ett oproblematiskt sätt på den seriösa/manliga sidan. För Kerstin var förhållandet det motsatta. Hon fann sig själv placerad på den oseriösa/kvinnliga sidan och såg sig därmed manad att särskilt betona sin egen seriositet.
Håkan: Varför tror du man slutar med idrott?
Markus: Man … har för höga krav på sig själv … Vill man inte fortsätta på nån låg nivå … ”Nej, jag blev inte bäst så …” (mummel).
Håkan: Hur tror du det är där mellan tjejer och killar? Skiljer det sig, eller är det detsamma?
Markus: Jag tror en kille, han försöker lite mer än en tjej, tror jag. Lite mer envis, tills han absolut ser att ”det går inte”.
Åter är Kerstins och Markus’ beskrivning av ”de andra” inom idrotten gemensam, inte minst när det gäller flickor och pojkar. Pojkarna gestaltas som seriösa och karaktärsfasta, medan flickor beskrivs som ryggradslösa.
Dessa citat ger en god bild, menar jag, av hur identiteter skapas inom idrotten. När Kerstin och Markus ska försöka gestalta idrottandet och deras och andras motiv för idrott, hämtar de underlag för sin framställning från ett mer allmänt ”tal om” idrott och flickor och pojkar, det tal om flickor och pojkar inom idrotten som jag redogjorde för tidigare i kapitlet. Framför allt framträder de dominerande sätten att uttrycka sig om flickor och pojkar i Kerstins och Markus’ sätt att tala om ”de andra”. Det gäller då inte personer i konkret bemärkelse. När de talar om sig själva, utgör beskrivningarna av de andra ändå någon form av referenspunkter för hur de kan gestalta sig själva som någon ovanlig, icke-stereotyp. För Kerstins del handlar det mera påtagligt om att betona vikten av hur seriös hon är med sitt idrottande, eftersom den gängse uppfattningen är att flickor inte är seriösa i sitt idrottsdeltagande.
Denna benägenhet att problematisera sitt eget deltagande i förhållande till ”de andra” tolkas gärna inom idrotten som att flickor är just så speciella att ha att göra med som det sägs att de är. Istället tolkar jag Kerstins utsagor som ett aktivt försök att förhålla sig till uttryck som: ”För tjejerna räcker det inte bara med att tävla och bli bäst. Vi är människor först, sen idrottsutövare. Våra kvinnliga spelare vill prestera, och dom är bra, men dom fokuserar på helt andra saker än killarna.” RF:s hållning i frågor som rör flickors/kvinnors idrottande har förstås intentionen att underlätta för kvinnligt idrottsdeltagande, men den kanske något oväntade konsekvensen blir att samma synsätt gör det problematiskt för de flickor/kvinnor som ser sig som väldigt seriösa och prestationsinriktade tävlingsidrottare. Priset blir att många flickor, för att bli uppfattade som riktigt seriösa, tar avstånd från idrottens sociala dimensioner: ”ja, jag tränar ju inte för att mina kompisar tränar”, som Kerstin säger. Det medför också att prestationen, paradoxalt nog, gestaltas som ännu viktigare för flickorna/kvinnorna än pojkarna/männen eftersom vi verkar ha svårt att tro att flickor vill tävla för skojs skull, för att tävling också är trevlig gemenskap. Utrymmet för mediokra kvinnliga idrottare är väsentligt mindre än för mediokra män – och någon kvinnlig motsvarighet till backhoppningens Eddie the eagle har vi ännu inte sett.
För Markus del finns det inga sådana incitament till att problematisera sitt deltagande, för honom ”handlar det inte så mycket om att hitta sin egen personlighet, [han] har redan en som idrottsutövare”. Han kan betona att idrotten ska vara rolig och att den framför allt har en social betydelse eftersom ingen ändå ifrågasätter hans seriositet som idrottsutövare. Det är nästan som om idrottsdeltagandet inte är föremål för något val när det gäller pojkar i tonåren, det är något som man mer eller mindre förväntas fortsätta med. För flickor ter det sig omvänt. Det förväntas att flickorna vänder ryggen åt den tävlingsinriktade idrotten någonstans i 15-årsåldern, då många flickor slutar med föreningsidrott. Detta medför den intressanta slutsatsen att det kanske snarare är de hårdsatsande flickorna som vi bör se som de mest seriösa idrottarna, eftersom insatsen för dem är väsentligt högre än för deras jämnåriga pojkkamrater.
Var finns sprickorna i bygget?
Idrotten kan betraktas som del i en teknologi för skapandet av könsidentiteter. Dessa utgör positioner i det sociala rummet som är möjliga att bearbeta av de individer som träder in där, till exempel i idrottens sociala rum. Ibland verkar identiteterna vara snävare definierade, det blir då svårare att flytta gränserna för vad som är möjligt och inte möjligt att göra och säga. Talar vi om idrotten, så märks det tydligt att olika idrotter är olika ”könsmärkta”, det vill säga olika idrotter uppfattas i olika omfattning som maskulina eller feminina. Detta har också undersökts när det gäller svenska förhållanden av psykologen Nathalie Koivula i avhandlingen Sport and Gender. Idrotter som uppfattas som särdeles feminina är, inte oväntat, idrotter som också betecknas som ”estetiska”, idrotter där själva utförandet, kroppen och bedömning av rörelser står i fokus: konståkning, gymnastik (särskilt rytmisk gymnastik) och konstsim. Idrotter som uppfattas som särdeles maskulina är de idrotter som innebär mycket kroppskontakt (boxning, brottning med flera) eller lagidrotter (fotboll, bandy, ishockey). En del idrotter uppfattas däremot som mer neutrala. Dessa är oftast individuella idrotter, där kroppskontakt inte förekommer, till exempel friidrott, tennis, golf, utförsåkning och skidor/skidskytte.
Inte oväntat är det också i de senare (androgyna?) idrotterna som vi i Sverige finner de flesta av våra kvinnliga idrottsstjärnor: Kajsa Bergqvist och Carolina Klüft (friidrott), Annika Sörenstam och Karin Koch (golf), Pernilla Wiberg och Anja Pärson (utförsåkning), Therese Alshammar, Emma Sjöberg och Anna-Karin Kammerling (simning) samt Magdalena Forsberg (skidskytte). Det är också i dessa idrotter som utrymmet att utmana synen på kvinnlig och manlig idrott och relationerna mellan kvinnor och män i idrott verkar vara störst. När det nu är i dessa idrotter som kvinnor ges möjlighet att uttryckligen betona prestationer och seriositet, blir det logiskt att de förr eller senare kommer att vilja tävla mot män. Tävlingsidrotten vilar i grund och botten på en logik som syftar till att utse den bäste – vare sig denna är man eller kvinna.
De framgångar som svenska kvinnliga idrottare just nu skördar på de internationella tävlingsarenorna ses gärna som ett uttryck för ett framgångsrikt jämställdhetsarbete inom idrotten. Detta är intressant och kan tyckas paradoxalt. Tävlingsidrottens tävlings-, prestations- och rangordningsprinciper har konstruerats som ”okvinnliga”. Det som har gjort att kvinnor idrottat ”på mäns villkor”, blir just den princip som skapar förutsättningar för att utmana de dominerande uppfattningarna om flickor/kvinnor och pojkar/män inom idrotten. Vad händer då när idrottande kvinnor och män träder utanför de gängse uppfattningarna om hur kvinnor och män bör se ut och bete sig inom idrotten – när de blir queer?
Såväl Michel Foucault som Judith Butler, som är två av queerteorins förgrundsgestalter, pekar i sina studier på hur synen på män och manlighet respektive kvinnor och kvinnlighet är knuten till synen på sexualitet. Att människor har sex är förstås en gammal bekantskap, men att vi som människor är beskaffade med en sexualitet, eller en ”sexuell läggning”, är ett ganska nytt sätt att tänka. Foucault pekar på hur termen ”sexualitet” tas i bruk under 1800-talet, hur sexualitet kopplas samman med identitet och hur detta medför att en viss ”sexuell läggning” också knyts till en hel uppsättning egenskaper och kännetecken som lokaliseras till den enskilda människan. Judith Butler kallar denna ordning för ”heterosexuell matris”, vilket innebär att talet om en sexualitet, eller olika typer av sexualiteter, snarare bör betraktas som något historiskt och socialt skapat och något som har med utövandet av makt att göra. Denna ordning är en del i identitetsteknologin; en ordning där det manliga är överordnat det kvinnliga och där det heterosexuella (straighta) är överordnat andra typer av sexualitet. En ordning som också kan relateras till social och etnisk bakgrund.
När vi talar om sådant som manliga och kvinnliga egenskaper, sker det mot en bakgrund av vad som förknippas med heterosexualitet. En uppmaning om att ”bejaka sin kvinnlighet/manlighet” handlar så till vida om att bejaka heterosexualitet. Inom idrotten framträder den heterosexuella matrisen speciellt tydligt. För det första ser vi det som helt naturligt att manliga och kvinnliga idrottare inte tävlar mot varandra. Det uppfattas också som givet att en manlig och en kvinnlig idrottskropp ser olika ut. Även vissa beteenden knyts till manliga respektive kvinnliga idrottare. När män och kvinnor inom tävlingsidrotten inte ser ut som vi förväntar oss att de ska se ut, eller inte beter sig som vi förväntar oss att de ska bete sig, ifrågasätts ibland vederbörandes sexuella identitet. Följande kommentar fick cyklisten Laura Robinson i samband med en tävling.
”Alla killarna tror att du måste vara lesbisk, för så oattraktiv är du inte att du skulle ha varit ogift vid det här laget annars.”
I och med att kön så nära förknippas med sexualitet, ligger det också nära till hands att det är sexualiteten som ifrågasätts. Frågan ”är det där egentligen en kvinna/man?” kan så till vida förstås som ”är det där egentligen en straight kvinna/man?” Andra sexualiteter än heterosexualitet stigmatiseras och görs till något icke-normalt. Etnologen Jesper Fundberg har i sin avhandling Kom igen gubbar! belyst hur identitetsskapandet i ungdomsfotboll kretsar kring ”bögen”, ”kärringen” och ”svartskallen” som det normalas (det straighta svenskas) motsatthet. I en artikel med namnet ”Changing the game: Homophobia, sexism and lesbians in sport” beskriver Pat Griffin olika typer av strategier för att förneka homosexualitet inom idrotten. Bland dessa vill jag framför allt peka på en, nämligen benägenheten att vilja framhäva en ”heterosexig” image. Griffin menar att denna strategi syftar till att fungera som ”alibi” för en idrottande kvinna som till beteende och utseende uppfattas som maskulin (och därmed kanske också lesbisk). Jag menar att strategin sannolikt förekommer bland idrottande kvinnor oavsett sexuell identitet, för att inte ”riskera” att tas för homosexuell.
När Annika Sörenstam utmanar manliga golfspelare handlar det alltså inte bara om en allmän utmaning av den manliga normen inom idrotten (att manlig idrott är överordnad kvinnlig), det handlar om en utmaning av vad som inom idrotten – och i samhället i stort, är att uppfatta som jämställt. Det handlar vidare om en utmaning av vad som uppfattas som kvinnligt (gemenskap och relationer) och manligt (tävling och prestation), och därmed som ”normalt” heterosexuellt beteende och utseende. Det ”pris” Sörenstam får betala för att inte verka (alltför?) queer, är till exempel att posera iförd baddräkt i det internationellt kända sportmagasinet Sports Illustrated. Det är för övrigt inte ovanligt att kända idrottskvinnor marknadsför sig själva eller någon annan produkt i ett ”sexigt” sammanhang. Ett senare exempel är svenska fotbollslandslagets Josefine Öqvist som medverkade som ”babe” i ett nummer av Slitz.
Sportkrönikören Lasse Anrell kommenterade Sörenstams medverkan i baddräktsreklamen, ett exempel på ett ”heterosexigt” alibi kan tyckas, på följande vis i sin krönika i Aftonbladet:
Det var kanske inte direkt bilderna på henne som baddräktsmodell i Sports Illustrated som gjorde henne till en verklig superstar och antagligen inte bilderna ur The Observers månadstidning där hon poserade i något slags underkläder.
I den massmediala debatten fastnar diskussionen om dessa händelser lätt vid frågor om huruvida det är rätt eller fel att ”visa upp sin kropp” och om detta är förenligt med att vara en idrottslig förebild. Sällan ger krönikörerna uttryck för analyser av hur vi kan förstå dessa händelser ur ett kulturellt och maktrelaterat perspektiv. Queerperspektivet syftar till att peka på den könsordning som dominerar i ett socialt sammanhang, som till exempel idrotten, men också till att peka på de sprickor som alltid uppträder och är möjliga att använda i förändringssyfte. Lite tillspetsat kan man säga att perspektivet syftar till att peka på det ”naturligas onaturlighet”, det vill säga att det som vi ofta tar för givet/naturligt istället är kulturellt och socialt konstruerat och som sådant något som har med makt och dominansförhållanden att göra. Utifrån ett queerperspektiv kan man säga att det inte är normalt eller naturligt att vilja visa upp sin kropp i kommersiella tidskrifter om man är en framgångsrik kvinnlig tävlingsidrottare. Det kan istället ses som ett uttryck för en social ordning där det krävs heterosexuella alibin för i övrigt ”okvinnliga” beteenden. I förlängningen handlar queerperspektivet också om att göra det onormala normalt i vardaglig bemärkelse. Till exempel att det ska räcka för en kvinna att vara mycket duktig i idrott utan att behöva betala priset i form av en ”heterosexig” image, att det räcker för en man att vara totalt ointresserad av idrott, eller intresserad av estetiska idrotter som konståkning och dans, utan att behöva uppfattas som ”fjollig”. Kort och gott handlar queer i detta sammanhang om att föreställningar om sexualitet lösgörs från människors intressen för idrott, vare sig motiven är gemenskap eller tävling och prestation – eller båda på en och samma gång. Detta innebär en strävan mot ett sammanhang där kvinnor och män kan tävla mot varandra utan att det uppfattas som en könskamp och utan att deltagarna får sina bevekelsegrunder ifrågasatta och utan att de tillskrivs en speciell köns- eller sexuell identitet.
Litteratur
Butler, Judith, Gender Trouble. Feminism and the subversion of identity. London & New York: Routledge 1990
Butler, Judith, Bodies that Matter. On the discursive limits of ‘sex’. New York: Routledge 1993
Foucault, Michel, Sexualitetens historia. Viljan att veta. Södertälje: Gidlunds 1980
Foucault, Michel, Sexualitetens historia. Omsorgen om sig. Södertälje: Gidlunds 1988a
Foucault, Michel, Sexualitetens historia. Njutningarnas bruk. Södertälje: Gidlunds 1988b
Fundberg, Jesper, Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter. Stockholm: Carlssons 2003
Griffin, Pat, Changing the game: Homophobia, sexism and lesbians in sport. I Quest 1992, vol 44, nr 2, s 251-265
Hultman, Kristina, Ledarskap på kvinnors vis. Ett ledarskap i tiden. Sveriges Riksidrottsförbund och Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande 1993
Larsson, Håkan, Iscensättningen av kön i idrott. En nutidshistoria om idrottsmannen och idrottskvinnan. Stockholm: HLS Förlag 2001
Mogren, Ingrid & Trossell, Lotta, Typiskt flickor? Om flickors psykiska och sociala utveckling. Farsta: SISU 1997
Olofsson, Eva, Har kvinnorna en sportslig chans? Den svenska idrottsrörelsen och kvinnorna under 1900-talet. Pedagogiska institutionen, Umeå universitet 1989
Sveriges Riksidrottsförbund, Kvinnan – vår ledarreserv 1976
Sveriges Riksidrottsförbund, Idrott tillsammans – på samma villkor 1977
Sveriges Riksidrottsförbund, Idrottens jämställdhetsplan inför 90-talet antagen vid riksidrottsmötet 1989
Sveriges Riksidrottsförbund, Flickors idrottsvärld odaterad pamflett
Dagstidningar
Aftonbladet 2003-05-20
Aftonbladet 2003-12-31
Svenska Dagbladet 1996-04-19
Hemsida
www.rf.se
