[050908] De hemlösa får bära bördan av den övriga befolkningens oförmåga. De släpar runt på andras rädslor för att inte lyckas här i livet. Det är en tung börda att se hur människor dom möter tänker: ”Jag vill inte bli som en sån där.”
Det är sorgligt att se hur de ”dugliga” svänger sig mellan förakt, tycka synd om, till att uppröras. Folk frågar sig varför de inte kan ta hand om sig själva. ”Vad är det dom inte klarar? Varför är det ingen annan som hjälper dom?”
När människor blir rädda börjar de tänka på att värna sitt eget. Hos de flesta människor sker det nästan direkt en omärklig koppling till tanken på att det behövs pengar. Den tanken verkar nästan alltid smyga sig in. Det gör det hela lite mer hanterligt. Olika organisationer växer fram. Dit söker sig de villrådiga. Sen börjas det sökas, skramlas, annonseras och definieras ifrån pengaperspektivet. Det sorgliga är att inget sker trots att bössorna skramlar.
Det byggs olika inrättningar för utstötta människor men varför händer inget?
Det verkar som samtliga av de myndigheter och organisationer vi inbillar oss ska handla i den här frågan står helt maktlösa. De verkar dessutom genomgående ha tappat alla tydliga perspektiv på frågan. Perspektiv som har att göra med något helt annat att göra än att söka pengar. Ingen reagerar.
Allting snurrar på som om det vore helt okej. Samtidigt som det bara i Stockholm läggs över en halv miljard skattekronor om året på hemlöshet så dör människor hela tiden av de sviter som just hemlöshet för med sig. Väldigt få kommer ur sin hemlöshet. Det hela ser mer ut som en affärsverksamhet med hemlösa som handelsvara. Varför står vi så totalt handfallna inför denna djupa kränkning av ett så grundläggande mänskligt värde? Vi står och glor som om vi väntade på tåget. Hur kan vi acceptera något så inhumant i ett land där vi ständigt återkommer till hur viktigt det är att vi värnar om de mänskliga rättigheterna?
Vi ser samma oförmåga inom flera andra områden i den svenska välfärden. Vi ser hur oförmågan övergår i arrogans och i ovilja när det gäller pensionärer och flyktingbarn.
Det verkar vara en gemensam nämnare för de människor som inte har kraft eller möjlighet att formulera sina behov. De överges bara. För dessa blir ord som ”Demokrati” ”Allas lika rätt” inget annat än tomma floskler som karriärister och klätterpellar svänger sig med när de kan ha nytta av det. Att folk gör en massa saker där det går att söka pengar under bidragskategorin: ”hemlöshet”. Det är en annan sak. Där verkar det hända jättemycket. Dessa människor bygger upp system och strukturer som har mer att göra med deras egna behov än med de hemlösas. De hemlösa har ett primärt behov. Det är en bostad. Det är ett hem där de kan bygga upp en egen trygghet. Inte något tillfälligt villkorat hopplöshetsprojekt i stil med härbärgen, tröstlösa stegboenden eller stiftelsen hotellhems kategoriboende. Ett hem måste absolut stå överst på listan av de åtgärder som olika bidragssökande organisationer utgår ifrån. Oavsett vad en människa har för problem kan man inte exempelvis vårda bort någon från ett missbruk och sen slänga ut ”patienten” på gatan igen. Man kan inte heller sopa bort ett oroligt eller ostädat beteende, man kan inte förpassa ett skrämmande karaktärsdrag till stadens offentliga toaletter eller till tunnlar. Hur kan vi inbilla oss detta? Inte kan man väl stuva ihop människor på härbärgen där de får dela rum med fyra till nio andra oroliga, sjuka och påverkade människor och samtidigt inbilla sig att man har gjort något åt problemet?
Det är det som sker i dag. Det här gäller människor som du och jag som i dagens samhälle pressas intill outhärdlighet. Som vandrar natt efter natt. Åker runt på bussar nätter igenom utan några som helst utsikter om att få uppleva det som orden ”demokrati” och ”allas lika rätt” innebär.
Detta är verkligheten för 5-6 000 individer i Stockholm år 2005.
Artikeln är tidigare publicerad på
www.stockholmshemlosa.se
