[050902] Ju mer man sätter sig in i hur olika organisationer och myndigheter agerar i hemlöshetsfrågan desto tydligare blir bilden.
Det handlar endast om att nära den egna organisationen. De utsatta hamnar i ett sorts påtvingat kundförhållande till en växande marknad.
Ni som lever under någorlunda drägliga förhållanden kan kanske känna igen er i hur elbolag, försäkringsbolag – statliga som privata sätter lagom press på er till och från.
Hur banker och telebolag hetsar er ibland. För en hemlös råder samma förhållande till ”hjälparen”. Socialtjänsten håller den utsatte i ett grymt grepp och ser med anklagande ögon på den som behöver stöd.
Det är mycket svårt att komma ur detta förhållande så länge du inte har något att bygga din förhoppning på.
Vi kanske tillsammans skulle kunna komma till den slutsatsen att den här stressen binder upp oss. Om än till olika grad.
Att vi som ni hamnar i ett sorts skuldförhållande till dessa till synes så självklara aktörer.
Hjälporganisationer och myndigheter värnar om sina egna bidrag eftersom dessa håller dem vid liv. De har sina fastigheter och sin status. De som jobbar där har en livsuppgift. Det där kanske man anser sig kunna leva med så länge man har en tillräcklig inkomst, en egen säng, en spis där man kan laga lite mat.
”Andra som också har tillräckligt klara ju av det”.
Har man dessutom en TV som hjälper till att upprätthålla bilden av att allting är som det ska så kan man kanske uthärda en stund till.
För en hemlös är det inte lika lätt. En hemlös har svårt att följa med när media rapporterar om ohyggligheter som stressar dig lite lagom.
Priserna stiger, börsen går upp och ner och vi vaggas hela tiden in i en känsla av att vi är en del av en ständigt pågående utveckling.
Enligt Ulla Beijer på forskning och utvecklings- enheten vid Stockholms stad (FoU) så har inte antalet hemlösa förändrats på 12 år i Stockholm, siffran ligger konstant på omkring 3000 personer. Enligt Jan Flyghed som är professor i kriminologi så har inte heller brottsligheten ökat tillnärmelsevis på det sätt som medier och politikerna ständigt ger uttryck för. Vi tycks leva i en bubbla som omgärdas av olika hotbilder. Vi värnar om om vår egen trygghet och blundar för de egentliga orättvisorna.
Vi behöver sjukpensionärer, invandrare, hemlösa och arbetslösa som skrämmer oss lite lagom så att vi kan känna oss tillräckligt motiverade att värna om vår egen nästan ”trygga” position.
Vi matar oss med tragedier och med stigande siffror av olika slag.
Men ser vi egentligen det pris som vi alla får betala för detta? Ser vi det samhälle som följer med detta?
Artikeln är tidigare publicerad på
http://www.stockholmshemlosa.se
