[050922] Av Jon Fosse
Premiär på Teater Trixter 8 september 2005
Regi: Victoria Brattström
Scenografi och kostym: Ger Olde Monnikhof
Kvinnan: Annika Nordin
Mannen: Ingvar Örner
I norrmannen Jon Fosses pjäs möts en man och en kvinna av en slump vid en parkbänk. Deras möte fortsätter i en hotellsäng. De skiljs. De möts igen: vid parkbänken och i hotellsängen.
Ingenting annat händer. Utom att de hela tiden talar till varandra i dunkla, oavslutade satser. Som om de trodde att samtalspartnern redan visste vad de ville ha sagt. Men i själva verket är det inte så. För båda lever de instängda, i sin alldeles egna tankevärld – av falska eller ouppfyllbara drömmar och föreställningar om vem de själva är, och vem den andra är.
Vilka är de då, denna man och denna kvinna? Av Fosses dialog framgår det bara att mannen är gift och har barn och är på tjänsteresa i en främmande stad. Och att kvinnan som han träffar på bor där. Bägge är de förvirrade, obeslutsamma, misstrogna och vädjande. När den ena är angelägen är den andra bortvänd, och aldrig möts deras blickar. Hur skall det gå?
Det är spännande!
Men just när man sitter där och spekulerar blir det plötsligt så att deras scenkläder fastslår en tolkning: Han är en stel kostymbärare och hon är en ömkansvärd hora . Egentligen tycker jag att det är synd. För jag tror att pjäsen är mångtydigare än så. Annika Nordin och Ingvar Örner blev liksom fjättrade i sina förutsägbara kostymer och könsroller. Så förvandlades pjäsen – från att vara existentiell till att bli en bagatell. Alldeles i onödan. Tycker jag.
/Kajsa Öberg Lindsten
Jag upplever pjäsen som en ballad, där mannen berättar om den där gången då han hade rest till den främmande staden, sovit på hotell och var på väg till ett viktigt affärsmöte, bara tagit en paus på en soffa i solen och blivit antastad av en kvinna.
Givit efter för sina känslor, tagit upp henne – blöt och berusad eller ångestfylld eller båda delarna upp på sitt hotellrum. Hon är kanske inte världens vackraste som hon tror, eller världens sexigaste som hon försöker vara, men hon berör en sträng av medmänsklighet inom honom utan att riktigt inse hur allvarligt det är för honom. Därför uteblir hon från de möten som de kommit överens om medan han förlorar både hustru och arbete i sin jakt efter henne.
När de till slut återfinner varandra, vid parksoffan, låter hon sig ånyo ledas upp på hotellrummet medan han försäkrar henne att så ska det hädanefter vara.
Texten är tunn, sparsam som den brukar vara hos Fosse. Pjäsen är rationaliserad som om den vore skriven av Giacometti. Konsekvensen blir att det som händer, händer i utrymmet mellan orden, liksom Giacomettis trådsmala figurer fyller upp rummet,
Denna minimalism ställer hårda krav på skådespelarna. Annika Nordin är en utmärkt aktris, som jag för ett antal år sedan utnämnde till de fria scenernas drottning eller nåt liknande. Det står jag för, men det är inte med prestationer som den här i Vinter, som hon erövrar den titeln, utan istället med minnesvärda gestaltningar såsom Markisinnan de Sade där hennes uttrycksfulla röst kom till sin rätt.
Ingvar Örner såg jag innan jag såg Annika Nordin. Han var med i den första pjäsen av Petra Revenue på Trixter som djävul som kom krypande upp ur ett hål i golvet på deras dåvarande scen i Renströmska badanstaltens stora bassäng. Kanske beror det på att jag har sett honom så ofta som jag har svårt att bli övertygad av hans figur?
Kanske beror det Victoria Brattströms regi, som inte lyckas fånga den smutsiga ångest som finns i detta relationsdrama mellan vuxna, inte så lite kantstötta människor? Det finns ironi också i den, och romantik ifall hon velat ta tag i det.
Ger Olde Monnikhofs scenlösning är som vanligt av högsta klass.
/Åke S Pettersson
