[050901] HUSTRUSKOLAN
Av Molière
Översättning: Lars Forssell
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Stora Scenen d 26 augusti 2005
Regi: Daniel Benoin
Biträdande regi: Paul Chariéras
Scenografi: Jean-Pierre Laporte och Daniel Benoin
Kostym: Lili Riksén
Ljus: Daniel Benoin/ Mikael Seidemo
Mask och peruk: Gunnar Lundgren
Dramaturg: Per Arne Tjäder
Medverkande: Puck Ahlsell, Ralph Carlsson, Eivin Dahlgren, Fredrik Evers, Sven-Åke Gustavsson, Johan Karlberg, Guje Palm, Sara Sommerfeld
Döm inte efter första intrycket! Det föreslår jag efter att ha sett Molières Hustruskolan på Stadsteatern. Det första man får se är nämligen en orgie med folk i olika kombinationer i sängen och en tjej som suger av cembalisten, ett aristokratiskt beteende fjärran från den borgerlige herr Arnolphe som tänkt sig att uppfostra sig en hustru.
Och dessutom fullständigt överflödigt, lika onödigt som badkaret som de stiger ner i och cigarrerna som de tänder med jämna mellanrum. Molière berättar sin historia med precis ekonomi. Redan i pjäsens första replik sätter fingret på den springande punkten. Vännen Chrysalde säjer: Så du vill gifta dig? Är det så välbetänkt?
Hurså? Här finns garderingar! Arnolphe har tagit om hand en femårig tös, Agnes, och låtit nunnorna uppfostra henne och nu när hon blivit giftasvuxen har han installerat henne i ett avskilt litet hus där hon sitter och syr skjortor och nattmössor under uppsikt av de två enfaldigaste tjänare som herr Arnolphe kunnat hitta.
Man behöver inte vara särskilt skarpsinnig för att lista ut att här har vi ett praktexempel på hybris, det blinda övermodet som gudarna älskar att straffa, genom att låta det straffa sig själv. Och inte nog med det: konstruktionen inger kärlek, inte bara hos den unge mannen, utan hos konstruktören själv, som likt en annan Pygmalion förälskar sig i sin skapelse, som han dock, till skillnad från skulptören i sagan, tvingas se gå sig ur händerna.
Pjäsen är skriven med rasande gott humör. Ändå finns det en smärta i Arnolphes lidande som jag inbillar mig bottnar i Molières egen äktenskapliga situation. Sven-Åke Gustavsson gör inte full rättvisa åt det grymma lidande som hans gestalt är utsatt för; därtill är han för frodig. Av Sara Sommerfeld i rollen som Agnes skulle jag vilja se ett mer utvecklat komedispel. Även oskulden har sitt raffinemang.
Fredrik Evers har fått den svåra uppgiften som förste älskaren Horace, som han förvaltar väl utan att precis lysa. Ralph Carlsson är utmärkt som styckets resonör. En särskild blomma ger jag till Eivin Dahlgren som den utomordentligt enfaldige tjänaren Alain. Han gör den ena krumeluren efter den andra i teaterns uppsättningar, som ett slags varumärke. Man behöver bara vända på koppen så ser man Göteborgs Porslinsfabriks ankare.
Det är två franska regissörer som har brottats med pjäsen. Jag hade väntat mig mera av gallisk espri, en skarpare föreställning. Det har ändå blivit en mycket underhållande föreställning, en tragedi som man skrattar gott åt.
Åke S Pettersson
Man skulle kunna säga att Molières Hustruskolan är en actionkomedi från 1600-talet.
Den handlar om ett gäng överklassmänniskor i snörliv, knäbyxor och pudrade peruker som ägnar all sin tid åt mat, dryck, erotik och intriger.
Men den slirar också in i något seriöst:
Den grånade förföraren Arnolphe är egentligen rädd för vuxna kvinnor. Därför har han planerat en raffinerad njutning åt sig själv på sin ålders höst: han skall gifta sig med en mycket ung, fattig, obildad och absolut oerfaren flicka. Agnès heter hon. Och han har själv fött upp henne. Eller rättare sagt: han övertalade hennes fattiga föräldrar att lämna henne i hans vård redan när hon var liten. Så kunde han se till att hon avskärmades från världen och blev just så oskuldsfull och hjälplös som han ville.
Pjäsen handlar om hur den sluge Arnolphes planer går i stöpet, och om hur han råkar ut för just det som han fruktat allra mest: att bli brädad av en annan man och offentligt framstå som en löjlig looser.
Att också ge denna looser en tragisk dimension är något som Stadsteaterns uppsättning inte riktigt lyckas med. Sven-Åke Gustavssons Arnolphe framstår genomgående som en riktig Kurt Olsson-typ. Hans kärlekssorg blir därför svår att ta på allvar.
Snarare är det då hos Sara Sommerfelds Agnès som man anar ett stråk av tragik. Hon är genomgående småflicksaktig och förföriskt gullig på ett närmast skadskjutet vis. Hennes tillitsfulla öppenhet mot gubben får alla pedofilvarningslampor att blinka. Att hon tillslut lyckas rädda sig undan honom beror mer på den osannolikt lyckliga slumpen än på hennes egna insatser. Åtminstone framstår det så i denna uppsättning, där hennes förvandling från behagsjuk småflicka till en ung kvinna som hävdar sin rätt att själv bestämma över sina känslor aldrig riktigt fullbordas. Att försöka göra Molière till feminist framstår därför som helt omöjligt. Fast det kanske är bra.
Så blir föreställning trots allt inte mycket mer än en rad eleganta tablåer. Som inte ens är vågade. Trots badkarsscener och kollektivt sänghångel.
Att den ändå är ganska underhållande beror i hög grad på Lars Forsells njutningsfullt grötrimmade översättning. Och särskilt i Arnolphes tirader, där självgodheten och självbedrägeriet sjunger duett och moralpredikan och slipprigheter vävs samman.
För detta är en pjäs där pratsamheten står i centrum. Där huvudpersonen ständigt avslöjar sig själv i sin svada. Och där en del i komiken är att denna svada framsägs på rytmisk vers.
Att deklamera är nog otänkbart på en svensk teaterscen. Och kanske är det ett av problemen med denna föreställning. För det känns som om det hos skådespelarna finns ett slags automatisk reflex att försöka jämna ut de mest halsbrytande stilistiska nivåskillnaderna.
Men scenografin tyckte jag ändå om:
Den är drömaktigt verklig: som ingången till en annan värld. Och just så främmande att den kan vara ett hem för den knäppa och geniala texten. Ridån öppnar sig för en salong med en stor glasvägg i fonden: och när gardinerna dras undan blickar man rakt ut i ett landskap där kullar med torrt gräs leder upp till ett slags liten miniatyrfästning: en mur med port i – där Arnolphe håller den stackars oskuldsfulla Agnès inspärrade, vaktad av två imbecilla, sluga eller galna åldringar, infernaliskt och karnevaliskt spelade av Eivin Dahlgren och Guje Palm.
Kajsa Öberg Lindsten
