[050908] Möten med märkliga människor är underrubriken och det är just vad författaren berättar om i kombination med stundtals ganska oengagerade naturupplevelser. Helt utan behållning är dock läsningen inte och kanske får vi också en ledtråd till vem som egentligen mördade Olof Palme?
Har man gjort en resa har man något att berätta, lyder ju talesättet. Och har man gjort flera finns så klart flera berättelser.
Här är ett antal sådana samlade, av en man som föddes utomlands av polsk mor och svensk far.
Att hans moders farfars far var den berömde polske nationalskalden Adam Mickiewicz och att fadern var son till en överste i Frälsningsarmén, har säkert bidragit till författarens äventyrliga sinnelag. Han kom till Sverige för första gången vid tre års ålder och arbetade efter andra världskriget som arkitekt.
Efter pensioneringen har resor varit hans främsta intresse, då alltid med dagboken i sällskap. Och det är dessa nedteckningar som ligger till grund för denna bok.
Ja, vad ska man säga? Jag brukar aldrig slå ned på människors försök till kreativt arbete. Så inte heller denna gång. Dock känns vissa sträckor ganska matta och livlösa. Kanske kunde författarens egen fascination för djur- och naturliv ha känts mer levande om det hade beskrivits lite mer målande och metaforrikt. Språket haltar också ibland, månne en rest från en uppväxt delvis utomlands.
Men i det stora hela finns helt klart behållningar. Och då tänker jag främst på mötena med människorna som det berättas om. Norsk-amerikanen Realf och nordamerikanen Victor får kött och blod genom händelserna i Mexico. ”Intermezzo i Belize” håller som fristående novell, kryddad med både spänning och dramatik.
Detsamma gäller ”Den galne Tupamaron” – om mötet med en sydamerikan på flykt i Kairo.
På resa i Nya Zeeland får han budet om att Olof Palme mördats. På ett konstgalleri står en kvinna plötsligt intill honom och frågar om han är svensk. Han får följa henne ut till bilen där en röst i radion bekräftar det hon berättat för honom.
Till saken hör att han inte ser särdeles svensk ut, påstår han själv eftersom han har gröna ögon och är mellanblond.
Året efter Palme-mordet befann sig Karl-Magnus Jerrestam i Copiapo i norra Chile. Även där utsätts han för en besynnerlig händelse som hade med mordet på Olof Palme att göra.
Två män säger till honom att den som mördade Palme finns i staden, att han skryter om saken i onyktert tillstånd och har fullt med pengar.
Han skulle ha blivit flugen till Spanien, därefter körd till Danmark och sedan förd till Sverige för att fraktas ut igen.
Karl-Magnus Jerrestam skriver i epilogen till denna bok att han blev kontaktad av Palmekommissionen sedan han berättat om händelsen i en lokaltidning 1993. Och så drar han sig till minnes att det bland chilenska landsflyktingar uppdagades att en chilenare hade kommit till Sverige under falskt namn några år före Palmemordet. Han hade avslöjats som en av torterarna inom den chilenska militärdiktaturen.
Detta kom fram till svenska myndigheter och han sändes åter till Chile. Men innan han utvisades visades han upp i TV och kom då med några hotfulla uttalanden.
Det Karl-Magnus Jerrestam bäst minns av den mannen var att han utseendemässigt hade en påfallande likhet med Christer Pettersson.
Detta är vad som mest frapperar och sitter kvar i mig efter genomläsningen av en reseskildring som säkert är viktig och betydelsefull för författaren, men som inte riktigt når fram till mig som läsare.
