[050908] Huset stod på andra sidan skogen, bortom vattenledningar och elnät. Norsken levde sitt liv ensam där. Han kallades Norsken för att han kom hit från Norge en gång.
Under våra skogspromenader brukade vi då och då söka oss till det ensamma huset, mest av nyfikenhet och kanske också för att gläntan där det stod var så behaglig och så väl skyddad för vindarna. Ibland kikade vi in genom fönstren på bottenvåningen eller gläntade lite på vedbodsdörren. Någon gång när vi tassade omkring på tomten såg vi en skymt av honom. Då skämdes vi och vek snabbt av inåt skogen igen. Men om vi träffade honom på stigen genom skogen brukade vi hälsa och han hälsade alltid tillbaka, fast vi pratade egentligen aldrig med varandra.
I skogsbrynet stod ett gammalt bilvrak och vi upptäckte att det vid vissa tider stod ett par stövlar bakom det ena bakhjulet och vid andra tillfällen ett par välputsade herrskor. Så småningom förstod vi att stövlarna betydde att Norsken var i stan. Han brukade se fin och vårdad ut när han gick längs den lilla vägen som går bakom husen på vår gata och han brukade ta stadsbussen vid Onsjöboden; det hade vi sett. När skorna stod under bilen var Norsken hemma i sitt hus eller på väg genom skogen i stövlarna.
Vi pratade om honom ibland och funderade på hur det kunde vara att leva som han gjorde och om det inte var väldigt ensamt och svårt, särskilt på vintrarna i kylan och mörkret. Han måste vara modig, tänkte vi.
En vinter gick vi till huset med en liten julklappssäck några dagar före julafton och ställde den på kökstrappan. I säcken hade vi lagt lite julmat, ett par ljus och tre marsipantomtar på en marsipansoffa, som vi hade gjort själva.
Så en eftermiddag flera år senare var vi ute på vår vanliga promenad genom skogen. Vi beslöt oss redan från början för att gå ända fram till Norskens glänta den här dagen. Det var en varm försommardag och när vi kom ut ur skogen lyste solen på huset och vedboden och den fallfärdiga ladugården framför oss.Vi såg på huset och märkte då att det på något vis inte var sig helt likt, och när vi kom ända fram upptäckte vi att fönsterrutorna i nedervåningen var krossade.
Vi gick runt huset och fann ytterdörren hängande på ett gångjärn. En stund stod vi bara stilla och tittade, men så bestämde vi oss för att våga oss in i huset. Vi gick uppför de fyra trappstegen och kom in i köket. Där var allt nedrivet, stolarna och bordet sönderslagna, porslinet krossat, lådornas innehåll tömt i drivor över golvet. I rummet bredvid köket var förstörelsen lika stor. Vi gick uppför trappan och in i sovrummet. Också här syntes överallt spåren efter förstöraren eller förstörarna; allt låg i spillror. Nej, inte riktigt allt: I ett hörn stod ännu det lilla nattduksbordet och på det låg en liten korsstygnsduk och på den stod marsipansoffan med de tre tomtarna.
Nu finns inte huset längre och inte vedboden och inte ladugården. Bara några tegelskärvor talar om var huset en gång stod.
