[050908] Vi brukar klaga över den ytlighet som omger oss. Se bara på kvällstidningarnas löpsedlar med Farmen-Qristina och Kicki och Kungen just efter krocken. Och se på TV där en boxare som varit i USA får utbreda sig om amerikansk utrikespolitik, och se till och med på den seriösa kulturen där förlagen försöker fånga läsares intresse för unga poeter genom foton som visar underbart vackra poetansikten med ögon som den tilltänkte läsaren kan drunkna i.
Så kan man fortsätta sin klagolåt länge än, men till sist måste man komma fram till frågan: Är ytligheten större i dag än någonsin tidigare?
Svaret är både nej och ja. Människors intressen är i dag sannolikt varken grundare eller djupare än för femtio eller hundra eller tusen år sedan. Spontant fångas vi av det som blänker och glittrar – av skenet. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli.
Det är lätt att överdriva allvaret och djupet i det förflutna hela enkelt därför att det som bevarats till vår tid bara är ett exklusivt utsnitt av vad som sades och tänktes före massmediernas epok. Det är lätt att inbilla sig att Sokrates var en typisk skickelse i Athen 400 år före Kristus eller att filosofiska djupsinnigheter hörde till vardagen i Jena eller Berlin för tvåhundra år sedan.
En mer välavvägd uppfattning får man genom att lyssna till vad Sokrates eller Schelling säger om den ytlighet som de är omgivna av. Människor har säkert alltid ägnat stort intresse åt det som framstår som trivialiteter. Bronislaw Malinowski, den polsk-brittiske socialantropologen, präglade uttrycket den fatiska gemenskapen (”the phatic communion”) för att karakterisera det vanliga samspråket människor emellan. Den består av ”a type of speech in which ties of union are created by a mere exchange of words”. Han hade studerat dess funktion på Trobriandöarna i Stilla Havet men han kände igen den också från Europas storstäder. Den fatiska gemenskapen är enkelt uttryckt pratet för pratets egen skull, småsnacket om ditt och ditt, det mer eller mindre oskyldiga skvallret. Målet är inte att ge information utan att skapa eller bekräfta social kontakt. I detta verbala umgänge gäller det att undvika ämnen som kan leda till osämja – allt skall koncentreras på yta och sken.
Den fatiska gemenskapen fortsätter med oförminskad styrka – men numera förmedlas den i snabbt växande utsträckning över stora distanser. Det är inte längre ett samtal där alla som lyssnar också själva kan delta. Radio, TV och tidningar är fulla av fatisk gemenskap. Kåsörer och krönikörer serverar små personliga reflektioner. Nyheter om kända personers privata angelägenheter kablas ut över världen på ett sätt som aldrig förr. En gång visste man allt om grannen, nu vet man allt om megastjärnor i USA. Den oriktade reklamen har sitt eget speciella djupt personliga tilltal som en gång var förbehållet nära bekanta.
All denna kommunikation på avstånd där livets små nära omständigheter står i centrum är en inbjudan till gemenskap. Den som accepterar dess villkor låter sig dras in i ett vänligt och en smula förstrött samtal av ett slag som man också kan föra med grannen eller arbetskamraterna.
Men den fatiska gemenskapen på distans kostar vanligtvis pengar. Den är inriktad på konsumtion. Så många av de vänliga, förstående avståndsröster som möter en nutida svensk eller fransman eller amerikan viskar åt honom att unna sig, att kosta på sig, att vara snäll mot sig själv. Inte bara försäljare förmedlar sådana budskap utan också politiker, institutioner och läroanstalter. Det gäller att övertala folk. Det sker med den traditionella fatiska gemenskapens hela uppsättning av intimiteter. Man försöker komma alla nära genom använda sig av förnamnet. Man börjar ett försäljningssamtal i telefon med frågor om hur det står till. Politiker vill vara kompisar med sina väljare, åtminstone så länge väljarna befinner sig på avstånd. Politikerna vill själva framstå som vanliga människor. De gör lycka om de kan tala om skatter som om det gällt väder och vind. För den som skall sälja något är ytan och skenet avgörande. I det pseudointima mötet med främlingar får inga skavanker synas. Kändisar kan identifieras genom sitt utseende. Drömmen blir inte att vara som någon idol utan att se ut som hon eller han.
Det är inte ytligheten som är ny. Det är dess distansverkan. Det är dess sätt att inte bara genomströmma den lilla sfären, kretsen av de närmaste, utan samhället på alla dess ledder.
Det är också en aspekt av globaliseringen
