[050609] Ett äventyr, eller många? Eller en förortssaga? Det beror på vilka glasögon man väljer. Venbys äventyr från att ha varit en liten samling hus till att bli en betongförort till Stockholm är ett äventyr som omfattar alla deras individuella äventyr som bor i Venby.
Det vilar något ödesmättat över tidpunkten 1968, ett år då det svenska välfärdsbygget stod på sin absoluta höjdpunkt, just innan det började krackelera. Men tecknen börjar synas; Tistelkransens betongkolosser uppe på åsen, och nyinflyttade på andra sidan vägen.
Steve Sem-Sandbergs nya roman efter den mäktiga Ravenbruck är i ett annat avseende tidstypisk – en kollektivroman. Men det räcker inte. Det finns en nyfiken samtidsarkelog bakom pennan. I boken låter han personers öden flätas samman, utmålar individerna som de är bakom vad de verkar vara; ingen i boken känns ”vanlig” eller grå – jo, möjligen Sigge Pernheden vars gradvisa förfall ned i alkoholism och förtvivlan över uteblivna förväntningar säkert dela av många. Och Smed, den begagnade bilhandlaren, vars enkla filosofi om att sälja allt så går att sälja är ett säkert framgångskoncept.
Här och var glimtar av övernaturligt. I Röde rudis bussresa tillbaka till sin familj, i ökenvandringar (jo, en öken finns med, liksom själva Allmänningen under vilken barnen bygger en tunnel för att undkomma de hemska Mathiessenbröderna). Dragen av fantastisk realism fungerar som väckare, tvingar läsningen till att bli uppmärksam.
I spänningarna mellan många motsatser skapas boken hjärta; den dynamik som uppstår mellan olika pulserade fält, dialektikens mångfald.
Alla verkligt djupa mentala resor kräver ett mantra. Nyckeln till det outsagda och ordlösa. Här heter mantrat Leonard. En autistisk pojke, Pernhetens stora sorg och hela Venbys samvete. Det bor en Kristus i Leonard, i hans ordlösa kroppsspråk, i hans förmåga att dyka upp där något ont börjat växa. Någon frälsare är Leonard inte. Han var nära en gång, var nära att skapa liv i en omöjlig relation, men ödet (och Jäger) ville annorlunda.
Människor kommer och går i berättelsen, en del ganska omärkligt, andra (som röde Rudi) med katastrofala följder. Lena Ribbing flyttar. Jäger väntar med laddat gevär. Mörks bankkarriär får ett oväntat och dramatiskt slut. Allt förändras, ibland över en natt (en stormnatt t.ex.) oftare successivt, nästan omärkligt som av sjukdom eller förruttnelse.
Bokens kronologi bidrar till pusslets komplexitet. Bit läggs till bit av förståelse samtidig som varje bit bär med sig en ny gåta. Backspegeln används flitigt, liksom utblickar av skilda slag. Vietnamkriget och månlandningen skapar tidsautenticitet. Framment av bilder i form av bussar, bilar, andra moderniteter (tvättmaskin) förankrar berättelsen, spikar fast den i tiden på ett sådant sätt att den ändå blir evig, ändå möjlig att läsa in det allmänna i; det som boken egentligen handlar om – hur människor påverkar varandra, hur interaktion och inre skeenden omedvetet samverkar. Mental humanekologi.
Berättelsen är fri från begrepp som ondska, elakhet, dumhet. Fri från moralismer. Det är en mänsklig svaghet att inte förstå varje handling som incitament för en annan. Det är en mänsklig svaghet att inte lyssna till varandra eller se sig själva. Men kraften att förändra har hon, och i den styrkan är oerhörd.
Kanske är boken deprimerande. Ändå blinkar den av humor och värme, som en stad från ett nattligt flygplan. Språket i sig bidrar, mustigt men koncist, ibland drömmande, ibland kursiverat och elegant i formuleringarna. Distansen är nödvändig. Läsarterna växlar, ibland en mustig skröna, ibland en tidlös stämning av sommar och ljus, ibland med bultande hjärta i thrillerns mitt.
Och allt bildar en pulserande helhet som splittras i oväntade beståndsdelar när nya intryck fogas in. Tydlig och mystiskt på samma gång – precis som livet själv. En storartad bok som jag kommer att läsa om många gånger.
